lördag 27 januari 2018

Rollspelsraljerande och en gnutta luftgevärspromotion

Det har blivit mycket rollspel för undertecknad på sistone. Jag har på något vänster lyckats hålla liv i  en någorlunda sammanhängande kampanj i Fantasy!, utan att vare sig tröttna på kampanjmiljön eller reglerna, vilket är lite av en bedrift i mitt fall. Nu är ju visserligen Fantasy! mitt go to-system när det gäller alla former av grottröj och svärdsvingaraction, men jag är ju förtjust i att prova nya system titt som tätt. Det som måhända bidragit till livslängden är väl att jag valt att förlägga kampanjen till den gamla Drakar & Demoner-världen Ereb Altor, som visserligen inte är trovärdig på en fläck, men den har tillräckligt mycket bakgrundsfluff för att verka levande samtidigt som den är tillräckligt mycket lapptäckesfantasy för att man ska kunna köra lite vad man vill i den. Vikingafantasy? Kör! Engelsk senmedeltida riddarfantasy? Kör! Barbarer i björnblöja på karga stäpper-fantasy? Kör! Kör! Kör! Fast mest beror det väl på att spelgruppen de facto haft möjlighet att spela någorlunda regelbundet. Nåväl.

Vidare har jag roat mig med att plöja igenom regelböcker till diverse andra system som har legat och samlat damm i hyllan, så jag tänkte roa mig med att yttra några ord om dem. Svenska kulter, även det från Saga Games, har jag gått och sneglat på länge. Regelmässigt är det tämligen enkelt och smidigt, liksom Arferts övriga alster, och verkar i stort sett bygga på Parallel Worlds-reglerna. Det utspelar sig i Anders Fagers litterära Lovecraft-Sverige, och har av Arfert sammanfattats en blandning mellan H.P Lovecraft och Snabba Cash. Det är en ball spelvärld, men jag tror inte att jag behärskar improvisationsförmågan som krävs för att kunna göra något vettigt av spelet i fråga, dessvärre.

Nattens Varelser heter ett nytt skräckrollspel från Kängtrollspel som givits ut av Saga Games. Regelsystemet får väl sägas vara besläktat med Fantasy!, och är således snabbspelat och lättförstått. Spelet är är ett gotiskt skräckspel som hämtar en stor del inspiration från TV-serien Penny Dreadful. Spelarna får alltså springa runt i 1800-talets London och kämpa mot klassiska, gotiska skräckskurkar såsom vampyrer, vansinniga vetenskapsmän och vredgade vålnader. I mångt och mycket tycker jag att det är en trevlig ersättare för den gamla, första utgåvan av Chock (som ju för övrigt är på väg att få en ny, svensk reboot). En detalj som tål att nämnas är att Nattens Varelser saknar generella regler för just skräck hos rollpersonerna, vilket annars brukar vara industristandard i en eller annan form. Det lämnas istället åt spelarna att de facto rollspela rollpersonernas reaktioner på det ohyggliga och övernaturliga. De få rena skräckregler som finns gäller istället några specifika förmågor som vissa av monstren har. Hur som helst blir jag sugen på att testa spelet, så det får nog bli en one-shot med introduktionsäventyret vid tillfälle.

Savage Worlds-reglerna har jag skummat igenom tidigare, men nu har jag faktiskt tagit mig tid att sätta mig in i dem. Regelboken beskriver sig självt som "Fast, fun, furious", vilket man väl får hålla med om i någon mån. De är gjorda för att spela pulpiga actionäventyr med massiva slagsmål och jaktscener. Ungefär. Just stridssystemet är tämligen spännande, och har en trevlig mekanik för att avgöra turordningen - spelarna drar helt sonika ett antal kort från en vanlig kortlek, snabba rollpersoner drar flera kort och sparar det med högst valör. Därpå räknar spelledaren ned från 13, och man agerar när ens valör räknas upp. Med andra ord blir det en spännande stämning av osäkerhet eftersom man aldrig vet när en viss deltagare faktiskt får agera. En bonus är att man får rulla många olika sorters tärningar, vilket ju alltid är trevligt. Fast ska man vara lite elak så är väl egentligen Savage Worlds ett miniatyrfigurslagsspel med påklistrad rollspelsdräkt, men det är ju inget fel i sig.

