Din ockulte bibliofil i den digitala etern

Hösten har börjat klampa in på blodigaste och mest drängfulla allvar, med allt vad det innebär av becksvarta nätter och daggmasktyngda trottoarer. Undertecknad njuter givetvis i fulla drag då hösten är en ypperlig tid att lägga sina dyrbara timmar på att sträckläsa böcker i samma magnitud som hedonisten slukar vin och andra sliskiga godsaker. Två aktiviteter som dessutom fungerar ypperligt att kombinera, förutsatt att man inte är så noggrann med vid vilken tid man dyker upp på jobbet dagen efter.

Den som således redan börjat ställa sig den ytterst relevanta frågan "vad läser Doktor Laser?", ska givetvis inte behöva gå besviken härifrån. Nyligen lyckades jag efter mycken gråt och tandagnisslan traggla mig igenom Sigurd Agrells Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi, som behandlar, tja, det som titeln anger. En på många sätt intressant bok, om än förbannat torr, sin populärvetenskapliga inriktning till trots, men det har väl sannolikt mycket att göra med dess ålder (den är ju trots allt utgiven år 1931).

Herr Agrell själv tycks ju däremot ha varit allt annat än torr under sin tid vid akademierna, åtminstone om man ska tro de anekdoter som nämns på Wikipedia. Boken behandlar Agrells teori att vår gamla runskrift uppkommit som en sorts germansk variant av grekiska bokstäver för att användas i bokstavsmagiskt syfte genom vad som kallas gematri, där bokstäverna ges siffervärden med olika symbolik. Ett exempel som genomsyras av den typen av talmystik, som även avhandlas i boken och som de flesta är någorlunda bekanta med, är ju Uppenbarelseboken (kom igen, det finns inte en enda civiliserad människa som inte hört Iron Maiden).

Vad jag förstått så har väl Agrells teorier ingen egentlig vikt hos akademiker nu för tiden, men för den som vill se någon genomföra matematiska lappkast och därigenom krysta fram tolkningar av gamla magiska amuletter från vår hedendoms dagar så är det definitivt intressant läsning. Om inte annat så är det ju skoj att läsa något av en författare som behagar förolämpa sin läsare efter att denne lagt ned flertalet timmar på att nöta sig igenom 270 sidor av godtyckliga räknetrick, förutsatt att man inte håller med herr Agrell; ty till och med någon som "allenast håller sig till sitt av matematik föga bekymrade humanisthuvud" bör kunna begripa att Sigge har rätt. "Humanisthuvud" är tydligen akademiska för "lite bakom flötet", om jag använt Google Translate rätt.

Nästa bok på listan är den något mer trovärdiga, och avsevärt mer sympatiskt formulerade (sin titel till trots) Primitiv religion och magi från 1950, skriven av Åke Hultcrantz samt ett antal andra författare. Den är avsevärt kortare och mer lättläst, och vad jag kan utröna så här långt så är det en inledningsbok för studerande av religionshistoria som behandlar diverse naturfolks olika trosföreställningar och religioner. Sitt bruk av ordet "primitiva" till trots så håller boken en förvånansvärt respektfull och öppensinnad ton, vilket man ändå får anta var rätt ovanligt ännu på 50-talet. Dess modernare språk och mer avslappnade hållning gentemot ämnet får väl ses som ett rätt skönt avbrott i den annars rätt stela och ålderdomliga litteratur jag plågat mig igenom på sistone.

Det är dock inte bara ockult orienterad facklitteratur som bör läsas på hösten, o nej! I dag har jag slutligen kommit till skott och börjat läsa Joe Golem and the Drowning City, en roman skriven av Christopher Golden och illustrerad av Mike Mignola. Nu är det kanske inte jättevuxet att läsa en roman med bilder i, men det skiter undertecknad högaktningsfullt i - särskilt när romanen handlar om ett delvis översvämmat Manhattan som är sprängfyllt med steampunk-maskiner och spiritistiska fäktmästare.

Många Lovecraft-stinkande skräckserier blir det också, och jag känner på mig att dessa kommer att förlänas ett eget inlägg framöver, men en som tål att nämnas redan nu är det senaste Viktor Kasparsson-albumet, Syndaätaren, som tar serien i en mer sammanhängande och storslagen riktning. Utsökt tecknad och färglagd, som alltid, även om jag nog anser att handlingen inte håller riktigt samma klass som i det förra albumet; Blodsband. Dennis Gustafsson fortsätter dock alltjämt att imponera med sin förmåga att väva in faktiska gamla bortglömda trosföreställningar i sina berättelser på ett rysligt underhållande sätt.

Nåväl, jag antar att skräckserier får bli temat för nästa omgång, såvida jag inte återgår till att skjuta mig igenom cyberpunkspelens historia. Oavsett vilket säger jag auf Wiedersehen för den här gången!