Doktor Laser skjuter sig genom spelhistorien: Den taktiska shootern 2

Så var det dags att återigen ta en titt på den taktiska shooterns utveckling, från actionspel med moment av eftertanke, till oförlåtande, hyperavancerade insatssimulatorer. Nu hoppar vi fram till 1991 och tar en snabb titt på uppföljaren till Airborne Ranger, nämligen Special Forces. Spelet tar några ganska stora steg från sin innovative men fortfarande rätt simplistiska föregångare, mot ett mer strategiskt krävande upplägg.

Helikoptrar, grönklädda män som springer, det här måste vara bra!

Det följer på många sätt samma mönster; du väljer ett uppdrag, väljer din utrustning samt var någonstans på slagfältet du vill landa, sedan plöjer du dig igenom fiendestyrkor fram till målet, gör vad du ska göra, och flyger ut. Den stora skillnaden är att du inte är ensam. Kontrollerna liknar sin föregångares, där du styr en individuell soldat med piltangenter eller joystick, med tillägget att de övriga skjutglada grabbarna följer efter i stridsformation.

Ökenuppdrag igen, och jag som just lyckats tömma kalsongerna på sand från förra gången...

Röda baskrar och svettlinnen, de här grabbarna är proffs, det syns ju lång väg!

Du kan själv växla mellan ett antal olika formationer, vilket i grund och botten är en fråga om hur många av dem som du vill skall följa efter dig. Med andra ord är det fritt fram att lämna de andra åt sitt öde och gå rogue trooper på dina fiender, även om det med största sannolikhet kommer sluta med att du får smaka virtuellt bly och ligga döende i en pöl av dina egna pixlar.

Vid närmare eftertanke bör jag lägga till några granater. Granater är nyckeln till framgång.

Rent teoretiskt ger spelet dig alltså möjligheten att placera dina mannar i strategiska positioner, lura in dina fiender i bakhåll och avnjuta den fiktiva stridens hetta bakom datorskärmens ljuva säkerhet. Fungerar det då? Nja. Liksom många andra spel från det tidiga 90-talet och bakåt så är kontrollerna krångliga, med kommandoknappar utspridda över hela tangentbordet. Spelets ljudeffekter är minimalistiska, om man skall vara snäll, vilket inte direkt bidrar till att ge spelaren en upplevelse av action och spänning. På sin höjd får du höra högtalarna generat smygfisa lite när du avfyrar ett pansarskott, men mycket mer än så lär du inte märka.

Nattuppdrag. Fantastiskt. Nästa gång ska jag läsa uppdragsbeskrivningen innan jag ger min virtuella acceptans för att delta.

AI:n fungerar sådär, dina mannar kommer att skjuta när de ser den lede fi, och springa runt till synes planlöst. Att försöka förflytta sig i formation så fort någon form av hinder finns i vägen är inte att tänka på, eftersom specialstyrkor på 90-talet tydligen inte kunde manövrera sig förbi ett simpelt träd utan att fastna och sedan gå vilse. Grafiken är dock rätt trevlig, så länge du inte får ett nattuppdrag, eftersom allt antar en snorgrön ton och det är omöjligt att urskilja vem som är vän eller fiende. Spelet är dock viktigt med tanke på vad det försökte göra, och vad senare spel förbättrade och byggde vidare på. För den som är intresserade av mer innovativa, äldre spel, är det klart värt att ta en närmare titt på, sina många brister till trots.

Cobra, avancera! Tiger, vakta den där väggen!

 Hur har det då gått för er ödmjuke skribent att ta sig någonstans i det här eminenta spelet? Pfft! Det är bara byråkrater och gamla kärringar som slutför uppdrag!

Ser ni vem som är vem? För det gör då fan inte jag. Lösning? Skjut på allt som rör sig och tacka herren Gud i himlen för att spelutvecklarna inte uppfunnit friendly fire än.