Vidare har jag än en gång försökt ta mig an reglerna till det svenska rollspelet Noir. Det har ett väl utarbetat system för att skapa rollpersoner med drivkrafter, personliga demoner och en förankring i världen, men det är ingenting man sätter sig ned och gör på en pisskvart, om vi säger så. Just själva regelsystemet har jag inte lyckats sätta mig in i än, så jag kan inte uttala mig om huruvida det är tungrott eller ej. Dels är det som att springa in i en vägg av text när man ska sätta sig ned och läsa boken, dels blir man nästan smått deprimerad när man tar sig an världsbeskrivningen. Grejen är den att många verkade bli besvikna på spelet Noir, eftersom de förväntade sig något annat än vad de fick, och jag kan nog förstå varför. Titeln och utseendet på boken för ju givetvis tankarna till klassisk film noir, och det är utan tvekan en av inspirationskällorna till spelet. Den tidigare nämnda processen för att skapa rollpersoner är utformad för att skapa just den typ av trasiga personer som film noir brukar gestalta, och den första novellen som ska ge en smak av spelvärlden ursäktar sig inte, utan vräker genast in läsaren i en oförlåtande värld fylld av kriminalitet, svek och övergrepp. Så långt levererar den vad man förväntar sig. När spelvärlden dock beskrivs så märker man genast att den har mer gemensamt med George Orwells 1984, än den amerikanska storstaden med snygg fasad men ruttnande innanmäte som i alla fall jag brukar förknippa med film noir. Jag har inget problem med att man hittat på en egen spelvärld, däremot har jag lite svårt för att få grepp om hur de vill att den ska gestaltas. Tillåt mig att raljera.

Jag tänker inte gå in på begreppet film noirs historia eller slikt, mer än att nämna att det i regel syftar på de gangster- och kriminalfilmer som producerades i kölvattnet av världskrigen. De gestaltar ofta desillusionerade människor som gapar efter för mycket, vilket leder dem ned i fördärvet. Försäkringshandläggaren som går med att blåsa sin arbetsgivare, privatdetektiven som luras att ta sig an ett jobb som ingen borde röra eller femme fatalen som lindar fel karl runt sitt finger. Saken är den att de här filmerna representerar en viss sinnesstämning som fanns i det västerländska samhället efter kriget. Nyckelordet är desillusionerad. Mellankrigstidens framtidshopp krossades som en valnöt under en slägga av krigsutbrottet, och trasiga människor återvände hem till ett samhälle i explosiv förändring som de inte längre passade in i. Det är lite det som är grejen. Emedan den amerikanska drömmen är på väg att realiseras i ett fantastiskt, bekymmersfritt 50-tal, är det befolkat av cyniska individer utan tilltro till vare sig mänskligheten eller sagda samhälle. Vad har det med spelet Noir att göra, då? Jag har svårt att se hur jag ska kunna gestalta den sortens personer i en så pass becksvart, dystopisk spelvärld som Noir presenterar. En spelvärld som liksom varit trasig från början, där ingen någonsin haft någon illusion om att tillvaron kunnat vara bra, och således aldrig kan vara, wait for it, desillusionerad. Slut på raljerandet.

Till sist har jag även återvänt till reglerna för gamla Mutant 2089. Jag blev helt enkelt sugen på klassisk cyberpunk, och planen är väl att antingen köra en one-shot vid tillfälle, eller att eventuellt dra igång en kortare kampanj eftersom en av vår spelgrupps deltagare kommer att vara oanträffbar under en tid framöver. Reglerna är ju som bekant klassisk BRP, vilket jag ju ändå behärskar då jag är en Call of Cthulhu-fantast. Däremot ämnar jag nog skruva ned Judge Dredd-elementen i spelvärlden och sikta på något som osar mer Blade Runner och Neuromancer (vilka ju även de hämtar jävligt mycket från film noir, för att återknyta till tidigare raljering). Alternativt tar jag och kör en Firefly-osande kampanj i uppföljaren Mutant R.Y.M.D, det som senare blev Mutant Chronicles. Vi får se.

