Åter till skräckens boning

Tillbaka till skräckspelen som skrämde skiten ur er ödmjuke skribent i ungdomens glada dagar! Eller ja, skräckspel och skräckspel... Särskilt skrämd blev man ju inte, och det var ju inte meningen med det heller. Det aktuella spelet i fråga är Hugo's House of Horrors, ett äventyrsspel av den gamla skolan. Alltså skolan där spelaren måste lösa mer eller mindre logiska pussel genom att plocka upp allt som ligger och skräpar, och använda de prylarna på allt annat som ligger och skräpar. Med andra ord springer du runt och snor allt som inte är fastspikat, i hopp om att kunna lista ut hur du använder det för att ta dig vidare. I det här fallet rör det sig om ett spel från tiden innan peka- & klicka blev standard, således måste du skriva in alla handlingar du vill utföra, vilket ju inte var helt lätt för en liten snorunge med tvivelaktiga språkkunskaper. Ungefär hälften av speltiden gick istället åt till att skriva fula ord.

Stämningsfullt så det förslår...

Jag kom aldrig särdeles långt in i spelet, som handlar om att rädda sin flickvän som blivit fast i ett spökhus befolkat av galna vetenskapsmän, vampyrer och allsköns monster. Låter det bekant? Minns ni mitt tidigare inlägg om Nitemare 3d, som var en uppföljare på några andra spel? Jajemän, det var Hugo-spelen som var föregångarna...

Paaaarty!!!

Hur man kom på tanken att göra ett FPS av det här konceptet kan jag aldrig riktigt greppa, men konstigare saker har ju hänt. Någonstans framöver kommer jag nog att ta upp Police Quest-spelen, som på sätt och vis gick en ännu krokigare väg framåt, och som även de inledde sin bana som textbaserade äventyrsspel.

Liksom många andra äldre äventyrsspel så var HHH grymt oförlåtande. Minsta lilla felsteg ledde till din omedelbara död och förintelse, vare sig det rörde sig om att kliva på fel pixel, skriva fel kommando, eller helt sonika fundera lite för länge på vad du skulle hitta på härnäst.

Jag sa ju att det var oförlåtande.

Den unge doktorn slet sitt hår, kan jag lova, då han av någon anledning var svag för dylika äventyrsspel. Just Hugo var synnerligen fascinerande, mycket på grund av sitt humoristiska skräcktema, samt det faktum att man ju aldrig lyckades komma någonstans i det förbannade spelet. Jag har fortfarande inte lyckats få reda på vad som faktiskt försiggår i den hemsökta kåken, och utan fusk lär jag aldrig få veta det heller...