Doktorn skjuter sig genom cyberpunkspelens historia, del 1: Shadowrun

Den gode doktorn befinner sig ganska djupt insyltad i cyberpunkträsket i nuläget, mycket tack vare att ljudböcker av William Gibson gått konstant varma i lurarna. Läget förbättrades ju dessutom inte då jag snubblade över en brittisk radiopjäs baserad på Neuromancer, som ju är något av ett standardverk inom genren - en pjäs som för övrigt rekommenderas varmt av den gode doktorn:

Denna enorma injektion av regntung, dystopisk science fiction har bevisligen redan tagit sig uttryck i form av en djupdykning ner i det gamla svenska rollspelet Mutant 2089. En annan spelrelaterad konsekvens är att undertecknad bestämt sig för att ägna ett antal inlägg åt att blicka tillbaka på några gamla TV- och datorspel som rört sig inom genren, varav flera hör till några av doktorns absoluta favoritspel.

Förste man till rakning är det gamla Shadowrun till Sega Megadrive. Det rör sig alltså om en konsolvariant av bordsrollspelet Shadowrun, som närmast kan beskrivas som Dungeons & Dragons med automatvapen och hackers. Klassiska fantasy-folkslag som troll, dvärgar och alver blandas hejvilt med högteknologiska vapen och superdatorer, och Sega-spelet fångar känslan av en futuristisk häxkittel rätt bra.

Spelet i fråga är ett actionrollspel där du kastas in i storstadsslummen på jakt efter din brors mördare. Du spelar som Joshua, en shadowrunner, vilket mer eller mindre är synonymt med frilansande yrkeskriminell. Vid spelets början kan du välja mellan tre olika klasser, Samurai, Decker och Shaman, vilka lätt kan översättas till rollspelens klyschiga krigare, tjuv och magiker.

Mest intressant i sammanhanget torde dock vara Decker, som ju är en sorts informationstjuv som surfar omkring i Matrix, den virtuella verklighet som motsvarar Internet, och stjäl data från storföretagen. Just att ge sig in i Matrix är lite av ett spel i spelet, där du försöker undvika upptäckt och strider mot fientliga program i ett stridssystem som påminner om traditionella, japanska konsolrollspel. Fast förkromade och korsade med Tron.

Att effektivt kunna åstadkomma saker i Matrix innebär i själva spelet dels en ren inkomstkälla, då du kan kränga data till hälare och tjäna en bra hacka, men också att du kan plocka fram information som göra dina uppdrag enklare, samt manipulera alarm och dylika trevligheter. På tal om uppdrag så handlar spelet om betydligt mer än att du ska nysta upp ett mord. Huvudintrigen är tämligen slö och oengagerad, det själva spelets upplägg som gör det intressant. Shadowrun är nämligen ett tämligen tidigt exempel på sandlådespel. Det finns ett oändligt antal uppdrag av olika slag med varierande svårighetsgrad, allt från simpla kurirjobb till fullfjädrade räder mot storföretag.

Närhelst du är trött på att följa upp ledtrådar så kan du alltså säga "skit samma" och leta upp närmaste, sliskig Mr. Johnson och fråga efter jobb för att tjäna ihop stålar till nyare, fränare och mer illegala vapen. Det här med illegala vapen är dessutom en lite spännande detalj - om du skaffar dem innan du sett till att köpa en falsk licens så är risken hög att farbror blå kommer och ger sig på dig. Mellan och under uppdragen råkar du ut för än det ena och än det andra slumpartade mötet på stadens gator, vissa finns endast för att bidra till stämningen, andra innebär att du får slåss mot vampyrer, köpa vapen eller andra trevligheter.

Många uppdrag innebär att du får ge dig in i företagskomplex eller övergivna byggnader och skjuta skiten ur allt i närheten, där spelet givetvis belönar den sociopatiskt lagde spelaren med erfarenhetspoäng som kan spenderas på att bli ännu starkare och bättre på att bedriva massmord. Pengarna kan sedan läggas på sportfiske, farliga kvinnor och cybernetiskt implanterade Wolverine-klor. Eller ja, åtminstone ett av de tre nämnda alternativen, ni får själva gissa vilket.

Är man riktigt störd i huvudet kan man även ägna sig åt att brutalt rånmörda förbipasserande fotgängare, vilket av någon anledning inte verkar irritera polisen tillnärmelsevis lika mycket som att bara inneha ett licensbelagt vapen. Kom ihåg, ungar, mord är okej så länge verktyget inte är olagligt. Å andra sidan tycks ju de lokala gatugängen ägna rätt mycket tid åt att försöka spöa upp dig, så någon form av poetisk rättvisa tycks väl även finnas i den mörka fantasyframtiden.

På tal om att få tokspö så kan du inte dö. Någonsin. Game Over existerar inte i Shadowrun. Blir du ihjälmördad av upptjackade framtidsskinheads med clowntatueringar i ansiktet så kommer du att bli ivägsläpad till närmaste klinik av den privata ambulanstjänsten. Det kostar visserligen skjortan, men du kan åtminstone fortsätta med ditt livsuppdrag; att stjäla allt du kommer över och spöa allt som står i vägen, eller litet bredvid. Och skulle du behöva hjälp så kan du ju alltid hyra in några andra shadowunners, för en liten slant så är de mer än villiga att delta i ditt privata korståg mot korporationerna och fotgängarna.

Shadowrun till Sega är kul. Jävligt kul. Det är definitivt ett av mina favoritrollspel till konsol, särskilt då jag älskar sandlådeupplägget. Visst, de många slumpartade situationerna kan te sig irriterande i flera fall, särskilt de som dyker upp under en företagsräd, men de bidrar också till den generella galenskapen - kom igen, det är ett spel där bolagens primära säkerhetsåtgärd är att ha helveteshundar springande lösa i korridorerna. Utöver att det är förbaskat skoj så har spelet dessutom ett skönt soundtrack, även om det inte fått tillnärmelsevis lika mycket cred på den punkten som sin kusin till Super Nintendo. Nämnde jag inte det? Jo då, det finns ett Shadowrun till SNES också, men det är radikalt annorlunda, och har inte grävt sig in lika djupt i den gode doktorns hjärta som den här gamla pärlan.

Det är ett häftigt spel det också, men jag har aldrig riktigt fastnat för det på samma sätt, och har därmed inte så jättemycket att säga om det. Dock är det ju inte sagt att jag aldrig tänker spela det. Det är å andra sidan inte heller sagt att jag inte tänker arrangera Shadowrun/Lazer Tag-lajv, så vad som inte är sagt säger ju inte så mycket alls egentligen.

Framtidsplanen för framtidslasern

Vi fortsätter på det förra inläggets tema, nämligen framtiden. Den här gången är det dock Doktor Lasers laserframtid som står på agendan. I en tidigare post har undertecknad ju kontemplerat huruvida det är dags att göra sig av med Team Ops-grejorna och uppgradera till en mindre uppsättning Skirmos-godsaker istället, eftersom det sannolikt inte lär ske några större lasermatcher inom den närmaste tiden. Arsenalen är ju dessutom tämligen skrymmande och svår att frakta omkring vid spel på annan ort.

Den gode doktorn har således lagt pannan i djupa veck, och sagt "fuck it" så här långt. Arsenalen får vara kvar tills vidare. Skirmos är snordyrt, och de moddade prylarna är på tok för häftiga för att göra sig av med. Möjligtvis blir det dock så att jag försöker sälja av delar av arsenalen för att minska på storleken, samt för att göra mig av med frestelsen att bygga ännu fler suspekta monstrositeter. Exempelvis är nog 8 stycken feta Master blasters lite väl många, när man har i åtanke att jag har 5 st andra helt hemmabyggda bössor samtidigt - det är ju föga troligt att jag lyckas få ihop ett spel med över 10 pers, så att säga.

Men även om jag säljer av en del gevär, så är ju fortfarande återstående puffror ganska tunga att släpa omkring på. Vad är då lösningen för spel utanför mitt direkta närområde? Tillåt mig att presentera grab'n'go-boxen!

Jag hade först köpt in ett gäng av de nyare generationerna Lazer Tag-puffror för att stoppa in i andra skal, exempelvis för Halo plasmageväret (någon stackars pistol kommer att få sätta livet till för det framöver, men inte de här), men insåg efteråt att det är en bättre idé att spara ett fåtal sådana för mer mobila matcher.

