Som tidigare utlovat så ämnar er ödmjuke skribent denna gång bjuda på en liten djupdykning ner i skräckserie-träsket, närmare bestämt den gyttjiga sumpmarken i Lovecraftlandet. Anledningen till detta är att det under 2014 utkommit inte mindre än tre album med rena serietolkningar av klassiska Lovecraft-noveller på svenska, vilket optimisten väl får se som ett tecken på att den svenska skräckrenässansen lever och frodas på seriefronten, om än i förhållandevis liten skala.
Vi inleder med den bok som tyvärr får ses som svagast i sammanhanget, nämligen
Skräcken i Dunwich och andra berättelser. Det rör sig här om en samling berättelser tolkade av flertalet olika tecknare, bland annat den i serie- och rollspelssammanhang bekante Peter Bergting, som även står för titelbidraget,
Skräcken i Dunwich. Boken är genomgående bra tecknad och de olika stilarna fungerar väl tillsammans med valet av historier. Bergtings korsning av Hergé och Mignola lämpar sig väl till
Skräcken i Dunwichs lätt pulpiga upplägg om universitetsproffessorer som slåss mot utomvärldsliga vidunder.
Detsamma gäller Emelie Östergrens tolkning av
Katterna i Ulthar, som får tonen och utseendet av en morbid barnbok. Marcus Ivarssons tolkning av
Råttorna i Muren är måhända det stilmässigt mest ointressanta bidraget, vilket är synd då det rör sig om en av mina favoritnoveller. Den ter sig mest trist och intetsägande. Hela kalaset avslutas med Alvaro Tapias Mignola-ripoff på
Skuggan över Innsmouth; och här använder jag termen i dess mest positiva bemärkelse. Influenserna är tydliga, men Alvaro gör ändå något väldigt eget av det hela.
Nu har jag som ni kanske märkt talat i rätt positiva ordalag, trots att jag sagt att den här boken är den mest bristfälliga. Vad är det som i så fall ger albumet den, allt annat än avundsvärda, placeringen? Det rör sig om berättartekniken.
Skräcken i Dunwich... är nämligen inte ett renodlat seriealbum, den försöker istället vara en återgång till den lättlästa, illustrerade romanen – ett berättarformat som i stort sett övergavs av en mycket god anledning. Istället för att alltså använda seriemediets metoder för att berätta en historia, blir det snarast bara upphackade stycken av text kombinerade med snygga bilder. Visst, det är många gånger vackert och stämningsfullt, men läsupplevelsen blir lidande, i synnerhet när den antar den yttre formen av en serie och därmed ger läsaren vissa därvid tillhörande förväntningar; den kan i princip liknas vid att plocka upp ett gammalt
Prins Valiant-album, något som vilken Alan Moore-bortskämd, modern läsare som helst kan intyga är detsamma som narrativ självspäkelse.
Nåväl, vidare till en annan svensk produktion! Seriefantaster boende i och kring Uppsala har knappast undgått Jonas Anderssons och Daniel Thollins
1000 ögon-serier, som ju redan de är sprängfyllda med Lovecraftianskt stoff. Nu har de bägge skräcknördarna gett sig i kast med att ta några av gamle Howards klassiker och förlägga dem till Uppsalatrakten, givetvis ofta med glimten i ögat. Andersson och Thollin är måhända inte lika rutinerade illustratörer som några av de tidigare nämnda, men för den som läst deras tidigare serier kan man skönja en ständigt pågående förbättringsprocess, vilket bådar gott för framtida alster.
Ingen av dem vågar sig ut på några experimentella vägar när det gäller serieberättande, utan förlitar sig på redan väl beprövade metoder, vilket i jämförelse med
Skräcken i Dunwich... ändå är lite av en välsignelse. Visst, tempot och rytmen är kanske inte helt välbalanserade alla gånger, men det fungerar. Vad som däremot är rätt spännande att se är hur de tagit sig an att anpassa Lovecrafts kosmiska skräck till vår nuvarande tidsålder och teknologi.
De flesta berättelser är visserligen rätt tidlösa, som
The Hound och
The shunned house, men exempelvis
The Statement of Randolph Carter kretsar ju kring användandet av en militär fälttelefon, samt de begränsningar detta verktyg medför. Här har Daniel Thollin istället ersatt den gamla telefonlinan med mobiltelefonen och symbolen för det västerländska samhällets slutgiltiga fördärv: selfien. Detta får ses som tämligen klipskt då det tillåter honom att visa glimtar av det som ursprungsberättelsen bara låter sin protagonist få återberättat för sig, utan att frångå dess ursprungsformat - jag är uppriktigt imponerad. Jonas Anderssons tolkning av
The Shadow over Innsmouth, som avslutar albumet, ter sig i sammanhanget mest som ett långt utdraget internskämt om Öregrundsbor (jepp, inavlade Innsmouth ersätts av Öregrund), vilket kanske är en ofrånkomlig konsekvens med tanke på att det är en berättelse som i sitt grundutförande dryper av Lovecrafts klass- och rasförakt...
Sist ut är en svensk översättning av den holländske serietecknaren Erik Krieks
Från andra sidan – Fem fantastiska berättelser. Undertecknad har aldrig tidigare läst något av Kriek, men det här var sannerligen en trevlig inledning. Det syns att han förstår mediet lika väl som han förstår Lovecraft. Visst, han har givetvis tagit sig friheter med berättelserna och i många fall kortat ned dem avsevärt, men han lyckas förvandla den gamle ordbajsarens historier till stämningsfulla och tryckande serienoveller utan att vare sig bli långrandig eller ha för bråttom med dem.
Hans stil, som för åtminstone mina tankar till en väldigt mörk Will Eisner, fungerar ypperligt för att ge liv och form åt såväl Lovecrafts älskade New England som hans slemmiga, onämnbara fasor. Den enda av tolkningarna som inte riktigt föll mig i smaken var hans version av
Främlingen, vilket mest beror på att han allt för tydligt telegraferar dess stora avslutningstwist, vilket kanske är svårt att undvika när man förvandlar den till en visuell berättelse.
Färg bortom tid och rum är visserligen väldigt nedkortad, men utan att den förlorar vare sig den genomgående känslan av ogreppbar, utomjordisk fasa, såväl som äcklet i de rent konkreta splattersekvenserna; en deliciöst obehaglig uppevelse!
Dagon och
Från andra sidan är stabila, om än mest upptakt till den än en gång avslutande
Skuggan över Innsmouth. Än en gång måste jag påpeka hur väl Krieks teckningsstil passar berättelsens innehåll. Hans svartvita alster ger en fantastisk form åt förfallna, fiskstinkande Innsmouth, och dess degenererade invånare. Det här är en serieskapare som jag gärna ser mer av, och jag hoppas innerligt att han ger sig på ännu fler Lovecraft-tolkningar framöver.
Med de orden avslutar jag den här omgången, så får framtiden utvisa vad nästa inlägg kommer att beröra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar