Plastcowboys, kemikalier och ett mustigt mord

Det har rått radiotystnad på bloggen under rätt lång tid nu, vilket till största delen beror på att den lilla aktivitet som pågått knappt har varit värd att skriva om. Inga djupdykningar ned i datorspelsträsket, inga stenhårda lasermatcher och inga vansinniga dödsstjärneprojekt. Men för att bevisa att den gode doktorn inte bara flutit omkring i stiltje så kan jag ju meddela att jag anförskaffat och medelst sjukliga mängder superlim byggt ihop ett färdigt exemplar av brädspelet Shadows of Brimstone. Dock har jag inte hunnit spela än, men jag har inga som helst tvivel om att det kommer bli roligt. Spelet är ju trots allt resultatet av en korsbefruktning mellan Warhammer Quest, H.P. Lovecraft och valfri Clint Eastwood-western. Vad kan gå fel?

Ett spel som jag däremot hunnit smygprova tillsammans med det vanliga gänget är rollspelet Fantasy! som vi nu börjat spela över den fantastiska tjänsten Roll20. Hittills har vi mest bara provat på, klämt och känt lite på reglerna och latjat runt i vanlig ordning, men det hela verkar mycket lovande. Jag har börjat konstruera en mer eller mindre slumpmässig värld för spelarna att härja omkring i, och som jag tror kommer vara lättare att spontanspela i jämfört med den pågående Mutant-kampanjen. Jag ser fram emot att skicka ned de stackars spelarna i många djupa, fuktiga, orch-infekterade grottor framöver.

Något annat som tagit upp tid, utöver den ytterst tidskrävande aktiviteten att dricka sprit och plöja TV-serier av varierande kvalitet, är att förbereda inför nyårsafton. Undertecknad ansåg nämligen vid en tidpunkt att det vore en skojig idé att ha en tema-fest. Närmare bestämt 1920-tals mysterietema. Med andra ord var tanken att dra ihop ett gäng likasinnade nördar och traggla sig igenom ett klassiskt murder mystery dinner party. Fast eftersom undertecknad har en förmåga att överskatta sin egen förmåga och underskatta den mängd arbetsinsats som krävs, så ansåg jag ju att det vore roligast om jag skrev mysteriet själv. Dålig idé, men nu är det gjort.

 
Således sitter jag nu med ett halvtaskigt mordmysterium med ockult tema i 1920-talsmiljö, och räknar minuterna tills det är dags att köra. Det kan krascha totalt, det kan bli succé, och det kan bli något man glömmer bort innan man ens börjat eftersom ofantliga mängder alkohol kommer vara inblandat. Hur som helst så är är det åtminstone ett färdigställt projekt, och det är ju något att vara någorlunda nöjd över. I synnerhet efter så pass lång tid av ren passivitet. En uppdatering om slutresultatet följer efter nyår, tills dess säger jag auf Wiedersehen.

Rapport från grytet

Av uppdateringsfrekvensen att döma har den gode doktorn uppenbarligen gått in i någon form av kvasipermanent, whiskystinn vinterdvala. Men även om undertecknad må lukta som ett loppisfyndat kadaver så är jag inte riktigt stendöd än. Små framsteg har gjorts när det gäller regelverket till projektet som tidigare hette Shotguns VS Deadites. Bland annat har ett litet namnbyte genomförts, till det lite mer Lazer Tag-relaterade Shotblasts VS the undead. Det kryllar ju redan av andra Humans VS Zombies-system för Nerf och airsoft och fan och hans moster, så jag tyckte att jag lika gärna kunde förstärka Lazer Tag-profilen på det här lilla projektet. Just nu står det dock tämligen stilla, men idéer och koncept ligger och puttrar i perkulatorn.

Just gällande Lazer Tag så har det för övrigt börjat hända en del spännande saker i modding-communityn igen internationellt sett, vilket är förbannat kul för min del eftersom det inte händer mycket på hemmaplan. LazerSwarm-systemet har fått en del uppdateringar, och Riley verkar fortsätta stadigt framåt med det. Borta på LT-MMO (tjommen som även ligger bakom Zombie-sensorerna) meddelas att man fått förstärkning på Nomad-projektet, som verkar vara en riktigt tokhäftig portabel hosting-station. Utöver det så skvallrar Bazookafied på sin blogg att ett DIY-kit för att bygga vapentillbehör för Phoenix LTX snart kanske blir tillgängligt, vilket är riktigt spännande eftersom Hasbro tyvärr bara släppte ett; Shotblast-tillbehöret som förvandlar pistolen till ett pumphagelgevär. Kitet som är på gång kommer istället att förvandla pistolen till ett automatgevär - men folk som kan programmera kan säkert hitta på egna roligheter. Tuffa grejor.

Det är också spännande att följa Skirmos-utvecklarna. Systemet verkar skeppas ut i början på nästa år, och undertecknad är fortfarande rejält sugen på att komma över ett par enheter. Laser Tag-gevär med möjlighet för spelare att själva programmera och ladda upp egna speltyper, det bådar riktigt gott!

Utöver att sitta och passivt följa bloggar så har er ödmjuke skribent fullt upp med att banka huvudet i väggen för att försöka skriva ett eget, ockult murder mystery dinner party. Fast utan dinner och med mer party. Dödlinjen närmar sig med stormsteg, och de interna svordomarna haglar tätt.

Ett annat litet projekt som pågår består i lite klassiskt, spontant världsskapande för nördiga rollspel över Roll20. Det rör sig om att försöka knåpa ihop ett klassiskt hexcrawl för det svenska, höftskynkefyllda fantasy-rollspelet Fantasy! som osar sword & sorcery och dödlig dungeon-delving.

Nu vet ni att jag lever, så ingen behöver ringa dödgrävaren riktigt än. Auf Wiedersehen!

Odöd i laserfabriken

Veckoslutet till ära släpade er ödmjuke skribent sin mumintrollslika lekamen till näst närmast liggande postverkskontor (ty mina paket går av någon ödets nyck aldrig till det närmaste) och hämtade ut en låda lasertillbehör. Närmare bestämt rör det sig om de tidigare påtalade Zombie-sensorerna ihopknåpade av Robert Bontrager på LT-MMO. Fantastiska små prylar det här!

Jag fick till och med en fler sensor än vad jag beställt hemskickad, vilket var en trevlig överraskning eftersom jag nästan ångrat att jag beställde så pass få som jag gjorde. Nu har jag således nio sensorer reda att brukas för zombie-baserade laserlekar!

