Doktor Laser skjuter sig genom spelhistorien: Den taktiska shootern 5

Hittills har vi sett två spel från 1993 som varit gruppbaserade, strategiskt inriktade actionspel, bägge med fokus på att skjuta muterade monster med makalösa megavapen. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så släpptes tre viktiga spel det året, och det kan påpekas att ett av de spelen nog får anses vara av större vikt i sammanhanget än de andra. Det spelet är SEAL Team.

Nog för att både Hired Guns och Space Hulk innehöll sin beskärda blandning av såväl taktik som action, men inget av dem simulerade riktig, taktisk strid i någon högre grad, utan bägge höll sig snarare närmre någon form av brädspelstänk. SEAL Team skiljer sig på den punkten. Det kom ut i en period då det var populärt med stridsvagns- och flygplanssimulatorer, och byggde vidare på det konceptet genom att vara en form av infanterisimulator. På det sättet kan man se SEAL Team som en mer eller mindre direkt förfader till moderna klassiker som Operation Flashpoint: Cold War Crisis (och dess efterföljare, ARMA-spelen) och Hidden & Dangerous, där fokus ligger på så hög grad av realism som möjligt, snarare än ren och skär filmisk action.

"Ta fångar"!? Måste de vara vid liv?

SEAL Team utspelar sig under Vietnam-kriget, där du ikläder dig rollen som gruppchef över, ja gissa, ett gäng Navy SEAL-soldater, där du får genomföra en serie uppdrag i Mekong-deltat. Uppdragen kan skifta mellan allt ifrån att patrullera områden och spionera på fienden, till räddningsexpeditioner och angrepp på deras utposter. Som sagt så försöker spelet vara realistiskt, vilket i sig kan innebära att du som spelare kan bli sittande framför skärmen i en halvtimme utan så mycket som ett knapptryck, bara för att invänta rätt tillfälle att anfalla. Och då har vi inte räknat in tiden det tar att traska igenom kilometer av blötmark, runt fiendeposteringar för att undvika onödiga eldstrider. Det här spelet är inget för den otålige.

Alla uppdrag föregås av hårdnackat skitsnack. Ibland får man hjälpsamma tips som "slösa inte bort all ammunition".

När du fått ditt uppdrag, utsett dina gruppmedlemmar och bestämt deras utrustning (du kan beväpna dem med svenska kulsprutepistoler, till och med...) får du se truppen landsättas med båt eller helikopter, sedan är det dags att ta kontroll på riktigt. Med dagens mått mätt ser spelet ut som en kasse kokadaver, 1993 var kanske lite väl tidigt för att våga försöka sig på att göra stora utomhusmiljöer i 3d, men grafiken fungerar åtminstone så till den grad att man ser vad som är vad. För det mesta. Att utvecklarna varit ambitiösa råder det dock ingen tvekan om. I princip allt i din omgivning går att förstöra, förutsatt att du har tillräckligt mycket eldkraft; buskar, träd och byggnader går sönder och sätts i brand. Tack och lov försökte man inte göra karaktärerna i äkta 3d, utan nöjde sig med att göra lagom detaljerade sprites. Hur mycket är lagom? Tillräckligt detaljerade för att du ska kunna se om soldaten framför dig har en djungelhatt eller en basker på sig.

Tummen ner. Ett inte allt för uppmuntrande tecken.

När du väl springer omkring i djungeln kan du växla mellan om du vill spela i första- eller tredje person-perskektiv. Du förflyttar dig tillsammans med din grupp, och har möjlighet att ge medlemmarna order, antingen via tangentkommandon, eller via kartmenyn. Du kan bestämma formation och hur de ska agera vid kontakt med fienden, samt ge order om att till exempel säkra och söka igenom sitt närområde. Du har dessutom möjlighet att dela upp gruppen, samt kalla in eldunderstöd från helikoptrar och patrullbåtar, om din vanliga arsenal av automatkarbiner, hagelgevär och granater inte skulle visa sig vara tillräckligt för att hantera motståndet. Gruppen kommer också att följa ditt exempel när du slänger dig ned på marken och tar skydd undan fiendens kulor. En snygg detalj som förhöjer upplevelsen är de små handsignalerna som visas när du ger order, eller när någon signalerar att de fått span på fientlig trupp.

Du får visserligen inte styra några fordon själv, men du kan alltid be helikoptrarna att bomba sönder stället till oigenkännelighet.

Just strid löses genom något sorts kvasi-actionrollspelssystem. Du väljer mellan vilken synlig fiende du vill ha markerad som måltavla, och när du trycker på avtryckaren siktar datorn automatiskt åt dig. Huruvida du träffar avgörs beroende på om fienden ligger i skydd, vilken takt du skjuter i osv. Just därför kan man knappast kalla spelet för en ren shooter, även om du givetvis kan skjuta på måfå in i djungeln, vad nu det skulle tjäna till, annat än att locka till sig uppretade vietnameser.

Ska man tro SEAL Team så använde ALLA spårljuseld HELA TIDEN under kriget. Det gör ju åtminstone att du kan se vem som skjuter vart.

Just den här rollspelsmekaniken visar sig också när du kör kampanjläget, om en av dina soldater dör kan du bli tvungen att ta med en gröngöling på nästa uppdrag, som i sin tur kommer att prestera sämre. På det här sättet motiveras du också att inte ta onödiga risker. Det finns nämligen fler sätt att dö på än att smaka fientligt bly, Vietcong har nämligen varit särskilt förtjusta i att försåtminera och gillra fällor - fällor som är förbannat svåra att upptäcka.

Granater. Nyckeln till framgång, mina damer och herrar, nyckeln till framgång.

Som redan påpekats har spelutvecklarna varit fruktansvärt ambitiösa, och man kan konstatera att SEAL Team var enormt långt före sin tid. Trots de teknologiska begränsningarna lyckades man bygga en soldatsimulator som lät dig ryta order och dyka undan granater i enorma (förvisso texturlösa) djungelmiljöer. Det är imponerande att se hur många aspekter de lyckades klämma in i spelet, där strategiska beslut som att kalla in eldunderstöd kan göra att dina gruppmedlemmar överlever, till priset av att civila dödas eller för uppdraget viktiga dokument förstörs.

Okej, sprängdeg fungerar rätt bra det också.

Spelets fokus på realism och faktiska, taktiska manövrar gör att SEAL Team måste betraktas som en av de absolut viktigaste föregångarna till den moderna taktiska shootern, trots att spelet i sig knappast kan benämnas som en shooter. Många verkar välja att betrakta SEAL Team som den första riktiga taktiska shootern, även om undertecknad inte riktigt håller med där, dock innebar spelet ett enormt kliv på vägen, och man kan nog våga påstå att vi inte haft spel som Rainbow Six, om det inte vore för det här. Oavsett vad så är SEAL Team ett fascinerande spel i sig, då det är i det närmaste unikt för sin tid.

Gillar man således realistiska shooters med fokus på taktik och specialstyrkor, så bör man åtminstone vända sig om och lyfta på hatten åt gänget som utvecklade SEAL Team.

Jepp. Det var innan alla hatade dem.