Sentimentalt söndersprängda slottsskjutningar

Det är dags för en av de stora, en av de tyngsta, en av de mest ikoniska. Er ödmjuke skribent har så många minnen kopplade till det här. Ett oräkneligt antal timmar har ägnats till att smyga i mörka katakomber och prydliga salar, kramandes Luger-pistolens skaft mellan svettiga handflator, intensivt lyssnande efter ljudet av dörrar som öppnas. Jag talar givetvis om Wolfenstein 3-D.

Det är nu över tjugo år sedan Wolfenstein 3-D släpptes, spelet som gjorde FPS till mainstream inom datorspelsvärlden. Det var absolut inte det första FPS-spelet, spel som Maze War och Battlezone hade redan varit inne och nosat på det territoriet. Id Software själva låg redan bakom spel som Hovertank 3D och Catacomb 3D, som bägge använde grunden till vad som skulle bli Wolfensteins grafikmotor. Hovertank och Catacomb saknade dock några saker som, vad jag gissar, är anledningarna till att Wolfenstein slog igenom; Lättillgänglighet, tempo och attityd. Samtliga spel gick i grunden ut på samma saker, nämligen att krångla sig genom labyrinter och skjuta sönder allt som hamnar i din väg. Wolfenstein gjorde dock en sak annorlunda, det krävdes ingen som helst förklaring för spelaren för att lista ut vad som pågick och vad som behövde göras. Visst, om man ville kunde man säkerligen engagera sig i att läsa bakgrundshistorien och instruktionerna, men det var inte nödvändigt, alls. Låt mig visa varför.

En inledning som väcker många minnen till liv.

När du startat spelets första kapitel möts du av det här. Du håller i en pistol, på marken ligger en död soldat, och i rummet finns bara en enda dörr. Vem som helst kan räkna ut att det är du själv som skjutit soldaten, att rummet med största sannolikhet är någon form av cell, och att den blodiga typen på golvet troligtvis var din fångvaktare. Dina alternativ? Att ta dig ut därifrån förstås. När det är gjort råder det definitivt ingen tvekan om att du befinner dig i ett fängelse, och såvida du inte saknar ljudkort så har du vid det här laget lyckats lista ut att dina värdar råkar vara tyskar i bruna uniformer...

Nära skjuter ingen nasse.

Den trögtänkte behöver inte öppna många fler dörrar innan denne möts av tillräckligt många Wehrmacht-soldater och hakkorsflaggor för att övertyga till och med den grövste förintelseförnekaren att du just är i färd med att rymma från ett nazistiskt fängelse, och att tyskarna inte har några planer på att ta dig levande igen. Har man dessutom lyckats ta sig så långt, innebär det att man förstått tillräckligt mycket av spelets kontroller för att klara av resten: Gå, öppna, sikta, skjut. Lättillgängligt var ordet.

Tempo då? I dagsläget är spelet föga imponerande, och man inser dess designbrister när man går vilse och springer runt i cirklar eftersom det är svårt att skilja många av rummen ifrån varandra, men när man spelade det för första gången var det action från början till slut. Bakom varje dörr kunde en SS-patrull dölja sig, var du inte uppmärksam kunde det första du möttes av när du svängde runt ett hörn vara mynningen på en K-pist och en allt för tidig död.

Attityd? Wolfenstein 3-D hade nazister, mutanter och våld. Framför allt våld. För sin tid var det ett väldigt blodigt spel, och retade nog upp många unga gamers mödrar, min egen inräknat (hon störde sig av någon anledning mest på att man kunde skjuta tyskarnas blodtörstiga schäferhundar).

Spelet som introducerade "spray and pray" som legitim taktik.

En chockerande syn för många upprörda föräldrar under 90-talet.

Som sagt är Wolfenstein 3-D ett spel som jag har många minnen kopplade till. Jag brukade spela det tillsammans med syskon och vänner, antingen genom att turas om, eller genom att samarbeta där den ena fick styra och sikta, samtidigt som den andre fick kontrollera skjutknappen. Löjligt, men lite roar barnen. Spelet lär nog också bära en hel del skuld till det historieintresse jag idag härbärgerar, liksom min fascination för ockulta tyskar (Tannhäuser? Hellboy? Någon?)

Tyska attackhundar, djurskyddsföreningen lär ha haft en hel del att säga om det här.

Mycket av det jag känner för spelet idag är kanske nostalgi, men det är inte helt säkert, med tanke på att jag fortfarande roas av såväl spänningen som utmaningen med att springa genom Wolfensteins korridorer och skjuta brunskjortor. Det är en mycket speciell upplevelse, i all sin enkelhet. Dessutom är jag genuint imponerad av spelets grafikmotor, och vad Id Software lyckades åstadkomma med sin raycasting-motor - spelet utspelar sig ju egentligen inte alls i en tredimensionell värld, men lyckas ändå fejka att det gör det. Att spelet fortfarande har en levande modding-scen gör det hela ännu roligare (vi ska ta oss en titt på några moddar vid ett annat tillfälle).

En syn som den ouppmärksamme mötts av allt för många gånger.

I samband med spelets tjugoårsjubileum lades en gratis webbversion ut på: http://wolf3d.atw.hu/ som även innehåller expansionsepisoden Spear of Destiny, så är du sugen på att rädda Europa från magiska-minigun-mecha-Hitler till midi-tonerna av Horst Wessel Lied är det bara att klicka dig vidare dit. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!