För den som inte riktigt fattat vad det här är så kan jag ge följande förklaring; det rör sig alltså om självständiga sensorer som tar emot och räknar träffar när de är påslagna. I deras grundinställning så slumpas det antal träffar de kan ta emot innan de "dör" fram, så att man aldrig riktigt kan veta hur många gånger man måste skjuta på dem, liksom hur lång tid det kommer ta innan de automatiskt börjar "leva" igen.. Men det är inte allt, genom att utnyttja Lazer Tag Team Ops hosting-system så kan man själv konfigurera dem efter eget tycke och behov. Vill man till exempel att de ska tåla tio träffar och sedan vara "döda" i exakt en halvtimme så kan man ställa in dem på det.

Shop smart. Shop S-mart.

Jag har utöver detta börjat knåpa lite på ett eget regelhäfte för zombie-scenariospel, med mycket inspiration hämtat från gammalt material från en nu till synes död spelgrupp kallad Middle Georgia Laser Tag som arrangerade bl.a. rätt avancerade Halloween-spel. Med det som utgångspunkt, samt material från Cthulhu Live och NERF-baserade Humans VS Zombies-spel så har jag spånat på regler för något eget, utformat med de här sensorerna i åtanke. Just nu går det, som tidigare nämnts, under arbetsnamnet Shotguns VS Deadites. Bara för att jag älskar Evil Dead. Och hagelgevär. Ett första utkast lär dyka upp på bloggen inom snar framtid - redo för spelare som vill skjuta odöda kräk och jaga Necronomicon Ex Mortis-sidor i mörka skrymslen under tidspress.

Det är aldrig för sent att ge upp

Laserflaggan svajar på halvstång idag. Halo-projektet är officiellt övergivet för gott. Det var en fantastisk idé från början, men jag insåg att jag inte hade orken, lusten, tiden och kunskaperna för att få ihop det hela på rätt sätt, så nu har delarna åkt i skrotcontainern - vilket visserligen är synd på en annars rätt snygg Halo-replika. Men ingen poäng i att storböla över spilld mjölke, som japanerna säger. Det finns något förlösande även i att ge upp ett projekt, man slipper liksom bekymra sig längre. Det råder hur som helst ingen brist på andra projekt att slösa sin dyrbara tid på, nu gäller det bara att hitta motivationen för att göra något av dem. Ett annat halvtrasigt gammalt Nerf-gevär som legat och skräpat har fått gå samma öde till mötes som Halo-bössan, då jag inte lär kunna ta mig tid att bygga ihop något laservänligt av det heller. I nuläget säger magkänslan att jag inte lär åta mig några fler laserbyggen av den kalibern, utan på sin höjd modifiera de puffror jag redan har.

En tanke som istället ligger och gror, för att referera till det tidigare inlägget, är att börja knåpa ihop en regel- och scenariobok till Shotguns VS. Deadites-projektet, av den enkla anledningen att det vore kul att göra. Hur pass mycket användning en dylik skapelse egentligen skulle vara till är däremot ytterst tveksamt, så motivationen att sätta igång och faktiskt göra något av det är nära nog obefintlig.

Nåväl, den som lever får se. Auf Wiedersehen.

Dödläge i laserfabriken

Kugghjulen står stilla och maskineriet har tillfälligtvis skurit ihop. Med andra ord, den gode doktorns produktivitet har legat farligt nära nollstrecket den senaste tiden. Halo-puffran ligger fortfarande sönderplockad i molekyler och har inte sett dagens ljus sedan jag vet inte när, och inga större framsteg har gjorts på rollspels- eller skrivarfronten  heller. Större delen av fritiden har istället ägnats åt att tokplöja Supernatural på Netflix, vilket visserligen hjälper till att förse er ödmjuke skribents huvud med ockulta idéer, men dessa leder sällan någonvart när kreativiteten går på tomgång.

Vad som åtminstone pågått är att jag dels gjort slag i saken och köpt ett för mig mycket efterlängtat brädspel, nämligen det Lovecraft-baserade Mansions of Madness, även om jag inte fått tillfälle att spela det än. Snordyrt, men förhoppningsvis värt det i långa loppet.

Något jag däremot spelat. Ensam. För mig själv. Helt solo. Är When Darkness Comes, som är ett annat skräckbrädspel, och som definitivt kan komma väl till pass när man är sugen på att banka zombier och monster i ett spontant oförberett light-rollspel. Det finns ju dessutom tillägg för Lovecraft-baserade äventyr!

Helt okreativ har jag dock inte varit. I samband med det planerade nyårspartajet, som ju ska ha ett lite underliggande, ondskefullt, ockult, mord-tema, så kom jag äntligen igång och påbörjade ett bygge som jag länge velat genomföra: En helt egen Necronomicon! Med hjälp av en PDF-fil från HPLHS, ett fotoalbum och en jävla massa kaffe så har jag börjat knåpa ihop en uråldrig, ondskefull bok. Jag har ännu inte bestämt hur jag ska binda ihop den på bästa sätt än, eftersom jag vill kunna lägga till sidor framöver.

"Varför?" frågar kanske den inkvisitoriskt lagde läsaren. Jag ska berätta. Jag vill nämligen kunna få lite användning för åbäket i framtiden, kanske genom att gömma ledtrådar i den eller inkorporera den i något laserrelaterat scenario-spel, varpå det kan vara lämpligt att faktiskt ha möjlighet att ta bort och lägga till sidor på ett enkelt sätt.

På tal om scenariospel... Ett annat inköp som gjorts är en beställning av de några sådana här små raringar: Zombie Sensors. Det är alltså programmerbara träffsensorer som är byggda för zombiespel. Idéer om ett Evil Dead-baserat Lazer Tag-scenario gror således i min ruttna lilla hjärna just nu. Arbetsnamnet är Shotguns VS Deadites. Det blir bra skit.

Mellanspel och mysteriemakande

Undertecknad nödgas dessvärre meddela att det varit väldigt låg aktivitetsnivå på sistone, då motivationen inte legat på topp. Halo-geväret ligger fortfarande sönderplockat i molekyler och utan något större hopp om att bli ihopskruvat till något Lazer Tag-kompatibelt inom den närmaste framtiden. Kugghjulen har visserligen inte rostat fast fullständigt, men de snurrar allt annat än fort. Det enda som hänt på laserfronten är att Rogue Trooper-geväret fått ett nytt, mindre magasin. Åbäket måste målas, men nu går det åtminstone att använda byssen i liggande ställning, som det anstår ett krypskyttegevär.