Visst, jag har inte gjort några försök att installera portar för externa sensorer på dem, och lär inte göra det heller - men det har ju bevisligen fungerat bra att spela utan sådana tidigare också. Fördelen med ett paket av Phoenix LTX- och Lazer Tag Augmented Reality-pistoler är, förutom det uppenbara i att de är lätta att frakta omkring, att man blixtsnabbt kan dra igång matcher med olika lag utan att behöva gå igenom någon hosting-process. Det är med andra ord busenkelt att åka iväg till valfri stad, dricka sig snorfull på absint, dra igång några lasermatcher och vakna upp under en parkbänk med vrickad fot och en laserpistol innanför byxorna. Ett plus är ju dessutom att de fortfarande är fullt kompatibla med de gamla grejorna, så vill man nu köra fetspel med de moddade prylarna så är det fullt möjligt.

Det var allt för den här gången. Avslutningsvis säger jag auf Wiedersehen, och hojta till om ni vill ha stryk i Lazer Tag!

Framtiden med stort F

Framtiden. Det är ett hiskeligt tjat om den nu för tiden. Det kan ha att göra med att det varit riksdagsval någonstans i Skandinavien, och ingen blivit riktigt nöjd eftersom klassens lite lätt illaluktande smutspelle passat på att komma i puberteten under sommarlovet, och fått tyngre och hårigare nötkasse än sina kamrater, som nu gått från att vara iskallt avvisande till att bli en smula avundsjuka. Därmed inte sagt att han någonsin kommer att få komma till hos klassens välsvarvade kalaspingla med eldrött hår, glittrande ögon och perfekt käklinje, sitt majestätiskt svällande bollnät till trots, ty i samma takt som kulpåsen vuxit i omfång, så har ju även dess odör i lika hög grad nått nya syrliga nivåer – och eftersom ingen vill ta i en luden, vinägermarinerad hängsäck ens med tång om de inte absolut måste, så råder kaos i klassen; för nu jävlar är det skoldisco, och fröken har sagt att alla måste dansa med alla.

Men nog med politiska analogier, det är inte därför alla två läsare som läser Doktor Laser, läser Doktor Laser. Ni läser Doktor Laser för att grotta ned er i nördiga töntigheter och skamlös eskapism. Det vore ju dock ett missat tillfälle att inte hoppa på bandvagnen och knyta an till aktuella ämnen när så tillfälle ges, så därför ska vi i dag avhandla pubertal testikelcancer framtiden. Eller ja, framtiden på det sätt som man tyckte lät häftigt under 90-talet. Det är nämligen så att undertecknad har börjat plöja igenom material till det gamla rollspelet Mutant. Mer specifikt dess tredje utgåva (om den gode doktorn inte är ute och svävarcyklar), som rakt upp och ner är ett ultra-dystopiskt, svenskt cyberpunk-rollspel.

Inspirationen kommer dock mest från Judge Dredd och Blade Runner, snarare än cyberpunkens urfader William Gibsons verk, även om influenserna givetvis finns där. I Mutant är samhället lika sprängt som Alliansens-... Förlåt. I Mutant är världen lika körd som Sossarnas- … Ursäkta mig. I Mutant är landsbygden lika förkolnad som SD:s-... Men sluta nu! Jag skulle ju inte göra några politiska liknelser! I Mutant har världen gått åt helvete, byggts upp, gått åt helvete igen, och hamnat i ett marknadsstyrt dödläge. Precis som svensk p-NEJ!

I korta drag; stater som vi känner dem är mer eller mindre utdöda, och har ersatts av konglomerat av diverse mer eller mindre sviniga megakorporationer. Våldsmonopolet har privatiserats och människorna trängs i enorma megastäder som domineras av kilometerhöga, nästintill organiskt hopväxta skyskrapor. Utanför de massivt överbefolkade städerna finns en döende värld där den radioaktiva strålningen får geiger-mätarna att slå knut på sig själva, förutsatt att den förgiftade luften och det frätande regnet inte får dem att rosta ihop innan dess. Detta ingenmansland är givetvis inte obefolkat: vederstyggliga mutanter bildar primitiva samhällen och spelar radioaktiv banjo medan de ägnar sig åt Gud vet vilka perversiteter vid flodbäddarna. Varför gick det så med världen? För att 90-talets kids vuxit upp med Terminator och Blade Runner, så klart.

