Eldritch Södergran

Undertecknad är ingen storkonsument av poesi, men det tidigare omtalade Viktor Kasparsson-albumet gjorde trots allt att jag fick upp ögonen för Edith Södergran; någon som jag endast kände till som någon sorts feministisk husgud, vilket är av föga intresse för en råbarkad eskapist. Sagda seriealbum har dock tvingat mig att göra en liten omvärdering, och tack vare det fantastiska Projekt Runeberg kan jag nu istället dubba henne till Eldritch Södergran.

Ni undrar varför? Tillåt mig återge samma dikt som återfinns i Viktor Kasparsson: Syndaätaren och är hämtad ur Södergrans Dikter från 1916.

Skogsdunkel

I den svårmodiga skogen
bor en sjuk gud.
I den dunkla skogen äro blommorna så bleka
och fåglarna så skygga.
Varför är vinden full av varnande viskningar
och vägen mörk av dystra aningar?
I skuggan ligger den sjuke guden
och drömmer elaka drömmar...

Urgamla, drömmande gudar som sover i döda skogar? Luktar nordiskt färgad Cthulhu lång väg om du frågar mig. Inte övertygad än? Vi tar en till.

Det gamla huset

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha...
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fågna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
Jag måste vänta på den milda döden
som bringar frihet åt min själ!

Titeln luktar ju Lovecraft lång väg, och själva dikten i sig fullkomligen osar odöd självspäkning och svällande, uråldrig galenskap! Som om Poes prosa fått ben och sprungit ifrån sin skapare innan han hunnit slå ihjäl den med sin egen svårmodighet. Om ni inte fått nog än så tar vi en sista också.

Helvetet

O vad helvetet är härligt!
I helvetet talar ingen om döden.
Helvetet är murat i jordens innandöme
och smyckat med glödande blommor...
I helvetet säger ingen ett tomt ord...
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
och ingen vilar och ingen sitter stilla.
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.

Det är en hyllningsdikt till helvetet. Behöver jag säga mer? Som Andre Linoge säger i Stephen Kings Storm of the Century; "Hell is repetition." Hon utelämnar visserligen det där om att få dina ögon uppätna om och om igen, men det är vad filosoferna kallar "petitesser."

Nåväl, nu ska jag återgå till att ödsla bort min tid på någon annan form av oväsentlighet. Auf Wiedersehen!