Brev från fronten I

Kära vänner!

Det här är mitt första brev sedan jag anlände till västfronten, där mina äldre bröder Asshat, Asshat II och Asshat III rapporterats som saknade i ädel strid med det tyska luftvapnet. Asshat och Asshat II fick sina plan sönderskjutna i luftdueller mot Fritz fördömda Fokkers, emedan Asshat III sköts ned av luftvärnskanoner under en räd mot vad mina överordnade beskrivit som nio och nittio luftballonger.

Den förste i klanen Asshat. Han blev inte långlivad.

Jag har nyligen "förtjänat mina vingar" efter en fantastisk bombningsrunda på vårt övningsfält. Eller ja, så fantastisk en runda där man fäller bomber över tomma lador nu kan vara. Att de hinner bygga upp de där ladorna mellan varje träningsflygning är kanske mer fantastiskt.

"Du är gnälligast i kompaniet, så du får skriva dagbok som den lilla lilla gnällfia du är."

Jag har gått med i 56:e flygskvadronen, och min överordnade, överste Farrah, har gett mig äran att föra kompaniets loggbok, för att jag "klarade mig bra på provet" påstår han. "Riktiga karlar skriver dagbok" förklarade han för mig. Jag fick till och med en rosa, luddig penna att skriva med. Detta gläder mig mycket.

När vi inte slåss mot tysken ägnar vi dagarna åt viktigt underhållsarbete. Som att testa försvarsmaktens ammunition. På snögubbar. Det kanske förklarar min dåliga karma när vi väl befinner oss i luften. Mina kulsprutor krånglar varenda förbannade gång som vi möter hunnerna. De enda gånger som de fungerat felfritt är när jag gjort flygräder mot marktrupper på väg mot fronten. De har fungerat särskilt väl mot röda korsets ambulanser. Överste Farrah har varit mindre imponerad, och talat i termer som "krigsbrottsling". Är det krig så är det.

Jag har åtminstone inte kraschat mitt flygplan än. Såvida man inte räknar en nödlandning efter att ädelt ha försvarat vår bas mot tyska bombplan. Jag grät nästan inte alls på vägen ned mot marken.

Eder tillgivne

Asshat IV