Så här tjugo år sedan sagda decenniums mittpunkt är det lite extra roligt att gå tillbaka och ta sig en titt på hur nämnda kids föreställde sig att framtidens teknologi skulle se ut. Eller ja, rättare sagt, det är roligt att se hur förbannat tokmycket de underskattad teknikens framfart. Visst, världsomspännande datornätverk och gigantiska mängder information lagrade på ett fysiskt utrymme mindre än en tändsticksask må vara rätt lyckade förutsägelser. Andra har varit mindre lyckade. Som exempel: Mutant utspelar sig på 2090-talet, men trots att man lyckats kolonisera rymden (och hunnit ångra sig och lägga ned projektet), så har man fortfarande inte utvecklat ett någotsånär fungerande mobiltelefonnät. Än mindre trådlös nätverksteknik. Allt ska kopplas in med sladdar och feta kablar. Nog för att du kan ansluta en dator till ditt eget nervsystem, men vill du läsa nyheterna på nätet måste du allt hitta ett uttag och plugga in den handledsburna dumburken. Jepp, den oheliga alliansen mellan armbandsuret och det bicepsburna iPhone-fodralet kommer visa sig vara en hit i framtiden.

När vi ändå är inne på det här med nätverk så kan en annan lustig företeelse dras upp. I dag är vi ju rätt vana vid att kunna koppla upp oss och söka reda på vilken typ av information som helst med bara några enkla knapptryck. Tillgången till data och information är i det närmaste obegränsad, var vi än befinner oss. Inte så i Mutant. Enligt 1989 års framtidsvision kom vi aldrig mycket längre än, tja... 1995. Ska du ha tag i information får du gott köpa uppslagsverk och databanker på 2090-talets motsvarighet till USB-minnen. För undertecknad påminner det skrämmande och skrattretande mycket om 1995 års multimedia-hets, där ett uppslagsverk på CD-ROM sågs som den västerländska informationsteknologins absoluta magnum opus.

En annan sak, som är desto mer träffande, är hur Mutant beskriver framtidens underhållning för pöbeln. Den stora massan sitter klistrade framför såpoperor, där tittarna medelst omröstningar får bestämma ur serierna ska fortsätta. Dels kan man se ännu en liten glimt av 90-talets multimedia-onani, och dess absoluta bottennivå; den interaktiva filmen. Dels kan den entusiastiske analytikern säkerligen se liknelser med vår generations stora folknöje, dokusåporna. Mutant uppfinner på sätt och vis också en variant av nättrollen, den där sorten som går in och röstar på alternativ som de vet kommer göra folk förbannade.

Det här var bara några smaskiga exempel, det finns många andra underhållande spådomar att gräva fram i gammal grisig cyberpunk, men mer än så ämnar den gode doktorn inte bjuda på den här gången. Tills nästa gång citerar jag Shadowrun-mottot: ”Watch your back, shoot straight, conserve ammo, and never, ever, cut a deal with a dragon.”

Accessorize, accessorize, accessorize...

Som inlägg nr 101 följer vi upp med något laserrelaterat. Den gode doktorn må vara en smula trött på att bygga bössor i nuläget, men det är inget hinder för att ordna med mer eller mindre nödvändiga tillbehör. Först ut; geväret Gunnar har fått ett kikarsikte. Det behöver en adapter för att kunna monteras ordentligt på Nerf-gevärets fäste, men i nuläget kan man åtminstone se hur pass bra det passar.

Ett annat, mindre nödvändigt men ack så stiligt tillbehör är ett konverterat borrmaskinshölster, för de där dagarna då man tycker att det är för jobbigt att själv hålla i sin IRT-2X Drone. Eller helt sonika vill ägna sig åt klassiska westerndueller med laser. En accessoar för den stilmedvetne lasercowboyen, utan tvekan. Den har till och med en ficka för extra batterier!

Det var allt för närvarande. See you later, space cowboy.

Jubileum för jubelidioter

Just det, nu är det jubileum! Hundrainläggsjubileum. Nu jävlar-i-min-lilla-ladugård är det party, för här firar vi ett hundra inlägg. 

Ett hundra inlägg av svordomar, laser, gamla spel och tvivelaktig fulkultur, på en blogg som hållits strax ovanför grönsaksstadiet i lite över ett år. Häromdagen roade sig er ödmjuke skribent med att ögna igenom de inlägg som den stackars läsaren bjudits på, och kan konstatera att det är en minst sagt blandad kompott av stavfel och tappade trådar som ni tvingats ta del av. Party för tusan. Jag sa: Party.

Så ja, här håller vi hårt på etiketten.

Den gode doktorn har, som exempel på en som tidigare nämnd tappad tråd, ännu inte skjutit sig genom hela spelhistorien. Det projektet körde ur spår någonstans vid 1995, och inlägget om det nytänkande skräpliret Mortal Coil. Man kan innovera en skitkorv hur mycket man vill, det är fortfarande en skitkorv, som sagt. Ett annat borttappat ämne är ju spel som skrämde en mer knäckformad sorts skit ur den unge doktorn, och den häxkitteln finns det ju trots allt mycket kvar att rota fram ur. Spel alltså. Det är spel som ska rotas fram. Inte knäck.

Många andra projekt har ju å andra sidan avslutats också. Framför allt laserprojekt. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att er vördade skribent är en sorts nörd utan fritid och bättre saker att göra. Man skulle till och med nästan kunna drista sig till att tro att den gode doktorn hade en sorts fallenhet för att bygga laserleksaker för förvuxna pojkar och flickor.

Ja, doktorn verkar nästan lika sysslolös som de stackars läsare som ändå tycks lägga något uns av sin tid på att kasta getögon på den här välskymda vrån av Internets baksida. Fast antalet återkommande läsare går gissningsvis att räkna på en blind fläktreparatörs högerfingrar, men det är ett ämne som vi talar tyst om här i Doktorlaserland.

Vad kan sagda stackars läsare vänta sig de kommande hundra inläggen då, månntro? Jag trodde aldrig ni skulle fråga. Det var därför jag ställde frågan själv. Det kallas retorik. Bitches. För närvarande ligger undertecknad väldigt lågt med laserbygget, då det varit lite väl mycket av den varan på sistone, och man blir lätt mätt. Särskilt när funderingar om Team Ops-arsenalens vara eller icke vara fortfarande cirkulerar. Dock kommer ju givetvis något att göras av Halo-bössan, förr eller senare.

I nuläget befinner sig den gode doktorn i kulturläge, och ägnar således många timmar åt att läsa sig igenom biblioteket, samt fylla på sagda bibliotek med ytterligare fler vederstyggligheter, så den som fortsätter besöka min hörna framöver lär finna en hel del inlägg angående kvasi-ockulta konstigheter och antropologiska utsvävningar.

Nog så här långt. Tills inlägg nr 101, auf Wiedersehen!

Kultursidorna med Dr. L: Hobbyteologi och ockulta obskyriteter

Den gode doktorn har den senaste veckan lagt stora delar sitt krut på att plöja sig igenom de hyllmetrar av suspekta böcker som ansamlats i det Ondskefulla biblioteket™ i såväl materiell som digital form.

Ett av de senaste tillskotten var Jörgen Peterzéns Magi - En resa i myt och verklighet, som köptes på rekommendation av den lokale boknasaren, där även guldkorn som Ryska erotiska folksagor och Den gyllene grenen inhämtats. Jag fick den snabbt beskriven som "ett standardverk" inom området, och efter att ha läst den förstår jag varför. Den tillför visserligen knappast något nytt för den som redan grottat ner sig i religionshistoria av det mer tvivelaktiga slaget, men den ger en bra överblick av det mesta som rör ämnet, allt från Babylonsk demonologi, primitiv avgudadyrkan och häxprocesser till vidskepelse och andetro i modern tid.

 Den är dock fortfarande klart läsvärd, oavsett hur djupt ner i det antropologiska träsket man redan trampat sig, dels för att den innehåller en bibliografi med bra förslag på vidare läsning, och dels för att den är fantastiskt underhållande och lyckas finna det lustigt absurda i de många trosföreställningar som funnits, utan att för den delen sätta sig på en moraliskt hög häst och totalt idiotförklara de människor som upplevt sagda föreställningar som påtaglig verklighet.

Några av de mer humoristiska exemplen är avsnittet om Babylon, där babylonierna blir klassade som historiens otvivelaktigt mest vidskepliga folk, samt stycket om Gilles de Rais, där den ökände svartkonstnären får en viss upprättelse. Eller ja, upprättelse och upprättelse, han får byta roll från nekromantisk barnamördare till lättlurat offer för betydligt mer kvicktänkta kvacksalvare; allt framställt på ett synnerligen komiskt sätt. Peterzéns bok rekommenderas varmt för den som är intresserad av folktro och religionshistoria på populärvetenskaplig nivå, den redan insatte akademikern lär inte bli överraskad av något (så vitt jag vet, men så är jag inte akademiker heller) men kommer nog åtminstone att hitta några vinklingar som får vederbörande att dra på smilbanden, vilket inte är fy skam det heller.

Ett betydligt tyngre verk som undertecknad betat sig igenom är Paul Carus History of The Devil and The Idea of Evil. Den här 500-sidorsbesten har legat och morrat på läsplattan i digital form i flera veckor. Er ödmjuke skribent skulle ju hemskt gärna ha ett exemplar av originalutgåvan i bokhyllan, men i skrivande stund ligger priset på lite drygt 3000 svenska riksdaler på eBay, vilket är en lite för stor del av den månatliga lönekakan för att undertecknad ska vara beredd att punga ut den. Än. Därmed är det ju en förbannad tur att vi lever i den digitala tidsåldern, där all världens information finns blott ett musklick bort, ty en digital utgåva finns att plocka hem på archive.org, fantastiskt, inte sant?

Att ge Carus bok mer än en väldigt snabb överblick skulle sannolikt kräva en uppsats på någon sorts bokstavsnivå, men dess titel talar tack och lov för sig själv (till skillnad från Franz Hartmanns Magi - Hvit och svart, måtte flumteosofen vila i syra för den synden). Den är kort och gått en historisk genomgång av djävulsgestalten genom århundradena, både sedd som ett faktiskt (o)gudomligt väsen, och senare som ren idé och symbol för ondska, samt då även ondskan i sig som filosofiskt koncept.

För den som är nördigt toksåld på religionshistoria, särskilt de mörkare delarna, finns mycket matnyttigt att hämta här. En intressant genomgång finnes av hur tidigare religioners gudar förvandlats till senare religioners djävlar, liksom hur religioner överlag utvecklats från att handla om vad som kan beskrivas som kollektiv djävulsdyrkan till individuell frälsning. Ett saftigt stycke behandlar även häxprocesserna och inkvisitionen, där författaren inte gör några som helst försök att dölja sin avsmak för företeelserna.

Mycket i boken är, enligt undertecknad, synnerligen intressant, men det ska erkännas att ett av de avslutande kapitlen gick över huvudet på mig. I det så dyker Carus ned i filosofien, och då även sin egen (förmodar jag, jag har inte utforskat ämnet tillräckligt för att egentligen uttala mig), som han kallar The Religion of science. Visserligen tar han upp en del intressanta saker om hur det moderna förhållningssättet bör vara att människan skall dyrka sanningen snarare än tron (typ), men jag är på tok för okunnig om filosofi för att få grepp om det hela, plus att Carus historiesyn är en smula för deterministisk för min smak. Bokens avslutning räddas dock av att kapitlet följs upp av en genomgång av de sätt som djävulen gestaltats på i litteraturen, där Milton och Goethe väl får sägas vara de författare som utforskas mest grundligt.

Som lätt söndagsläsning för gemene man kan jag väl inte rekommendera The History of the Devil, men för den med ett uppriktigt intresse för såväl religions- som idéhistoria så är den väl värd att lägga tid på. Den är även full av djävuls- och helvetesillustrationer från alla olika tidsåldrar, vilket ju åtminstone undertecknad är väldigt fascinerad av.

Det var allt för den här gången, ehuru nästa omgång behandlar lasergevär, mumier eller ondskefull ockultism får framtiden utvisa. Auf Wiedersehen.

Kultursidorna med Doktor L

Telepatiska ungdomar, storbystade tvillinglönnmördare från SS och osaliga odöda korsriddare; det låter ju trots allt som ett koncept som är nästintill omöjligt att misslyckas med, inte sant? För den som undrar så fick alltså undertecknad till slut arslet ur vagnen och såg den rysk-japanska animerade filmen First Squad - The Moment of Truth.

Lyckades den då göra något av den fantastiska premissen? De som är bekanta med er ödmjuke skribents smak bör ju veta vid det här laget att allt som innehåller ockulta nazister brukar få bära Doktor Lasers kvalitetsstämpel. Tyvärr blir First Squad utan sagda stämpel.