Den lediga tid som inte ägnats åt att inta lealöst ryggläge i mer eller mindre konstant whiskyrus har åtminstone lagts på att kläcka idéer, varav de flesta är nördigt rollspelsrelaterade. Dels har tanken på att utsätta min stackars rollspelsgrupp för ett ruttet Call of Cthulhu-äventyr i 20-talets Lortsverige legat och grott, samtidigt som det korsbefruktats med diverse gamla essäer om folktro samt skräckljudböcker som surrat i hörlurarna.

Mer intressant i nuläget är dock en tanke som väcktes till liv för ett antal dagar sedan. Undertecknad har länge velat genomföra någon form av mordmysterie-party; det vill säga att blanda in lite klassisk lokalfylla med ett stycke mysterium och några skvättar rollspel. Således har jag börjat hamstra olika manus och uppslag till dylika kvällar för att kunna utforma ett som passar mig och min umgängeskrets. En redan spikad idé är att köra det som en temafest på nyår. Vilket tema? Roaring 20's, så klart! Just nu pågår processen att hitta ett upplägg med en bra balans av lätt rollspelande, pusslande och allmänt umgänge utan att bli för nördigt, vilket är lättare sagt än gjort. Jag har kikat på allt från manusstyrda middagsspel till Call of Cthulhu-lajv, och ännu inte kommit på en klockren lösning.

Visst, jag skulle ju kunna köpa ett färdigt mysterium eller tanka hem någon gratisvariant, vilket ju skulle tillåta även mig själv att delta direkt, men hur kul är det när man får en chans att knåpa ihop något eget med potential att uppbåda både skrämsel och skratt? Resultatet återstår att se. Troligtvis kommer jag behöva bolla idéer med några av deltagarna, vilket blir knepigt då jag givetvis inte vill avslöja för mycket i förväg heller. Ett intressant projekt blir det, hur som helst!

Inaktivitet och den legendomspunna barndomen

Det här kan ha varit den kanske mest improduktiva veckan i Doktor Lasers historia, vilket inte vill säga lite. Nu hade undertecknad visserligen inga stora ambitioner, men åtminstone så var ju tanken att antingen skriva lite, bygga på Halo-geväret eller i alla fall komma någonvart med den kavalkad av litteratur som hemsöker bokhyllorna. Vad har då undertecknad åstadkommit?

Halo-geväret ligger där det senast blev lämnat; övergivet, besudlat och sönderplockat i atomer. Vissa tekniska omständigheter har lett till att jag än en gång ändrat mig och bestämt mig för att stoppa in elektroniken från en Phoenix LTX i det istället. Stora framsteg. Djävulskt stora.

Skrivandet då? Inte en textrad så långt ögat kan nå. Inga skräcknoveller. Inga rollspelsäventyr. Inga seriemanus. Nada. Eller jo, förresten, en påbörjad sångtext om folk som kommer hem till en och dricker upp ens sprit, men det projektet förblir tills vidare oavslutat.

Läsning då? Pffft! Jag vill minnas att jag läste ut Joe Golem and the Drowning City någonstans där i smeten av ihopflytande arbetsdagar, men det kan lika gärna ha varit förra veckan. Den var tyvärr rätt så intetsägande i slutändan. Ytterst liten variation i Mignolas illustrationer och en äventyrshistoria som var sådär. Snarast kändes den som en upptakt till en längre bokserie, men mig veterligen är inga uppföljare planerade. Positivt är dock att jag gjort slag i saken och äntligen börjat ta mig igenom en Stephen King-bok, närmare bestämt Det.

Undertecknad har ju ett lite speciellt förhållande till Stephen King, vars skräckverk i mångt och mycket varit en stor del i ens uppväxt, men sällan på ett helt direkt sätt - och då främst i filmform. Det är först på senare år som jag börjat se hela Stephen King-baserade filmer i en linjär följd; ty i min barndoms glada dagar, då en snabb Internetuppkoppling inte betraktades som en självklar del av livets nödtorft och longplay på VHS uppenbarligen var någon sorts science fiction, var det inte direkt möjligt att se alla filmer man av en tillfällig nyck önskade att se. I synnerhet inte när filmerna kom i form av mini-serier på TV där man kanske såg första och sista avsnittet, men missade någon del i mitten. Eller började titta någonstans mitt i, såg en repris av första avsnittet och på något halvmystiskt sätt lyckades hoppa in mitt i slutscenen nästa gång man slog på TVn. Just det förfarandet kanske inte är så konstigt i fallet TV-serier, men att jag till och med lyckats med det med filmer som The Shining och Lida är på något sätt en imponerande bedrift - fråga mig bara inte hur.

En annan konsumtionsvariant, som särskilt präglade den tidiga barndomen, var återberättandet. Någon hade sett till exempel Det eller Jurtjyrkogården och återberättade varje smaskig detalj som var värd att nämna, vilket inte bara gjorde det i stort sett onödigt att se filmen eftersom man redan visste allt som skulle hända, utan det bidrog också till att bygga upp en sorts mytbildning kring filmerna - en mytbildning som är betydligt mer påtaglig när man inte bara kan klampa in på valfri streamingtjänst eller piratsida om man prompt får lusten att betrakta legenden med egna ögon. Det här gällde förvisso alla typer av blodisande skräckfilmer, men av någon anledning så stod Stephen King som ansvarig för merparten av dem. Hur som helst så innebar den här processen att den stund då man till slut kommit över en illa tilltygad VHS-kassett och slutligen fick se själva filmen närmast tedde sig som ett religiöst ögonblick. Så här i efterhand vill jag dock minnas att Children of the Corn inte riktigt var så häftig som den lät.

Nåväl, nog med det här raljerandet. Jag har böcker att läsa, skräp att skriva och bössor att bygga. Tills vidare säger jag auf Wiedersehen och tack för fisken!

Sensuellt sensoriskt lasersmisk

Den gode doktorn har tagit tillfället i akt och knåpat en smula på laserpistolerna. Mer specifikt har undertecknad testat om det går att ansluta de externa sensorerna till en av de nyare Lazer Tag Augmented Reality-puffrorna. Resultat? Succé, så klart.

Som synes går det nu att ansluta sensorbandet och bli skjuten i huvudet, och vi vet ju alla hur kul det är. Det verkar fungera utan några bekymmer så här långt, även om jag givetvis inte haft tillfälle att testa den i faktiskt spel.

