Krigspropaganda, hårspray och mexikanska brottare

Låt oss gräva ned oss i ett av den gode doktorns favoritämnen, nämligen historia! Men inte vilken sorts historia som helst. Världshistoria? Tok heller! Spelhistoria? Nära, men nära skjuter ingen hare. En gissning till? Inte det. Nåväl. Laserhistoria, så klart! Eller snarare "reklam för laser"-historia. Eftersom undertecknads Phenix Tag-projekt fortfarande står stilla i väntan på ett lämpligt skal (hittills har både ett vattengevär och en sugpropps-MP40 fått sätta livet till) kan vi gräva lite i det digitala kulturarkivet som kallas Internet och se på hur några av dessa förträffliga leksaker marknadsförts genom åren.

Störst går först!

Originalet gjorde det bäst! Se så storslaget! Post-apokalyptisk idrott! Spandex-uniformer! Tillräckligt med hårspray för att omintetgöra hela planetens ozon-lager! Absolut bäst är avslutningen som förklarar att inget stadion ingår med produkten, ett sådant får man allt kosta på själv. De menar garanterat allvar, för den här reklamfilmen gjordes innan både hipsters och ironi var uppfunna. Det är dock inte den enda journalfilmen som Worlds of Wonder spottade ur sig under det glada 80-talet.

Den här intar dessutom rollen som utbildningsfilm. Vänligen notera att alla typer av prylar blir exakt tre gånger så häftiga om man sätter ordet "star" framför dem. Se den igen, och våga påstå att jag har fel! Till skillnad från den förra så har man här till och med valt att använda snorvalpar inom den primära målgruppen istället för till synes fullvuxna atleter i filmen. Vilket resulterar i att vi får se två star-ungar leka Rymdmannen Spiff i överdimensionerade star-hjälmar, följt av en uppvisning i exceptionell star-kamratanda när den elaka star-morsan skickar dem i säng. Jag gjorde alltid dubbel-five med mina polare när jag var ung. Lovar och svär. Mina låtsaspolare åtminstone. Vill ni ha mer? Klart ni vill!

Det här är det bästa av det bästa, den har till och med en handling! En handling i samma klass som en skånsk Mike Beck-film möjligtvis, men ändå! Man kan fråga sig varför de ens bemödar sig med att använda ofarliga, infraröda strålar i en sport där man ändå redan gör sådär lagom livsfarliga saker som att blanda skateboards och fyrhjulingar i en gladiator-arena, men skulle man börja ställa sådana frågor kanske man börjar undra varför en mustaschprydd ligist i 30-årsåldern medverkar i en sport med leksaker riktade till prepubertala barn, och den frågan vill vi inte ställa, ty då ter sig doktorns eget intresse än mer tvivelaktigt. ... Här, titta på den här istället!

Jepp, till och med inte-alls-James Bond gillar Lazer Tag! Då är det okej! Eller hur? Någon? Nåväl. Den tar sig ju åtminstone inte på absolut fullaste allvar, till skillnad från de tidigare titta-på-mig-jag-är-den-häftigaste-leksaken-någonsin-filmerna. Tyvärr saknar den skateboards. Åkte James Bond någonsin skateboard? Strunt samma. Mer film!

Aaah, Photon... En av de ärliga, hederliga och rakt igenom vänliga konkurrenterna, vars primära budskap i sina filmer, utöver "bli inte rädd om du blir väckt mitt i natten av att en lastgammal främling krupit in genom ditt sovrumsfönster, bli upphetsad istället" var "köp inte Lazer Tag, det suger, köp Photon istället!". En metod så god som någon, även om den med största sannolikhet skulle lett raka vägen till domstol idag. Eller, vänta... Äh, deras andra reklamfilmer är säkert mer rättvisa, eller hur?

Subtilt, Photon, subtilt. Hur såg deras marknadsföring ut i övrigt då, när de inte fokuserade på att smutskasta sina konkurrenter?

Nej. Bara, nej. Regnbågsfestivaler och prideparader har jag inget emot, men vid transnekromekanosexualitet drar jag gränsen. Det där är, bokstavligen, en lättklädd kvinnas kropp ihopsvetsad med ett avlidet manshuvud med robotfrisyr. Vissa gånger skall människan helt enkelt inte leka gud. Särskilt inte när allt människan vill är att kränga leksakspistoler till tolvåringar. Vik hädan! Ge mig... Ge mig en ny film istället. En bra en.

Tack. Star Wars-ledmotivet läker alla sår. Särskilt när det används för att sälja Han Solos pistol till ockerpriser för att varenda kotte ska kunna visa att Greedo fan inte sköt först. Att de återanvänt klipp från de gamla reklamfilmerna för att sälja helt nya prylar får man helt sonika leva med. En undrar i sitt stilla sinne om någon snorunge på allvar försökte göra ett Darth Vader-force choke på sin motspelare när det gick extra dåligt någon gång. Vi lär aldrig få veta. Nästa!

Ännu en gång vägrar Blogger hitta klippet, så den gode doktorn bistår med en länk istället.

Den här är svårslagen. De vältränade unga männen och kvinnorna i åtsmitande spandex-uniformer har bytts ut mot oborstade småkids, och 80-talets hårt sprayade ishockeyfrisyrer har fått ge vika för den största fasa 90-talet födde, bortsett från Bill Clintons libido, nämligen pottfrillan. Rysningar, mina damer och herrar, rysningar ända in i benmärgen. Att leksaken i fråga är det häftigaste som en underbetald asiat någonsin klistrat ihop gör dock att aktörernas modeval kan förlåtas. Kom igen, det ett långdistansgevär, ett pansarskott och en mörsare i ett! Det enda som är häftigare är superbössan från Snuten i Hollywood 3. Nog om det. Mer film!

Aaah, mer 90-tal. Då grunge var nyskapande, flanellskjortor coola, och en bak-och-fram-vänd keps ett tecken på hög social status. Laser Challenge var en konkurrent som åtminstone inte sjönk till Photons nivå vad gällde marknadsföring. Nämnas bör också att just Laser Challenge var er ödmjuke skribents introduktion till laser tag för hemmabruk. Det blev också en källa för moralpanik för förstoppade föräldrar. Som allt annat barn tycker är roligt. Annat var det i sydeuropa.

Jepp, här är det skjutglädje och familjefest för hela slanten, till och med gråhåriga farsan får vara med till slut. Eftersom mina kunskaper vad gäller utsocknes språk är tämligen begränsade kan jag dessvärre inte göra mig lustig över vad som sägs i filmen, istället får jag nöja mig med att peka och skrika "pottfrisyr!". Okej. Jag skriker egentligen av skräck. Ta bort den nu. Snälla. Låt mig se något annat, något roligt. Något konstnärligt. Något med apor.

Ett rätt åtminstone. Nog sagt om den. Nästa!

Tillbaks till tryggheten igen. Till en tid då det var okej att tycka att krig var kul. Fast ur en moralisk aspekt kan man väl tycka att det är lite mer rättvist med folk som skjuter på varandra för nöjes skull, istället för att ägna sig åt systematiskt djurplågeri genom att fånga ALLA och sedan kasta in dem i tuppfäktningsringen... En till!

Rakt in i 2000-talet! Ungarna ser ju åtminstone mänskliga ut nu, inte en pottfrisyr så långt ögat når. Att de sedan uppvisar så fruktansvärt dåligt sportmannaskap att de skulle blivit belönade med ett "You're out!" från arga damen i den första Lazer Tag-filmen genom att gadda ihop sig mot tjocka farsan med dålig kondis, är en sak man får leva med. Apropå Lazer Tag, vad hade de för sig vid den här tiden?

Marknadsförde det bästa laser tag-systemet för hemmabruk någonsin, så klart! Jag skojar inte, det är grymt. Man hade vett att rikta sig mot en lite äldre, datorspelande publik, istället för små snorungar i pyjamas. Det är lite svårt för mig att roa mig på den där filmens bekostnad. Något saknas. Något uppenbart. En hip hop-låt om Lazer Tag, till exempel.

Så där ja. En av livets stora gåtor är om sångaren i bandet som ligger bakom låten stolt gjorde häftiga gangsta-tecken med händerna när de spelade in den. Notera det överdramatiska war-facet när killen med raketgeväret till slut avfyrar missilen. Så där ser jag ut hela tiden när jag spelar. Jag älskar raketgeväret, för övrigt. Mer!

Nu har den en handling igen! Yaaay! Man måste beundra det engagemang huvudkaraktären uppvisar. Jag må vara en rejäl nörd när det gäller laser tag, och har lagt ned åtskilliga kronor på prylarna, men jag vet inte om jag skulle våga mig på att bekosta en jorden runt-resa för att spela TV-spelsvarianten i Japan, eller riskera livet i Australiens ödemark, enbart för att jag blev sur för att ha åkt på pisk i en låtsaskrigslek. Om någon annan betalade resan å andra sidan... Vi tar en till.

