Framtiden med stort F

Framtiden. Det är ett hiskeligt tjat om den nu för tiden. Det kan ha att göra med att det varit riksdagsval någonstans i Skandinavien, och ingen blivit riktigt nöjd eftersom klassens lite lätt illaluktande smutspelle passat på att komma i puberteten under sommarlovet, och fått tyngre och hårigare nötkasse än sina kamrater, som nu gått från att vara iskallt avvisande till att bli en smula avundsjuka. Därmed inte sagt att han någonsin kommer att få komma till hos klassens välsvarvade kalaspingla med eldrött hår, glittrande ögon och perfekt käklinje, sitt majestätiskt svällande bollnät till trots, ty i samma takt som kulpåsen vuxit i omfång, så har ju även dess odör i lika hög grad nått nya syrliga nivåer – och eftersom ingen vill ta i en luden, vinägermarinerad hängsäck ens med tång om de inte absolut måste, så råder kaos i klassen; för nu jävlar är det skoldisco, och fröken har sagt att alla måste dansa med alla.

Men nog med politiska analogier, det är inte därför alla två läsare som läser Doktor Laser, läser Doktor Laser. Ni läser Doktor Laser för att grotta ned er i nördiga töntigheter och skamlös eskapism. Det vore ju dock ett missat tillfälle att inte hoppa på bandvagnen och knyta an till aktuella ämnen när så tillfälle ges, så därför ska vi i dag avhandla pubertal testikelcancer framtiden. Eller ja, framtiden på det sätt som man tyckte lät häftigt under 90-talet. Det är nämligen så att undertecknad har börjat plöja igenom material till det gamla rollspelet Mutant. Mer specifikt dess tredje utgåva (om den gode doktorn inte är ute och svävarcyklar), som rakt upp och ner är ett ultra-dystopiskt, svenskt cyberpunk-rollspel.

Inspirationen kommer dock mest från Judge Dredd och Blade Runner, snarare än cyberpunkens urfader William Gibsons verk, även om influenserna givetvis finns där. I Mutant är samhället lika sprängt som Alliansens-... Förlåt. I Mutant är världen lika körd som Sossarnas- … Ursäkta mig. I Mutant är landsbygden lika förkolnad som SD:s-... Men sluta nu! Jag skulle ju inte göra några politiska liknelser! I Mutant har världen gått åt helvete, byggts upp, gått åt helvete igen, och hamnat i ett marknadsstyrt dödläge. Precis som svensk p-NEJ!

I korta drag; stater som vi känner dem är mer eller mindre utdöda, och har ersatts av konglomerat av diverse mer eller mindre sviniga megakorporationer. Våldsmonopolet har privatiserats och människorna trängs i enorma megastäder som domineras av kilometerhöga, nästintill organiskt hopväxta skyskrapor. Utanför de massivt överbefolkade städerna finns en döende värld där den radioaktiva strålningen får geiger-mätarna att slå knut på sig själva, förutsatt att den förgiftade luften och det frätande regnet inte får dem att rosta ihop innan dess. Detta ingenmansland är givetvis inte obefolkat: vederstyggliga mutanter bildar primitiva samhällen och spelar radioaktiv banjo medan de ägnar sig åt Gud vet vilka perversiteter vid flodbäddarna. Varför gick det så med världen? För att 90-talets kids vuxit upp med Terminator och Blade Runner, så klart.

Så här tjugo år sedan sagda decenniums mittpunkt är det lite extra roligt att gå tillbaka och ta sig en titt på hur nämnda kids föreställde sig att framtidens teknologi skulle se ut. Eller ja, rättare sagt, det är roligt att se hur förbannat tokmycket de underskattad teknikens framfart. Visst, världsomspännande datornätverk och gigantiska mängder information lagrade på ett fysiskt utrymme mindre än en tändsticksask må vara rätt lyckade förutsägelser. Andra har varit mindre lyckade. Som exempel: Mutant utspelar sig på 2090-talet, men trots att man lyckats kolonisera rymden (och hunnit ångra sig och lägga ned projektet), så har man fortfarande inte utvecklat ett någotsånär fungerande mobiltelefonnät. Än mindre trådlös nätverksteknik. Allt ska kopplas in med sladdar och feta kablar. Nog för att du kan ansluta en dator till ditt eget nervsystem, men vill du läsa nyheterna på nätet måste du allt hitta ett uttag och plugga in den handledsburna dumburken. Jepp, den oheliga alliansen mellan armbandsuret och det bicepsburna iPhone-fodralet kommer visa sig vara en hit i framtiden.

När vi ändå är inne på det här med nätverk så kan en annan lustig företeelse dras upp. I dag är vi ju rätt vana vid att kunna koppla upp oss och söka reda på vilken typ av information som helst med bara några enkla knapptryck. Tillgången till data och information är i det närmaste obegränsad, var vi än befinner oss. Inte så i Mutant. Enligt 1989 års framtidsvision kom vi aldrig mycket längre än, tja... 1995. Ska du ha tag i information får du gott köpa uppslagsverk och databanker på 2090-talets motsvarighet till USB-minnen. För undertecknad påminner det skrämmande och skrattretande mycket om 1995 års multimedia-hets, där ett uppslagsverk på CD-ROM sågs som den västerländska informationsteknologins absoluta magnum opus.

En annan sak, som är desto mer träffande, är hur Mutant beskriver framtidens underhållning för pöbeln. Den stora massan sitter klistrade framför såpoperor, där tittarna medelst omröstningar får bestämma ur serierna ska fortsätta. Dels kan man se ännu en liten glimt av 90-talets multimedia-onani, och dess absoluta bottennivå; den interaktiva filmen. Dels kan den entusiastiske analytikern säkerligen se liknelser med vår generations stora folknöje, dokusåporna. Mutant uppfinner på sätt och vis också en variant av nättrollen, den där sorten som går in och röstar på alternativ som de vet kommer göra folk förbannade.

Det här var bara några smaskiga exempel, det finns många andra underhållande spådomar att gräva fram i gammal grisig cyberpunk, men mer än så ämnar den gode doktorn inte bjuda på den här gången. Tills nästa gång citerar jag Shadowrun-mottot: ”Watch your back, shoot straight, conserve ammo, and never, ever, cut a deal with a dragon.”