Ett potentiellt problem är att den vita delen som uttaget sitter monterat i kan flyga av under spel, så risken är att jag bestämmer mig för att limma fast den permanent.

Jag blev dessvärre tvungen att kapa den vita anslutningssladden som gör det möjligt att koppla puffran till en iPhone, men det känns i ärlighetens namn inte som någon större förlust.

Det faktum att det här lilla experimentet lyckades innebär att jag blivit väldigt pepp på att använda just LTAR-pistolerna till andra projekt också. Exempelvis ligger Halo Plasma-geväret risigt till nu - och det är fanimej på tiden att jag tar tag i det bygget en gång för alla.

Eldritch Södergran

Undertecknad är ingen storkonsument av poesi, men det tidigare omtalade Viktor Kasparsson-albumet gjorde trots allt att jag fick upp ögonen för Edith Södergran; någon som jag endast kände till som någon sorts feministisk husgud, vilket är av föga intresse för en råbarkad eskapist. Sagda seriealbum har dock tvingat mig att göra en liten omvärdering, och tack vare det fantastiska Projekt Runeberg kan jag nu istället dubba henne till Eldritch Södergran.

Ni undrar varför? Tillåt mig återge samma dikt som återfinns i Viktor Kasparsson: Syndaätaren och är hämtad ur Södergrans Dikter från 1916.

Skogsdunkel

I den svårmodiga skogen
bor en sjuk gud.
I den dunkla skogen äro blommorna så bleka
och fåglarna så skygga.
Varför är vinden full av varnande viskningar
och vägen mörk av dystra aningar?
I skuggan ligger den sjuke guden
och drömmer elaka drömmar...

Urgamla, drömmande gudar som sover i döda skogar? Luktar nordiskt färgad Cthulhu lång väg om du frågar mig. Inte övertygad än? Vi tar en till.

Det gamla huset

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha...
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fågna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
Jag måste vänta på den milda döden
som bringar frihet åt min själ!

Titeln luktar ju Lovecraft lång väg, och själva dikten i sig fullkomligen osar odöd självspäkning och svällande, uråldrig galenskap! Som om Poes prosa fått ben och sprungit ifrån sin skapare innan han hunnit slå ihjäl den med sin egen svårmodighet. Om ni inte fått nog än så tar vi en sista också.

Helvetet

O vad helvetet är härligt!
I helvetet talar ingen om döden.
Helvetet är murat i jordens innandöme
och smyckat med glödande blommor...
I helvetet säger ingen ett tomt ord...
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
och ingen vilar och ingen sitter stilla.
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.

Det är en hyllningsdikt till helvetet. Behöver jag säga mer? Som Andre Linoge säger i Stephen Kings Storm of the Century; "Hell is repetition." Hon utelämnar visserligen det där om att få dina ögon uppätna om och om igen, men det är vad filosoferna kallar "petitesser."

Nåväl, nu ska jag återgå till att ödsla bort min tid på någon annan form av oväsentlighet. Auf Wiedersehen!

Lovecraft i ord och bild - Tre album på svenska

Som tidigare utlovat så ämnar er ödmjuke skribent denna gång bjuda på en liten djupdykning ner i skräckserie-träsket, närmare bestämt den gyttjiga sumpmarken i Lovecraftlandet. Anledningen till detta är att det under 2014 utkommit inte mindre än tre album med rena serietolkningar av klassiska Lovecraft-noveller på svenska, vilket optimisten väl får se som ett tecken på att den svenska skräckrenässansen lever och frodas på seriefronten, om än i förhållandevis liten skala.

Vi inleder med den bok som tyvärr får ses som svagast i sammanhanget, nämligen Skräcken i Dunwich och andra berättelser. Det rör sig här om en samling berättelser tolkade av flertalet olika tecknare, bland annat den i serie- och rollspelssammanhang bekante Peter Bergting, som även står för titelbidraget, Skräcken i Dunwich. Boken är genomgående bra tecknad och de olika stilarna fungerar väl tillsammans med valet av historier. Bergtings korsning av Hergé och Mignola lämpar sig väl till Skräcken i Dunwichs lätt pulpiga upplägg om universitetsproffessorer som slåss mot utomvärldsliga vidunder.

Detsamma gäller Emelie Östergrens tolkning av Katterna i Ulthar, som får tonen och utseendet av en morbid barnbok. Marcus Ivarssons tolkning av Råttorna i Muren är måhända det stilmässigt mest ointressanta bidraget, vilket är synd då det rör sig om en av mina favoritnoveller. Den ter sig mest trist och intetsägande. Hela kalaset avslutas med Alvaro Tapias Mignola-ripoff på Skuggan över Innsmouth; och här använder jag termen i dess mest positiva bemärkelse. Influenserna är tydliga, men Alvaro gör ändå något väldigt eget av det hela.

Nu har jag som ni kanske märkt talat i rätt positiva ordalag, trots att jag sagt att den här boken är den mest bristfälliga. Vad är det som i så fall ger albumet den, allt annat än avundsvärda, placeringen? Det rör sig om berättartekniken. Skräcken i Dunwich... är nämligen inte ett renodlat seriealbum, den försöker istället vara en återgång till den lättlästa, illustrerade romanen – ett berättarformat som i stort sett övergavs av en mycket god anledning. Istället för att alltså använda seriemediets metoder för att berätta en historia, blir det snarast bara upphackade stycken av text kombinerade med snygga bilder. Visst, det är många gånger vackert och stämningsfullt, men läsupplevelsen blir lidande, i synnerhet när den antar den yttre formen av en serie och därmed ger läsaren vissa därvid tillhörande förväntningar; den kan i princip liknas vid att plocka upp ett gammalt Prins Valiant-album, något som vilken Alan Moore-bortskämd, modern läsare som helst kan intyga är detsamma som narrativ självspäkelse.

Nåväl, vidare till en annan svensk produktion! Seriefantaster boende i och kring Uppsala har knappast undgått Jonas Anderssons och Daniel Thollins 1000 ögon-serier, som ju redan de är sprängfyllda med Lovecraftianskt stoff. Nu har de bägge skräcknördarna gett sig i kast med att ta några av gamle Howards klassiker och förlägga dem till Uppsalatrakten, givetvis ofta med glimten i ögat. Andersson och Thollin är måhända inte lika rutinerade illustratörer som några av de tidigare nämnda, men för den som läst deras tidigare serier kan man skönja en ständigt pågående förbättringsprocess, vilket bådar gott för framtida alster.