Som en sista spottloska i ansiktet blir jag tvungen att länka även den här, tack, Blogger.

Här ser vi den exakta tidpunkten då leksaksskaparna insåg vilka det var som egentligen köpte de här prylarna. Inte små, coola grabbar i bakvänd keps och flanellskjorta, utan datorspelande nördar i någorlunda vuxen ålder som sett Matrix två gånger för mycket. Den regerar, helt enkelt. Hatten av, Hasbro, hatten av. Deras konkurrenter visade sig dock leva kvar i 80-talet.

Allvarligt, Blogger, vad är ditt problem?!

För dagens ungar är ju så jävla intresserade av wrestling. Gör om, gör rätt.

Tja, brottaren är ju åtminstone borta. Att han istället ersattes av ett klämkäckt ledmotiv värdigt en dålig lördagsmorgons-cartoon är i det här sammanhanget inte ett plus just nu. Kan någon ansvarig snälla berätta vem som faktiskt kom på den idén? Inte? Då så. Då lägger jag av. Nog med den här skiten. Nästa gång gör jag något vettigt istället. Som att skriva om TV-spel. Eller länkar videos på gulliga katter som spelar death metal. Ajöken.

Välkommen till djungeln

Jack J Thompson har en riktigt dålig dag. Allt han vill är att bomba tyskar, men istället får han sitt plan sönderskjutet och kraschlandar i en förhistorisk djungel där han måste skydda en otacksam prinsessa från varenda reptil som Bill Waterson någonsin försökt teckna.

Bermuda Syndrome är ytterligare ett spel från den gode doktorns ungdom, närmare bestämt 1995. Undertecknad spelade då endast den begränsade demo-versionen av sagda spel, men det spelade ingen större roll, spelet var nämligen så förbannat jävla apsvårt att jag ändå aldrig tog mig till demots slut. Efter att ha sparkat igång spelet igen kan jag konstatera att jag tog mig ungefär tre gånger så långt efter några försök. Det vill säga knappt någonstans alls. Men det är svårt att vara arg på spelet med världens häftigaste introsekvens.

Som sagt. Titta på den igen, det är lugnt, jag har tid.

Hagelgevär VS reptil med sylvassa tänder. Gissa resultatet.

Att vår hjältemodige protagonist följer upp sin kraschlandning genom att hugga ihjäl en inföding och 30 sekunder senare ösa ur sig sexuella anspelningar över den garderobshandikappade unga kvinna han just räddat från en säker men frivillig död gör att man inte alls ifrågasätter spelets hårdhetsfaktor.

Hänger du här ofta?

Charmigt, Jack, charmigt.

För den som minns spel som Prince of Persia och Flashback: The Quest for Identity torde spelet te sig rätt bekant. Det är den där typen av långsammare plattformsspel med försök till realistisk grafik och kontroll, samt påföljande brutal svårighetsgrad. Det är en spelgenre jag alltid varit svag för, ända sedan jag först spelade just Prince of Persia till Amiga, även om jag är fullständigt urusel på den. Dock är ju den här typen av spel i regel rakt upp och ner sadistiska. Trial and error är generellt det enda sättet att ta sig vidare, eftersom man på den tiden tyckte det var fegt att faktiskt telegrafera var nästa potentiella dödsfälla kunde finnas gömd. Istället var man tvungen att lära sig den hårda vägen. Om och om igen.

Här kanske man kan ta sig ner?

Nähäpp...

Bermuda Syndrome tilltalade dessutom mitt begynnande intresse för det klassiska pulp fiction-äventyret, och man behöver inte ta sig längre än till introsekvensen för att förstå att det är därifrån som spelet hämtar sin huvudsakliga inspiration. Mustigt manliga män, kyligt klädda kurviga kvinnor och en djungel fylld av farliga vidunder. Allt som går att kräva av en äventyrsnovell från 30-talet, med andra ord. Dessutom får man skjuta flygödlor med hagelgevär, bara det gör att spelet per automatik är värt att spela.

Okej, den där kunde man väl räknat med.

Jag är ytterst tveksam till om jag någonsin kommer lyckas att ta mig någonstans i det här spelet, men vad gör det? Trots att jag konstant svär över kontrollerna, sliter mitt hår och gråter blod när jag för tjugotioende gången blir tvungen att börja om, kommer jag aldrig att sluta fascineras över alla sätt som Jack J Thompson kan bli dödad på, och det är det absolut viktigaste i den här typen av spel...

