Doktor Laser skjuter sig genom spelhistorien: Den taktiska shootern 1

Istället för att enbart pracka på den gode läsaren gamla minnen, tänker er evigt ödmjuke skribent mala på i all oändlighet om ett spel han inte spelat förrän i vuxen ålder. Det förhindrar dock inte att han väljer ett spel som är nästan lika gammalt som honom själv. Anledningen till detta är att undertecknad börjat intressera sig för framväxandet av en spelgenre som blev väldigt populär mot slutet av 90-talet, för att senare förpassas till spelhistoriens spindelvävstäta vindsutrymme till förmån för mer lättillgänglig underhållning.

Spelgenren i fråga är en taktiska shootern, militärsimulatorn, du-är-körd-om-du-tror-att-du-är-Rambo-spelet, eller vad man nu vill benämna den. Kärt barn har, som bekant, fler namn än en ekorre har skabbkvalster, och för Doktor Laser, som är hobby-MÖP på sin fritid (annars skulle han givetvis aldrig blivit Doktor Laser), är genren ett överjävligt kärt barn. Nästan på det katolska sättet.

1998 var året då den taktiska shootern inledde sin storhetsperiod. Det året släpptes Tom Clancy's Rainbow Six, Spec Ops: Rangers Lead The Way och Delta Force. Alla tre var actionspel för den mer eftertänksamma människan.

Spec Ops var en tredje persons-skjutare, där du fick leda en specialstyrka på två man genom en serie skithemliga uppdrag. Utöver att koncentrera dig på att smyga och skjuta, var du även tvungen att hålla koll på din AI-styrde kamrat, ge order, och se till att han inte gjorde något allt för överförbannat urbota snorkorkat. Liksom de övriga nämnda spelen, fick spelet en uppsjö av uppföljare och portningar.

Delta Force var ett mer simplifierat FPS, du var en del i en specialstyrka, men hade ingen kontroll över dina gruppmedlemmar. Spelet hade dock ett realistiskt upplägg som innebar att du var mer eller mindre körd om din plan för att lyckas med uppdraget var att springa rakt in i fiendens läger och krama avtryckaren konstant, då ett skott i regel var dödande. För sin tid var spelet mycket imponerande, med i princip obegränsat stora ytor som uppmuntrade till krypskytte över enorma avstånd.

Rainbow six var taktikerns våta dröm och den tålmodslöse action-onanistens privata helvete. Det lät dig ta kommandot över en insatsstyrka för att lösa gisslansituationer och slå ut globala terrororganisationer. Inför varje uppdrag fick du välja dina gruppmedlemmar, utrusta dem, samt planera hela insatsen i detalj. Därefter fick du kliva in i rollen som dina soldater och utföra själva uppdraget. En bra plan belönades i regel med ett väl utfört uppdrag utan förluster, men som de flesta vet går det inte alltid att förutse allt, så du kunde ofta tvingas att improvisera. Realism var nyckelordet, och minsta snedsteg kunde leda till att hela din styrka blev massakrerad inom loppet av ett par sekunder.

Vad har då detta att göra med dagens ämne, ett spel som är över 25 år gammalt? För att Spec Ops, Delta Force och Rainbow Six inte var först med att försöka kombinera shooter-action och taktiska beslut, för att de inte var först med att försöka simulera militära operationer. Ett flertal spel har föregått dem, och jag planerar att gå igenom några av dem, vissa erkännt viktiga, andra bortglömda och förbisedda (ibland av goda skäl). Dagens spel kan nog sägas vara ett av de första som placerar spelaren i rollen som insatssoldat, och försöker göra det med en nivå av realism: Airborne Ranger från 1987.

Inget säger "militär" som babyblått och lila.

 Du spelar som en ensam fallskärmsjägare, som släpps ned i fientligt territorium för att utföra uppdrag av olika slag, som att spränga ammunitionsförråd eller tillfångata fiendeofficerer. Till utseendet påminner det hela om gamla shoot'em'ups som Commando och Ikari Warriors, men är i jämförelse mycket mer komplext, vilket kanske inte förvånar när man betänker att det är Microprose som ligger bakom det (för den komplett historielöse gamern nämner jag endast: Civilization, resten får du sköta själv).

Typiskt måndagsuppdrag, men det kommer ju åtminstone inte att regna idag.

Efter att ha fått ditt uppdrag väljer du vilken utrustning du vill bära med dig - du måste alltså ha en viss nivå av planering i ditt spelande. Förvisso inte särskilt komplicerat, men om ditt uppdrag går ut på att spränga en bunker, och allt du bär med dig är första hjälpen-kit och maskingevärsammunition, så är du rökt.

Återstår att se om man får med väskan genom tullen, folk är så kinkiga när det gäller pansarskott nu för tiden.

I nästa fas styr du ett flygplan över slagfältet, där du först släpper ned extrapaket med din valda utrustning, och sedan hoppar ut för att inleda uppdraget. Här måste du tänka snabbt och försöka lista ut en bra väg till ditt mål, släpper du dina förnödenheter på otillgängliga platser kan du bli tvungen att lämna dem, vilket kan få förödande konsekvenser. Är du dessutom riktigt osmidig kan du lyckas hoppa rakt ned i ett minfält eller framför en bemannad bunker, varpå du knappt hinner göra i fältbyxorna innan du är perforerad och tvärdöd.

Fallskärmshoppning, som det såg ut på 80-talet.

Därefter följer själva utförandet av uppdraget. Du kan springa i alla riktningar, slänga dig på marken och krypa för att undgå upptäckt, skjuta, kasta handgranater och aptera sprängladdningar. Med största sannolikhet kommer du möta fientliga trupper, som du kan försöka smyga dig förbi, eller välja att angripa - vilket i sin tur troligtvis kommer att locka dit ännu fler soldater som inget hellre vill än att skjuta stora hål i dig. När du väl börjar bli beskjuten är det oftast klippt, då striderna är synnerligen oförlåtande.

Tydligen kapar man träd i huvudhöjd på det här stället.

Kontakt med den lede fi, tydligen blöder de som stuckna grisar när de blir skjutna, med tanke på hur röda deras kläder blir.

Lyckas du genomföra uppdraget kan du ta dig vidare till din slutliga mötesplats för att bli upplockad. Just det, det är inte över bara för att du lyckats lägga dina smutsiga labbar på den lede fis topphemliga dokument, du måste ta dig ut med livet i behåll också! Oavsett resultat får du i efterhand en poängbedömning, och om din soldat överlevt kan denne fortsätta att klättra på high score-listan i karriärläget.

Granater är nyckeln till framgång.

Spelets upplägg och många moment innebär alltså att åtminstone jag betraktar spelet som en viktig föregångare till den taktiska shootern och militärsimulatorn. Även om det är på en primitiv nivå, så finns stadier av såväl planering som genomförande, och ett försök till en nivå av realism som innebär att du inte bara kan springa omkring och skjuta sanslöst på allt som rör sig för att ta dig vidare. Spelet fick senare en uppföljare vid namn Special Forces, som tog det hela ett steg längre och lät dig kontrollera en hel specialstyrka.

Airborne Ranger kan alltså, enligt min ödmjuka åsikt, sägas vara ett av de spel som varit med och lagt grunden till framväxten av den moderna, taktiska shootern. Men inom spelhistorien, liksom den verkliga, så sker det mesta genom processer, och således var det här spelet inte ensamt med att bidra. Men det tar vi en annan gång.