Ingen av dem vågar sig ut på några experimentella vägar när det gäller serieberättande, utan förlitar sig på redan väl beprövade metoder, vilket i jämförelse med Skräcken i Dunwich... ändå är lite av en välsignelse. Visst, tempot och rytmen är kanske inte helt välbalanserade alla gånger, men det fungerar. Vad som däremot är rätt spännande att se är hur de tagit sig an att anpassa Lovecrafts kosmiska skräck till vår nuvarande tidsålder och teknologi.

De flesta berättelser är visserligen rätt tidlösa, som The Hound och The shunned house, men exempelvis The Statement of Randolph Carter kretsar ju kring användandet av en militär fälttelefon, samt de begränsningar detta verktyg medför. Här har Daniel Thollin istället ersatt den gamla telefonlinan med mobiltelefonen och symbolen för det västerländska samhällets slutgiltiga fördärv: selfien. Detta får ses som tämligen klipskt då det tillåter honom att visa glimtar av det som ursprungsberättelsen bara låter sin protagonist få återberättat för sig, utan att frångå dess ursprungsformat - jag är uppriktigt imponerad. Jonas Anderssons tolkning av The Shadow over Innsmouth, som avslutar albumet, ter sig i sammanhanget mest som ett långt utdraget internskämt om Öregrundsbor (jepp, inavlade Innsmouth ersätts av Öregrund), vilket kanske är en ofrånkomlig konsekvens med tanke på att det är en berättelse som i sitt grundutförande dryper av Lovecrafts klass- och rasförakt...

Sist ut är en svensk översättning av den holländske serietecknaren Erik Krieks Från andra sidan – Fem fantastiska berättelser. Undertecknad har aldrig tidigare läst något av Kriek, men det här var sannerligen en trevlig inledning. Det syns att han förstår mediet lika väl som han förstår Lovecraft. Visst, han har givetvis tagit sig friheter med berättelserna och i många fall kortat ned dem avsevärt, men han lyckas förvandla den gamle ordbajsarens historier till stämningsfulla och tryckande serienoveller utan att vare sig bli långrandig eller ha för bråttom med dem.

Hans stil, som för åtminstone mina tankar till en väldigt mörk Will Eisner, fungerar ypperligt för att ge liv och form åt såväl Lovecrafts älskade New England som hans slemmiga, onämnbara fasor. Den enda av tolkningarna som inte riktigt föll mig i smaken var hans version av Främlingen, vilket mest beror på att han allt för tydligt telegraferar dess stora avslutningstwist, vilket kanske är svårt att undvika när man förvandlar den till en visuell berättelse.

Färg bortom tid och rum är visserligen väldigt nedkortad, men utan att den förlorar vare sig den genomgående känslan av ogreppbar, utomjordisk fasa, såväl som äcklet i de rent konkreta splattersekvenserna; en deliciöst obehaglig uppevelse! Dagon och Från andra sidan är stabila, om än mest upptakt till den än en gång avslutande Skuggan över Innsmouth. Än en gång måste jag påpeka hur väl Krieks teckningsstil passar berättelsens innehåll. Hans svartvita alster ger en fantastisk form åt förfallna, fiskstinkande Innsmouth, och dess degenererade invånare. Det här är en serieskapare som jag gärna ser mer av, och jag hoppas innerligt att han ger sig på ännu fler Lovecraft-tolkningar framöver.

Med de orden avslutar jag den här omgången, så får framtiden utvisa vad nästa inlägg kommer att beröra!

Din ockulte bibliofil i den digitala etern

Hösten har börjat klampa in på blodigaste och mest drängfulla allvar, med allt vad det innebär av becksvarta nätter och daggmasktyngda trottoarer. Undertecknad njuter givetvis i fulla drag då hösten är en ypperlig tid att lägga sina dyrbara timmar på att sträckläsa böcker i samma magnitud som hedonisten slukar vin och andra sliskiga godsaker. Två aktiviteter som dessutom fungerar ypperligt att kombinera, förutsatt att man inte är så noggrann med vid vilken tid man dyker upp på jobbet dagen efter.

Den som således redan börjat ställa sig den ytterst relevanta frågan "vad läser Doktor Laser?", ska givetvis inte behöva gå besviken härifrån. Nyligen lyckades jag efter mycken gråt och tandagnisslan traggla mig igenom Sigurd Agrells Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi, som behandlar, tja, det som titeln anger. En på många sätt intressant bok, om än förbannat torr, sin populärvetenskapliga inriktning till trots, men det har väl sannolikt mycket att göra med dess ålder (den är ju trots allt utgiven år 1931).

Herr Agrell själv tycks ju däremot ha varit allt annat än torr under sin tid vid akademierna, åtminstone om man ska tro de anekdoter som nämns på Wikipedia. Boken behandlar Agrells teori att vår gamla runskrift uppkommit som en sorts germansk variant av grekiska bokstäver för att användas i bokstavsmagiskt syfte genom vad som kallas gematri, där bokstäverna ges siffervärden med olika symbolik. Ett exempel som genomsyras av den typen av talmystik, som även avhandlas i boken och som de flesta är någorlunda bekanta med, är ju Uppenbarelseboken (kom igen, det finns inte en enda civiliserad människa som inte hört Iron Maiden).

Vad jag förstått så har väl Agrells teorier ingen egentlig vikt hos akademiker nu för tiden, men för den som vill se någon genomföra matematiska lappkast och därigenom krysta fram tolkningar av gamla magiska amuletter från vår hedendoms dagar så är det definitivt intressant läsning. Om inte annat så är det ju skoj att läsa något av en författare som behagar förolämpa sin läsare efter att denne lagt ned flertalet timmar på att nöta sig igenom 270 sidor av godtyckliga räknetrick, förutsatt att man inte håller med herr Agrell; ty till och med någon som "allenast håller sig till sitt av matematik föga bekymrade humanisthuvud" bör kunna begripa att Sigge har rätt. "Humanisthuvud" är tydligen akademiska för "lite bakom flötet", om jag använt Google Translate rätt.

Nästa bok på listan är den något mer trovärdiga, och avsevärt mer sympatiskt formulerade (sin titel till trots) Primitiv religion och magi från 1950, skriven av Åke Hultcrantz samt ett antal andra författare. Den är avsevärt kortare och mer lättläst, och vad jag kan utröna så här långt så är det en inledningsbok för studerande av religionshistoria som behandlar diverse naturfolks olika trosföreställningar och religioner. Sitt bruk av ordet "primitiva" till trots så håller boken en förvånansvärt respektfull och öppensinnad ton, vilket man ändå får anta var rätt ovanligt ännu på 50-talet. Dess modernare språk och mer avslappnade hållning gentemot ämnet får väl ses som ett rätt skönt avbrott i den annars rätt stela och ålderdomliga litteratur jag plågat mig igenom på sistone.