Filmen är förvisso inte rakt ut usel, den är bara totalt intetsägande. Karaktärerna är så träiga att hippies kommer vilja kedja fast sig vid dem när de ser filmen, och berättarmässigt ligger den på ett barnprograms nivå, vilket är lite underligt då innehållet tyder på att den riktar sig till en publik som åtminstone är gammal nog att få bestämma vilka kläder de ska ta på sig på morgonen.

Några snygga actionscener, ett schysst koncept och det faktum att den är under en timme lång är vad som räddar den från att bli ett fullkomligt snarkparty. Jag är inte arg. Jag är besviken.

För den som trots allt är nyfiken på eländet så kan ni spana in trailern på Youtube, själv håller jag mig till Hellboy, Indiana Jones och Hellsing Ultimate när jag vill se skurkaktiga nationalsocialister med nekromantiska tendenser i fortsättningen.

Nya system, gamla tankebanor

Då och då återkommer tanken på att sälja av den gamla laserarsenalen som ligger och samlar damm betydligt större tid än den används till att spela med. Delar av den åker i regel mest bara fram för att byggas om till tuffare laser tag-puffror, men i övrigt befinner de sig i ett väldigt passivt tillstånd. Skälet till detta är ju primärt att jag inte har några att spela med i närområdet, och faktum är att arsenalen börjar ta omotiverat stor plats. Är den då värd att hänga kvar vid?

Som lök på funderingslaxen kommer då beskedet att ett nytt system är på väg, Skirmos, som är ett open source-projekt med stor potential att utvecklas vidare - vilket man inte riktigt kan säga om Hasbros Lazer Tag-serie som än en gång blivit kört i botten, vilket är synd eftersom de är fenomenala små apparater, särskilt med tanke på priset. Skirmos-gevären är jämförelsevis dyra, om än överkomliga även för privatpersoner som undertecknad. Vad som framför allt är intressant med dem är just open source-konceptet, som innebär att det står var och en fritt att programmera in egna speltyper och säkerligen konfigurera gevärens beteende, vilket ju får det att vattnas i munnen på någon som främst ser laser tag som ett sätt att flytta datorspelandet ut i verkligheten på ett lagom ofarligt sätt.

Min tanke är då som sagt om jag ska sälja den gamla arsenalen? Den tar mycket plats, och jag har fler pjäser än jag känner folk som vill spela. Å andra sidan har jag byggt ett antal ganska häftiga konstruktioner hittills (om jag får säga det själv), och jag börjar känna Lazer Tag Team Ops-systemet så väl att jag kan anpassa det för att fungera med de flesta speltyper jag kan tänka mig. Alternativet vore då att göra mig av med LTTO-prylarna, och skaffa fyra Skirmos-gevär, vilket nog mer motsvarar den eventuella spelarbas jag är kapabel att skrapa ihop vid sporadiska tillfällen. Det vore ju onekligen skönt att faktiskt få plats med något annat i garderoben än gamla laser tag-gevär...

En annan "fördel" är ju också att jag inte skulle behöva belamra köksbordet med verktyg, plast och halvtaskiga kretskort så fort jag kände behovet av att modifiera arsenalen. Istället skulle jag behöva lära mig Arduino-programmering, men det är en annan femma.

Många funderingar och få riktiga slutsatser, alltså. Det logiska vore givetvis att sälja Team Ops-utrustningen, men jag antar att allt plastpysslande jag ägnat åt den har resulterat i en lätt emotionell koppling också, det vore lite som att slänga en tavla man målat. Vilket vore lätt om tavlan såg förjävlig ut, men i det här fallet är den ju rätt ball.

Jag antar att anledningen till att jag spekulerar öppet på bloggen här är att jag är ute efter lite input från de få stackars läsare jag har, som jag gissar innefattar även mina kära motståndare på laserfältet. Vad tror ni, skulle det vara värt att gå ner i skala, när det mesta tyder på att spel i större skala inte lär hända igen? Det där lät lite mer vemodigt än jag tänkt mig.

Av Skirmos Kickstarter-video att döma så har systemet dessutom en hel drös med häftiga funktioner redan från början, och jag blir lite mer sugen på att skaffa det för varje gång jag ser den. Men att hålla med två olika arsenaler känns ännu mer omotiverat än nuvarande situation.

Det återstår att se hur det blir, vad anser mina kära spelare?