Avslutningsvis måste jag ju slänga in något cowboyrelaterat. Jag kan ju inte uppdatera bloggen utan att vräka ur mig något om vilda västern. Jag nöjer mig med att säga så här; Jag kommer att behöva köpa en ny bössa snart, för Umarex släpper nämligen den här.

Den skjuter måhända inte lika träffsäkert som Walther Lever Action, men det faktum att den laddas med samma hylsor som Colt-revolvrarna väger upp. Cowboy Action Airgun Shooting når en ny nivå. Mer om det framöver.

söndag 7 januari 2018

2018 års eventuella eskapistiska eskapader

Samma skit. Nytt år. Som fransmännen säger. Nyårslöften har aldrig varit undertecknads grej, men jag siktar åtminstone på att klämma in fler western-relaterade dumheter det året jämfört med föregående. Missbruk har ju en tendens att trappas upp, och så även mitt vilda västern-nörderi. Jag håller visserligen tummarna för att Umarex eller någon annan av skjutjärnsleverantörerna släpper ytterligare en rolig, kolsyredriven westernpuffra även i år (det är väl ändå dags för en Colt Navy nu?), men på det stora hela är jag rätt nöjd med min arsenal nu. Samlingen känns ungefär så komplett som den kan bli.

Det innebär att jag kan fokusera på annat onödigt, som kläder till exempel. Målsättningen nu är alltså att försöka få ihop en hyfsat autentisk utstyrsel. Tidigare har jag ju nöjt mig med att hålla mig på serietidningsnivå, ungefär - ser det okej ut på håll så får det duga. Nu är det dags att skruva upp det nörderiet några steg, med andra ord. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska försöka gestalta än. En klassisk cowboy funkar givetvis alltid, men jag tror att jag ska försöka sno ihop något mer gentlemanna-aktigt.

Bat Masterson får stå som förebild.
En jäkligt snygg väst är redan på ingång, och ett par halvhyfsade byxor har jag redan jagat fatt på, även om jag nog ska höja standarden även där. Högst prio har dock en schysst bowlerhatt och en kavaj av rätt snitt, dvs. en så kallad sacque coat - föregångaren till vår moderna kostymkavaj, för den modeintresserade.

Får jag dessutom ihop en vettig grund-outfit nu så kan jag enkelt kombinera den med detaljer från tidigare dräkter för att variera det hela. Byt ut kubben och kavajen mot slokhatt och sydstatsjacka så har vi plötsligt en laglös desperado, ungefär. Huruvida jag ska jobba ihop något genomtänkt alter ego vet jag inte, men jag har ju redan en gammal doktorsväska, så...

Riktigt vilka cowboydumheter som året ska bjuda på vet jag inte riktigt än, men jag och storebrorsan har ju bestämt oss för att westerndagarna i Holmsveden behöver livas upp. Vidare lär det bli en tredje omgång av westernsläktträffen, samt ännu en vända med det gamla Gävle-gänget. Klaffar det så kan jag förhoppningsvis ta mig iväg till Joce City i år, och jag är dessutom förbannat sugen på att besöka Fort Kodiak.

En annan sak jag hoppas lyckas ro i land i år är några lagom idiotiska omgångar med airsoft-sexskjutare på lämplig lokal. Dalton City vore ju en förbaskat trevlig bana att genomföra detta på, och jag har på känn att det skulle roa banans innehavare om det faktiskt rullade in ett stort gäng iförda tidstypisk utstyrsel med passande beväpning för att kasta plast på varandra. Hur det blir med den saken återstår att se.

Jag har Wild Bunch-looken färdig om det blir fråga om airsoftande...
Vidare leker jag ju med tanken på att sno ihop ett av våra klassiska mordmysterier i någon sorts vilda västern-miljö. En lockande tanke, då jag kan visualisera ungefär hundratjugo olika sätt som det skulle kunna spåra ur på. Det vore lögn att påstå att jag inte är lockad att hyra Lennakatten eller något liknande för en tidstypisk tågresa att genomföra det hela på. Nog för den här gången, vi får se hur det går.