Det är dock inte bara ockult orienterad facklitteratur som bör läsas på hösten, o nej! I dag har jag slutligen kommit till skott och börjat läsa Joe Golem and the Drowning City, en roman skriven av Christopher Golden och illustrerad av Mike Mignola. Nu är det kanske inte jättevuxet att läsa en roman med bilder i, men det skiter undertecknad högaktningsfullt i - särskilt när romanen handlar om ett delvis översvämmat Manhattan som är sprängfyllt med steampunk-maskiner och spiritistiska fäktmästare.

Många Lovecraft-stinkande skräckserier blir det också, och jag känner på mig att dessa kommer att förlänas ett eget inlägg framöver, men en som tål att nämnas redan nu är det senaste Viktor Kasparsson-albumet, Syndaätaren, som tar serien i en mer sammanhängande och storslagen riktning. Utsökt tecknad och färglagd, som alltid, även om jag nog anser att handlingen inte håller riktigt samma klass som i det förra albumet; Blodsband. Dennis Gustafsson fortsätter dock alltjämt att imponera med sin förmåga att väva in faktiska gamla bortglömda trosföreställningar i sina berättelser på ett rysligt underhållande sätt.

Nåväl, jag antar att skräckserier får bli temat för nästa omgång, såvida jag inte återgår till att skjuta mig igenom cyberpunkspelens historia. Oavsett vilket säger jag auf Wiedersehen för den här gången!

Nytillskott till biblioteket

Seså! Den gode doktorn har återigen botaniserat hos sin lokale boknasare, och gjort några litterära storfynd. Visserligen ingenting med riktigt samma nivå av kvalitet och god smak som Ryska erotiska folksagor, men likväl några halvsuspekta luntor fyllda med antropologiska djupdykningar. Bland annat står att finna en svensk reseskildring till Haiti, vilket borgar för åtminstone några gravt rasistiskt präglade skildringar av voodoo-kulterna.

Spöksyn och verklighet tycks vara någon sorts närstudie av några svenska spöklegender, vilket säkert är matnyttigt för den paranormalt sinnade. Titeln Västgötsk forntro och folktro bör väl tala för sig själv i sammanhanget. Undertecknad passade även på att impulsköpa ett par böcker skrivna av, respektive till, Dag Strömbäck - en för mig tills nu helt okänd folklivsforskare och religionshistoriker. Anledningen till impulsköpet är att författaren i fråga är uppvuxen i Alfta, hålornas håla, och hembygd för en viss laserdoktor. Det lär nog vara några intressanta texter att plöja igenom. Förutsatt att jag hinner läsa färdigt Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi under min livstid.

Doktorn skjuter sig genom cyberpunkspelens historia, del 1: Shadowrun

Den gode doktorn befinner sig ganska djupt insyltad i cyberpunkträsket i nuläget, mycket tack vare att ljudböcker av William Gibson gått konstant varma i lurarna. Läget förbättrades ju dessutom inte då jag snubblade över en brittisk radiopjäs baserad på Neuromancer, som ju är något av ett standardverk inom genren - en pjäs som för övrigt rekommenderas varmt av den gode doktorn:

Denna enorma injektion av regntung, dystopisk science fiction har bevisligen redan tagit sig uttryck i form av en djupdykning ner i det gamla svenska rollspelet Mutant 2089. En annan spelrelaterad konsekvens är att undertecknad bestämt sig för att ägna ett antal inlägg åt att blicka tillbaka på några gamla TV- och datorspel som rört sig inom genren, varav flera hör till några av doktorns absoluta favoritspel.

Förste man till rakning är det gamla Shadowrun till Sega Megadrive. Det rör sig alltså om en konsolvariant av bordsrollspelet Shadowrun, som närmast kan beskrivas som Dungeons & Dragons med automatvapen och hackers. Klassiska fantasy-folkslag som troll, dvärgar och alver blandas hejvilt med högteknologiska vapen och superdatorer, och Sega-spelet fångar känslan av en futuristisk häxkittel rätt bra.

Spelet i fråga är ett actionrollspel där du kastas in i storstadsslummen på jakt efter din brors mördare. Du spelar som Joshua, en shadowrunner, vilket mer eller mindre är synonymt med frilansande yrkeskriminell. Vid spelets början kan du välja mellan tre olika klasser, Samurai, Decker och Shaman, vilka lätt kan översättas till rollspelens klyschiga krigare, tjuv och magiker.

Mest intressant i sammanhanget torde dock vara Decker, som ju är en sorts informationstjuv som surfar omkring i Matrix, den virtuella verklighet som motsvarar Internet, och stjäl data från storföretagen. Just att ge sig in i Matrix är lite av ett spel i spelet, där du försöker undvika upptäckt och strider mot fientliga program i ett stridssystem som påminner om traditionella, japanska konsolrollspel. Fast förkromade och korsade med Tron.

Att effektivt kunna åstadkomma saker i Matrix innebär i själva spelet dels en ren inkomstkälla, då du kan kränga data till hälare och tjäna en bra hacka, men också att du kan plocka fram information som göra dina uppdrag enklare, samt manipulera alarm och dylika trevligheter. På tal om uppdrag så handlar spelet om betydligt mer än att du ska nysta upp ett mord. Huvudintrigen är tämligen slö och oengagerad, det själva spelets upplägg som gör det intressant. Shadowrun är nämligen ett tämligen tidigt exempel på sandlådespel. Det finns ett oändligt antal uppdrag av olika slag med varierande svårighetsgrad, allt från simpla kurirjobb till fullfjädrade räder mot storföretag.

Närhelst du är trött på att följa upp ledtrådar så kan du alltså säga "skit samma" och leta upp närmaste, sliskig Mr. Johnson och fråga efter jobb för att tjäna ihop stålar till nyare, fränare och mer illegala vapen. Det här med illegala vapen är dessutom en lite spännande detalj - om du skaffar dem innan du sett till att köpa en falsk licens så är risken hög att farbror blå kommer och ger sig på dig. Mellan och under uppdragen råkar du ut för än det ena och än det andra slumpartade mötet på stadens gator, vissa finns endast för att bidra till stämningen, andra innebär att du får slåss mot vampyrer, köpa vapen eller andra trevligheter.