Doktor Laser skjuter sig genom spelhistorien: Den taktiska shootern 7

Adrenalin Intelligence. Sålunda lyder undertiteln till spelet Mortal Coil från 1995. Jajemän, det är det andra spelet från det året, utöver Space Hulk: Vengeance of the Blood Angels, som är intressant i den taktiska shooterns utveckling. Faktum är också att spelet i fråga var er ödmjuke skribents första kontakt med genren, och på många sätt vill jag hävda att det här är det första spelet som innehåller i stort sett alla moment som man kan kräva att en taktisk shooter skall ha. Som spelare styr du en specialstyrka på fyra man plus robot genom en serie uppdrag där du strider mot en okänd fiende från det framtida yttre rymden. Jepp. Något sånt. Myror är de också. Från rymden. I framtiden. Myror med granatgevär och tänder och kokonger och fan och hans moster.

Action! Myror! Hockeyskydd! Köp mig!

Eftersom hela mänsklighetens överlevnad hänger på att din grupp elitsoldater lyckas med sitt uppdrag, så är de utrustade med det mest avancerade som jordens samlade resurser kan erbjuda inom interkronostellär krigföring. Det vill säga UZIs och grågröna spandex-onepieces med inbyggda, automatiserade portabla liksäckar. De kommer definitivt att komma till användning. Liksäckarna alltså. Det här spelet är lika oförlåtande som dess introsekvens är onödigt lång.

Du styr dina soldater på klassiskt FPS-manér och kan fritt skifta mellan de fyra mänskliga karaktärerna när du vill. De övriga kontrolleras då av spelets artifiella intelligens, och du kan beordra dem att följa efter dig i ett flertal olika formationer, liksom du kan bestämma hur pass tät denna formation skall vara. Utöver detta kan du även gå in i ett kartläge där du genom ett vägmarkeringssystem kan ge mer avancerade order som att exempelvis förflytta sig till ett visst område och patrullera detta.

Vackrare än så här blir det inte. Dessvärre.

Dessutom finns snabbkommandon som ger order beroende på vilken typ av läge du befinner dig i, exempelvis kan det vara en dörr eller en T-korsning framför dig, varpå din grupp intar lämplig position innan ni öppnar den. Den här typen av strömlinjeformad kontroll får nog ses som väldigt långt före sin tid, åtminstone de få gånger den fungerar som den ska. Sagda artificiella intelligens befinner sig nämligen på en dövblind treårings nivå, så spelet upplevs oftare som en personlig assistent-simulator snarare än ett adrenalinstint, strategiskt actionspel. Dina gruppkamrater fastnar konstant när de skall runda hörn eller ta sig igenom trånga passager, och glömmer oftast bort att de glosögda, granatgevärsbeväpnade utomjordingarna är fientlig trupp som bör nedkämpas så fort de syns till. Ibland undrar man om inte utvecklarna skrockade gott för sig själva när de kom fram till att de skulle använda en undertitel som förkortades AI. Att du själv tycks ha lika lätt att fastna i dörröppningar som dina lagkamrater gör inte det hela bättre. Buggtestning var uppenbarligen inget man ödslade någon tid på, när det begav sig.

Du kommer att ha skickat dina stackars underhuggare till världens ände och tillbaka innan du fått kläm på waypoint-systemet.

Under uppdragets gång hittar du även fler vapen och föremål, som måste fördelas mellan dina gruppmedlemmar eftersom alla bara kan bära ett begränsat antal, vilket även det bidrar till de taktiska beslut du måste fatta. Huruvida man erbjuds möjlighet att själv utforma sin utrustning innan uppdragen kan jag dock inte svara på, då jag inte ens klarat det första. Nämnde jag att spelet är oförlåtande?

Ond bråd förpuppning.

Varje uppdrag är indelat i ett antal olika banor, det tycks inte finnas NÅGOT sätt att spara sitt spel vare sig under eller mellan dessa banor. Faktum är att jag inte sett ens en tillstymmelse till sparfunktion någonstans, även om jag misstänker (läs: hoppas) att man erbjuds möjligheten när man väl klarat ett helt uppdrag. Absolut första banan är inte särdeles knepig, det är ett ganska rättframt räddningsuppdrag i en djungel där du måste frita två av dina gruppmedlemmar från en cell. Man möter inte alltför mycket motstånd, och hittar dessutom en hel del trevliga vapen, såsom granatgevär, eldkastare och grovkalibriga pistoler.

