Doktorn skjuter sig genom cyberpunkspelens historia, del 1: Shadowrun

Den gode doktorn befinner sig ganska djupt insyltad i cyberpunkträsket i nuläget, mycket tack vare att ljudböcker av William Gibson gått konstant varma i lurarna. Läget förbättrades ju dessutom inte då jag snubblade över en brittisk radiopjäs baserad på Neuromancer, som ju är något av ett standardverk inom genren - en pjäs som för övrigt rekommenderas varmt av den gode doktorn:

Denna enorma injektion av regntung, dystopisk science fiction har bevisligen redan tagit sig uttryck i form av en djupdykning ner i det gamla svenska rollspelet Mutant 2089. En annan spelrelaterad konsekvens är att undertecknad bestämt sig för att ägna ett antal inlägg åt att blicka tillbaka på några gamla TV- och datorspel som rört sig inom genren, varav flera hör till några av doktorns absoluta favoritspel.

Förste man till rakning är det gamla Shadowrun till Sega Megadrive. Det rör sig alltså om en konsolvariant av bordsrollspelet Shadowrun, som närmast kan beskrivas som Dungeons & Dragons med automatvapen och hackers. Klassiska fantasy-folkslag som troll, dvärgar och alver blandas hejvilt med högteknologiska vapen och superdatorer, och Sega-spelet fångar känslan av en futuristisk häxkittel rätt bra.

Spelet i fråga är ett actionrollspel där du kastas in i storstadsslummen på jakt efter din brors mördare. Du spelar som Joshua, en shadowrunner, vilket mer eller mindre är synonymt med frilansande yrkeskriminell. Vid spelets början kan du välja mellan tre olika klasser, Samurai, Decker och Shaman, vilka lätt kan översättas till rollspelens klyschiga krigare, tjuv och magiker.

Mest intressant i sammanhanget torde dock vara Decker, som ju är en sorts informationstjuv som surfar omkring i Matrix, den virtuella verklighet som motsvarar Internet, och stjäl data från storföretagen. Just att ge sig in i Matrix är lite av ett spel i spelet, där du försöker undvika upptäckt och strider mot fientliga program i ett stridssystem som påminner om traditionella, japanska konsolrollspel. Fast förkromade och korsade med Tron.

Att effektivt kunna åstadkomma saker i Matrix innebär i själva spelet dels en ren inkomstkälla, då du kan kränga data till hälare och tjäna en bra hacka, men också att du kan plocka fram information som göra dina uppdrag enklare, samt manipulera alarm och dylika trevligheter. På tal om uppdrag så handlar spelet om betydligt mer än att du ska nysta upp ett mord. Huvudintrigen är tämligen slö och oengagerad, det själva spelets upplägg som gör det intressant. Shadowrun är nämligen ett tämligen tidigt exempel på sandlådespel. Det finns ett oändligt antal uppdrag av olika slag med varierande svårighetsgrad, allt från simpla kurirjobb till fullfjädrade räder mot storföretag.

Närhelst du är trött på att följa upp ledtrådar så kan du alltså säga "skit samma" och leta upp närmaste, sliskig Mr. Johnson och fråga efter jobb för att tjäna ihop stålar till nyare, fränare och mer illegala vapen. Det här med illegala vapen är dessutom en lite spännande detalj - om du skaffar dem innan du sett till att köpa en falsk licens så är risken hög att farbror blå kommer och ger sig på dig. Mellan och under uppdragen råkar du ut för än det ena och än det andra slumpartade mötet på stadens gator, vissa finns endast för att bidra till stämningen, andra innebär att du får slåss mot vampyrer, köpa vapen eller andra trevligheter.

Många uppdrag innebär att du får ge dig in i företagskomplex eller övergivna byggnader och skjuta skiten ur allt i närheten, där spelet givetvis belönar den sociopatiskt lagde spelaren med erfarenhetspoäng som kan spenderas på att bli ännu starkare och bättre på att bedriva massmord. Pengarna kan sedan läggas på sportfiske, farliga kvinnor och cybernetiskt implanterade Wolverine-klor. Eller ja, åtminstone ett av de tre nämnda alternativen, ni får själva gissa vilket.

Är man riktigt störd i huvudet kan man även ägna sig åt att brutalt rånmörda förbipasserande fotgängare, vilket av någon anledning inte verkar irritera polisen tillnärmelsevis lika mycket som att bara inneha ett licensbelagt vapen. Kom ihåg, ungar, mord är okej så länge verktyget inte är olagligt. Å andra sidan tycks ju de lokala gatugängen ägna rätt mycket tid åt att försöka spöa upp dig, så någon form av poetisk rättvisa tycks väl även finnas i den mörka fantasyframtiden.

På tal om att få tokspö så kan du inte dö. Någonsin. Game Over existerar inte i Shadowrun. Blir du ihjälmördad av upptjackade framtidsskinheads med clowntatueringar i ansiktet så kommer du att bli ivägsläpad till närmaste klinik av den privata ambulanstjänsten. Det kostar visserligen skjortan, men du kan åtminstone fortsätta med ditt livsuppdrag; att stjäla allt du kommer över och spöa allt som står i vägen, eller litet bredvid. Och skulle du behöva hjälp så kan du ju alltid hyra in några andra shadowunners, för en liten slant så är de mer än villiga att delta i ditt privata korståg mot korporationerna och fotgängarna.

Shadowrun till Sega är kul. Jävligt kul. Det är definitivt ett av mina favoritrollspel till konsol, särskilt då jag älskar sandlådeupplägget. Visst, de många slumpartade situationerna kan te sig irriterande i flera fall, särskilt de som dyker upp under en företagsräd, men de bidrar också till den generella galenskapen - kom igen, det är ett spel där bolagens primära säkerhetsåtgärd är att ha helveteshundar springande lösa i korridorerna. Utöver att det är förbaskat skoj så har spelet dessutom ett skönt soundtrack, även om det inte fått tillnärmelsevis lika mycket cred på den punkten som sin kusin till Super Nintendo. Nämnde jag inte det? Jo då, det finns ett Shadowrun till SNES också, men det är radikalt annorlunda, och har inte grävt sig in lika djupt i den gode doktorns hjärta som den här gamla pärlan.

Det är ett häftigt spel det också, men jag har aldrig riktigt fastnat för det på samma sätt, och har därmed inte så jättemycket att säga om det. Dock är det ju inte sagt att jag aldrig tänker spela det. Det är å andra sidan inte heller sagt att jag inte tänker arrangera Shadowrun/Lazer Tag-lajv, så vad som inte är sagt säger ju inte så mycket alls egentligen.