Många uppdrag innebär att du får ge dig in i företagskomplex eller övergivna byggnader och skjuta skiten ur allt i närheten, där spelet givetvis belönar den sociopatiskt lagde spelaren med erfarenhetspoäng som kan spenderas på att bli ännu starkare och bättre på att bedriva massmord. Pengarna kan sedan läggas på sportfiske, farliga kvinnor och cybernetiskt implanterade Wolverine-klor. Eller ja, åtminstone ett av de tre nämnda alternativen, ni får själva gissa vilket.

Är man riktigt störd i huvudet kan man även ägna sig åt att brutalt rånmörda förbipasserande fotgängare, vilket av någon anledning inte verkar irritera polisen tillnärmelsevis lika mycket som att bara inneha ett licensbelagt vapen. Kom ihåg, ungar, mord är okej så länge verktyget inte är olagligt. Å andra sidan tycks ju de lokala gatugängen ägna rätt mycket tid åt att försöka spöa upp dig, så någon form av poetisk rättvisa tycks väl även finnas i den mörka fantasyframtiden.

På tal om att få tokspö så kan du inte dö. Någonsin. Game Over existerar inte i Shadowrun. Blir du ihjälmördad av upptjackade framtidsskinheads med clowntatueringar i ansiktet så kommer du att bli ivägsläpad till närmaste klinik av den privata ambulanstjänsten. Det kostar visserligen skjortan, men du kan åtminstone fortsätta med ditt livsuppdrag; att stjäla allt du kommer över och spöa allt som står i vägen, eller litet bredvid. Och skulle du behöva hjälp så kan du ju alltid hyra in några andra shadowunners, för en liten slant så är de mer än villiga att delta i ditt privata korståg mot korporationerna och fotgängarna.

Shadowrun till Sega är kul. Jävligt kul. Det är definitivt ett av mina favoritrollspel till konsol, särskilt då jag älskar sandlådeupplägget. Visst, de många slumpartade situationerna kan te sig irriterande i flera fall, särskilt de som dyker upp under en företagsräd, men de bidrar också till den generella galenskapen - kom igen, det är ett spel där bolagens primära säkerhetsåtgärd är att ha helveteshundar springande lösa i korridorerna. Utöver att det är förbaskat skoj så har spelet dessutom ett skönt soundtrack, även om det inte fått tillnärmelsevis lika mycket cred på den punkten som sin kusin till Super Nintendo. Nämnde jag inte det? Jo då, det finns ett Shadowrun till SNES också, men det är radikalt annorlunda, och har inte grävt sig in lika djupt i den gode doktorns hjärta som den här gamla pärlan.

Det är ett häftigt spel det också, men jag har aldrig riktigt fastnat för det på samma sätt, och har därmed inte så jättemycket att säga om det. Dock är det ju inte sagt att jag aldrig tänker spela det. Det är å andra sidan inte heller sagt att jag inte tänker arrangera Shadowrun/Lazer Tag-lajv, så vad som inte är sagt säger ju inte så mycket alls egentligen.

Framtidsplanen för framtidslasern

Vi fortsätter på det förra inläggets tema, nämligen framtiden. Den här gången är det dock Doktor Lasers laserframtid som står på agendan. I en tidigare post har undertecknad ju kontemplerat huruvida det är dags att göra sig av med Team Ops-grejorna och uppgradera till en mindre uppsättning Skirmos-godsaker istället, eftersom det sannolikt inte lär ske några större lasermatcher inom den närmaste tiden. Arsenalen är ju dessutom tämligen skrymmande och svår att frakta omkring vid spel på annan ort.

Den gode doktorn har således lagt pannan i djupa veck, och sagt "fuck it" så här långt. Arsenalen får vara kvar tills vidare. Skirmos är snordyrt, och de moddade prylarna är på tok för häftiga för att göra sig av med. Möjligtvis blir det dock så att jag försöker sälja av delar av arsenalen för att minska på storleken, samt för att göra mig av med frestelsen att bygga ännu fler suspekta monstrositeter. Exempelvis är nog 8 stycken feta Master blasters lite väl många, när man har i åtanke att jag har 5 st andra helt hemmabyggda bössor samtidigt - det är ju föga troligt att jag lyckas få ihop ett spel med över 10 pers, så att säga.

Men även om jag säljer av en del gevär, så är ju fortfarande återstående puffror ganska tunga att släpa omkring på. Vad är då lösningen för spel utanför mitt direkta närområde? Tillåt mig att presentera grab'n'go-boxen!

Jag hade först köpt in ett gäng av de nyare generationerna Lazer Tag-puffror för att stoppa in i andra skal, exempelvis för Halo plasmageväret (någon stackars pistol kommer att få sätta livet till för det framöver, men inte de här), men insåg efteråt att det är en bättre idé att spara ett fåtal sådana för mer mobila matcher.

Visst, jag har inte gjort några försök att installera portar för externa sensorer på dem, och lär inte göra det heller - men det har ju bevisligen fungerat bra att spela utan sådana tidigare också. Fördelen med ett paket av Phoenix LTX- och Lazer Tag Augmented Reality-pistoler är, förutom det uppenbara i att de är lätta att frakta omkring, att man blixtsnabbt kan dra igång matcher med olika lag utan att behöva gå igenom någon hosting-process. Det är med andra ord busenkelt att åka iväg till valfri stad, dricka sig snorfull på absint, dra igång några lasermatcher och vakna upp under en parkbänk med vrickad fot och en laserpistol innanför byxorna. Ett plus är ju dessutom att de fortfarande är fullt kompatibla med de gamla grejorna, så vill man nu köra fetspel med de moddade prylarna så är det fullt möjligt.

Det var allt för den här gången. Avslutningsvis säger jag auf Wiedersehen, och hojta till om ni vill ha stryk i Lazer Tag!

Framtiden med stort F

Framtiden. Det är ett hiskeligt tjat om den nu för tiden. Det kan ha att göra med att det varit riksdagsval någonstans i Skandinavien, och ingen blivit riktigt nöjd eftersom klassens lite lätt illaluktande smutspelle passat på att komma i puberteten under sommarlovet, och fått tyngre och hårigare nötkasse än sina kamrater, som nu gått från att vara iskallt avvisande till att bli en smula avundsjuka. Därmed inte sagt att han någonsin kommer att få komma till hos klassens välsvarvade kalaspingla med eldrött hår, glittrande ögon och perfekt käklinje, sitt majestätiskt svällande bollnät till trots, ty i samma takt som kulpåsen vuxit i omfång, så har ju även dess odör i lika hög grad nått nya syrliga nivåer – och eftersom ingen vill ta i en luden, vinägermarinerad hängsäck ens med tång om de inte absolut måste, så råder kaos i klassen; för nu jävlar är det skoldisco, och fröken har sagt att alla måste dansa med alla.

