Ska vi jaga xenomorpher?

Er ödmjuke skribent har ägnat sig åt lasermodifikationer av det mer estetiska slaget sedan LTARlyte PRO blev färdig. Det har nämligen blivit dags att få arsenalen av Master Blasters att inte längre enbart se ut som leksaker. För den som glömt kan jag friska upp minnet och påpeka att den ser ut så här i originalutförande:

Häftigt utformad, fjolligt färgad.

Den har flera gånger beskrivits som Lazer Tags motsvarighet till BFG och gick i undertecknads laserkrets under det älskvärda namnet Boomstick. Nu har jag tagit mig an att snygga till de små liven, och har således blivit utseendemässigt färdig med den första:

Den kära nummer 1. Inte för att jag skaffade den först, utan för att den låg närmast till hands.

Inspirationen till färgschemat kommer i första hand från, just det, Aliens... Den ser hur som helst avsevärt mer elak ut nu än innan. Dock ska nämnas att jag ska göra några små, tekniska modifikationer till den också, men vad det är hemlighåller jag tills vidare...

Doktor Laser presenterar - Det senaste inom laserbaserad krigföring

Då var den färdig (i stort sett)! Nedan följer en liten presentationsvideo av vad er ödmjuke doktor suttit hukad över de senaste veckorna. Jag måste nog fortfarande se till att batterisläden sitter lite mer stabilt, men i övrigt verkar den fungera fullt ut. För tillfället kallar jag den för LTARlyte PRO, eftersom det är elektroniken från en LTAR instoppad i skalet från ett Starlyte PRO - det vill säga geväret från den första serien av Lazer Tag-skjutjärn från 80-talet.

Dessvärre syns inte det lysande kikarsiktet i videon, men jag försäkrar att det fungerar.

Nedan följer några bilder på projektet.

Notera att jag sparat data-sladden som annars skall pluggas in i en iPhone, detta för att jag hoppas kunna komma över en hemmabyggd display som någon engagerad moddare håller på att knåpa ihop.

Kalla kriget hade varit hetare med LASER

Stora framsteg på laserfronten! Dels har jag lyckats fästa batterisläden på åbäket lite bättre genom att helt sonika dra en skruv genom kolven. Den kan monteras bättre, men det blir ett senare projekt. Det stora genombrottet är dock att jag lyckats montera själva sensorkupolen! Det har varit det största bekymret för mig hittills, men tack vare elektriska multiverktyg, limpistoler och grannars tålamod med mitt idoga plastslipande så har jag till slut lyckats montera fanskapet! Och det ser nästan bra ut på avstånd. Visst, den kanske sitter en smula snett, men vad gör väl det?

Nästan så att man tror att den är fabrikstillverkad...

Den sitter i alla fall!

Med lite färg så ser man nog knappt limmet... Och skarvarna... Och limmet...

Det börjar nästan likna något nu!

Så ser det ut på insidan.

Den förbannade mellan-kontakten som Lazer Tag envisas med att använda till sin batterisläde.

Batteriutrymmet, sett ovanifrån.

Nästa steg blir att bestämma mig för vad jag ska använda för lins och pipa. Originalpipan kan fungera, men det kräver en del trixande, dock knappast mer än om jag skulle försöka använda någon annan lösning. Just nu återstår dock främst att invänta en ny Lazer Tag LTAR-enhet, eftersom jag fullständigt skändade den förras elektronik i mina experiment. Jag lovar att vara försiktig nästa gång...

I kapprustningens skugga

Den gode doktorn har återgått till operationsbordet, och gett sig fan på att lyckas med sitt laserprojekt. Nu har jag dessutom gjort framsteg. Små små babyframsteg, men likväl framsteg. Istället för att göra om tidigare misstag och bli överväldigad av alla små detaljer som måste fixas, samt att försöka ordna dessa små detaljer på en och samma gång, så tar jag en sak i taget nu. För närvarande fokuserar jag på det som visat sig vara ett stort problem tidigare, nämligen att placera batterisläden lämpligt. Visst skulle jag kunna stoppa in den och fästa den med mängder av tejp och mjukplast någonstans, det är ingen brist på utrymme, men jag vill inte behöva skruva upp hela apparaten bara för att kunna byta batterier. Nu har jag bestämt mig för en lösning, och tänker jobba på att få den att fungera. Tanken är att jag bara ska behöva skruva loss själva gevärskolven för att byta batterier, och har nu röjt upp utrymme för släden och fäst dit kontantfjädrarna. Ett problem återstår dock, jag måste stabilisera släden så att den inte studsar omkring där inne, och bryter kontakten.

Det ser dock lovande ut, så här har jag löst det än så länge:

Tanken har slagit mig att jag borde försöka komma över billiga små legoklossar eller dylikt, då det borde vara en rätt bra råvara för att kunna bygga stabiliserande plastytor i valfri storlek. Jag ska fila mer på den idén.

När batteriproblemet slutligen är löst blir det dags för stort problem nr 2, nämligen att fästa sensor-kupolen, men jag har planer för det också...

I streamingtjänsternas fuktdrypande katakomber...

Så, majoriteten av söndagen har spenderats i horisontalläge framför Netflix utbud av skräckfilmer, vilka jag önskar att jag kunde beskriva som varande av varierad kvalitet. Att benämna kvaliteten som varierande vore dock lögn och förbannad dikt, eftersom det antyder att åtminstone någon av dem nådde upp till nivån "jovars" eller åtminstone ner förbi botten mot "HA!", när den osminkade sanningen är den att samtliga befunnit sig i spannet "meh" till "mjeh".

Först ut: The Strangers från 2008. Liv Tyler och någon manlig skådis som jag inte känner igen åker ut till ett avlägset hus, har relationsdrama och blir terroriserade av maskerade marodörer. Givetvis sker detta efter att filmen gjort en Blair Witch och påstått att det hela är rakt av verklighetsbaserat. Vad som följer är den vanliga harangen av efterblivna protagonister, kvinnor med stukade fötter och hoppa till-effekten som främsta dramaturgiska drivkraft. Nej, det sista var inte ens en liten överdrift. Den får två blodiga yxor av fem möjliga.

Därefter: The Apparation från 2012. Någon kvinnlig twilight-skådis visar lite hud och springer runt i underkläder. Gräl med pojkvän. Mögel i ett hus. Och så något spöke någonstans där också. Nästa.

Deadline från 2009 hade ju åtminstone potential att vara intressant. En författare som isolerar sig i ett hus för att skriva, konstigheter börjar hända och en historia om husets tidigare ägare börjar nystas upp så sakteliga. Det hela faller på att manusförfattaren själv inte vet vad fan det är som pågår i filmen, och sedermera kläcker den briljanta idén att så länge publiken får en twist i slutet så löser sig resten av sig självt.

Men nu ska vi inte enbart vara elaka mot Netflix, jag har ju snubblat över små guldkorn också, som den synnerligen underhållande vampyrrökaren Skräcknatten från 1985 och den Lovecraftianska Horror Express från 1972

Äh, vi tar en till innan det är dags att knyta sig, det är ju inte som att man blir äldre för varje sekund och borde göra något konstruktivt med sin tid.