Men nog med politiska analogier, det är inte därför alla två läsare som läser Doktor Laser, läser Doktor Laser. Ni läser Doktor Laser för att grotta ned er i nördiga töntigheter och skamlös eskapism. Det vore ju dock ett missat tillfälle att inte hoppa på bandvagnen och knyta an till aktuella ämnen när så tillfälle ges, så därför ska vi i dag avhandla pubertal testikelcancer framtiden. Eller ja, framtiden på det sätt som man tyckte lät häftigt under 90-talet. Det är nämligen så att undertecknad har börjat plöja igenom material till det gamla rollspelet Mutant. Mer specifikt dess tredje utgåva (om den gode doktorn inte är ute och svävarcyklar), som rakt upp och ner är ett ultra-dystopiskt, svenskt cyberpunk-rollspel.

Inspirationen kommer dock mest från Judge Dredd och Blade Runner, snarare än cyberpunkens urfader William Gibsons verk, även om influenserna givetvis finns där. I Mutant är samhället lika sprängt som Alliansens-... Förlåt. I Mutant är världen lika körd som Sossarnas- … Ursäkta mig. I Mutant är landsbygden lika förkolnad som SD:s-... Men sluta nu! Jag skulle ju inte göra några politiska liknelser! I Mutant har världen gått åt helvete, byggts upp, gått åt helvete igen, och hamnat i ett marknadsstyrt dödläge. Precis som svensk p-NEJ!

I korta drag; stater som vi känner dem är mer eller mindre utdöda, och har ersatts av konglomerat av diverse mer eller mindre sviniga megakorporationer. Våldsmonopolet har privatiserats och människorna trängs i enorma megastäder som domineras av kilometerhöga, nästintill organiskt hopväxta skyskrapor. Utanför de massivt överbefolkade städerna finns en döende värld där den radioaktiva strålningen får geiger-mätarna att slå knut på sig själva, förutsatt att den förgiftade luften och det frätande regnet inte får dem att rosta ihop innan dess. Detta ingenmansland är givetvis inte obefolkat: vederstyggliga mutanter bildar primitiva samhällen och spelar radioaktiv banjo medan de ägnar sig åt Gud vet vilka perversiteter vid flodbäddarna. Varför gick det så med världen? För att 90-talets kids vuxit upp med Terminator och Blade Runner, så klart.

Så här tjugo år sedan sagda decenniums mittpunkt är det lite extra roligt att gå tillbaka och ta sig en titt på hur nämnda kids föreställde sig att framtidens teknologi skulle se ut. Eller ja, rättare sagt, det är roligt att se hur förbannat tokmycket de underskattad teknikens framfart. Visst, världsomspännande datornätverk och gigantiska mängder information lagrade på ett fysiskt utrymme mindre än en tändsticksask må vara rätt lyckade förutsägelser. Andra har varit mindre lyckade. Som exempel: Mutant utspelar sig på 2090-talet, men trots att man lyckats kolonisera rymden (och hunnit ångra sig och lägga ned projektet), så har man fortfarande inte utvecklat ett någotsånär fungerande mobiltelefonnät. Än mindre trådlös nätverksteknik. Allt ska kopplas in med sladdar och feta kablar. Nog för att du kan ansluta en dator till ditt eget nervsystem, men vill du läsa nyheterna på nätet måste du allt hitta ett uttag och plugga in den handledsburna dumburken. Jepp, den oheliga alliansen mellan armbandsuret och det bicepsburna iPhone-fodralet kommer visa sig vara en hit i framtiden.

När vi ändå är inne på det här med nätverk så kan en annan lustig företeelse dras upp. I dag är vi ju rätt vana vid att kunna koppla upp oss och söka reda på vilken typ av information som helst med bara några enkla knapptryck. Tillgången till data och information är i det närmaste obegränsad, var vi än befinner oss. Inte så i Mutant. Enligt 1989 års framtidsvision kom vi aldrig mycket längre än, tja... 1995. Ska du ha tag i information får du gott köpa uppslagsverk och databanker på 2090-talets motsvarighet till USB-minnen. För undertecknad påminner det skrämmande och skrattretande mycket om 1995 års multimedia-hets, där ett uppslagsverk på CD-ROM sågs som den västerländska informationsteknologins absoluta magnum opus.

En annan sak, som är desto mer träffande, är hur Mutant beskriver framtidens underhållning för pöbeln. Den stora massan sitter klistrade framför såpoperor, där tittarna medelst omröstningar får bestämma ur serierna ska fortsätta. Dels kan man se ännu en liten glimt av 90-talets multimedia-onani, och dess absoluta bottennivå; den interaktiva filmen. Dels kan den entusiastiske analytikern säkerligen se liknelser med vår generations stora folknöje, dokusåporna. Mutant uppfinner på sätt och vis också en variant av nättrollen, den där sorten som går in och röstar på alternativ som de vet kommer göra folk förbannade.

Det här var bara några smaskiga exempel, det finns många andra underhållande spådomar att gräva fram i gammal grisig cyberpunk, men mer än så ämnar den gode doktorn inte bjuda på den här gången. Tills nästa gång citerar jag Shadowrun-mottot: ”Watch your back, shoot straight, conserve ammo, and never, ever, cut a deal with a dragon.”

Accessorize, accessorize, accessorize...

Som inlägg nr 101 följer vi upp med något laserrelaterat. Den gode doktorn må vara en smula trött på att bygga bössor i nuläget, men det är inget hinder för att ordna med mer eller mindre nödvändiga tillbehör. Först ut; geväret Gunnar har fått ett kikarsikte. Det behöver en adapter för att kunna monteras ordentligt på Nerf-gevärets fäste, men i nuläget kan man åtminstone se hur pass bra det passar.

Ett annat, mindre nödvändigt men ack så stiligt tillbehör är ett konverterat borrmaskinshölster, för de där dagarna då man tycker att det är för jobbigt att själv hålla i sin IRT-2X Drone. Eller helt sonika vill ägna sig åt klassiska westerndueller med laser. En accessoar för den stilmedvetne lasercowboyen, utan tvekan. Den har till och med en ficka för extra batterier!

Det var allt för närvarande. See you later, space cowboy.