Du kan till och med ändra kameravinkel till en cinematiskt, sjösjukesnurrande tredje personsvy,

På bana nummer två krossas dock illusionen av att det här är ett spel som vill att du ska njuta när du tar dig igenom det. Av någon anledning bestämmer sig utvecklarna för att du ska köra en jeep som är i det närmaste omöjlig att kontrollera, genom en lång jävla djungellabyrint som är fullproppad med tungt beväpnade myrfanskap. Det är dessutom nästintill omöjligt att ha ihjäl sagda myrfanskap trots att alla jeepar är tungt vapenbestyckade eftersom A: Det går inte att sikta med biljäveln, och B: När du skjuter kommer du ändå bara dra iväg ett raketfanstyg som antingen träffar dig själv eller dina lagkamrater, varpå ni dör och förpuppas i era portabla liksäckar. Det enda sättet att ta sig igenom banan är att köra som en idiot och försöka nå slutet, där resten av din grupp garanterat kommer att vara utplånad, och därmed utslagna för resten av uppdraget som du får utföra själv. Varför den här delen av spelet ens finns med vetefan, när man läser om uppdragsbeskrivningarna i manualen så nämns endast ett uppdrag där man kör bil. Eventuellt insåg utvecklarna vilken gudsförgäten avgrundspissoar den banan innebar, och beslutade att inte göra fler. Sedan lämnade de den kvar för att de är kräk.

Nu får det bära eller brista ...

Nästa del i uppdraget utspelar sig på en bas som du måste infiltrera. Ensam, eftersom du troligtvis är den enda överlevande från föregående bana. Vilket ändå är ganska enkelt, förutsatt att spelförstörarbuggen från helvetet inte får för sig att se till att du inte kan gå igenom sista dörren och avsluta banan. Vilket händer fyra gånger av fem. Om du mot alla odds ändå tar dig så långt kommer spelet ändå på bana nummer fyra att slå fängelseduschtvålen ur händerna på dig genom att helt sonika kräva att du har minst en till levande gruppmedlem kvar, eftersom du är tvungen att kliva in i en veritabel råttfälla för att plocka upp ett nyckelkort, varpå din karaktär blir instängd i rummet och dina övriga gruppmedlemmar måste försöka öppna dörren så att du kan ta dig vidare. Fast de ligger ju troligtvis och snusar i sina magiska liksäckar. Så det går ju inte. Längre än så har jag inte kommit utan att spotta, svära och hota att slänga datorn i den renande elden i rent raseri. Det här spelet är inte bara oförlåtande. Det är ondskefullt. Och jävligt dåligt byggt.

Eldkastaren, en given favorit. Tillsammans med granater, Granater är nyckeln till framgång. Förutsatt att du kastar dem långt framför dig.

Utöver de konstant återkommande buggarna så dras spelet med klumpiga och allt annat än intuitiva kontroller, särskilt i kartläget. Om du skall ha någon som helst koll på vilka kommandon du vill ge, måste du ha manualen framför dig när du spelar, eftersom inget förklaras i själva spelet.

För den som gillar vältrimmade spandexrumpor finns pixliga godsaker för alla smaker.

Mortal Coil: Adrenalin Intelligence må ha varit ett förbannat skitspel redan när det kom, men ändå måste det uppmärksammas för vad det är. Ett spel som var långt före sin tid, och försökte göra saker som det skulle dröja en lång tid innan någon annan vågade sig på igen. En lång tid i datorspelssammanhang, åtminstone. Det var en taktisk shooter ut i fingerspetsarna. Om än en förbannat dålig sådan.

Den svävande roboten är den enda gruppmedlem som gör nytta. Framför allt för att han verkar vara odödlig. Och för att han gör myteri och tar kommandot om du står och glor för länge. Helt säkert.

Dock skall nämnas att spelet för alltid kommer att inneha en mycket särskild plats i den gode doktorns förhärdade hjärta. Detta p.g.a. de förväntningar jag hade innan jag de facto kunde spela det här spelet. Det hela började nämligen med att undertecknad läste en artikel i den halvsunkiga gamla datorspelsblaskan Highscore, som sedermera kom att utvecklas till en underhållningstidning som tog varje tillfälle i akt att slänga in bilder och intervjuer med lättklädda damer. Jajemän. Det här var ju även på den tiden då interaktiva filmer blev på modet, och Highscore såg till att skriva om alla typer av sådana. ALLA typer. Japp. Även DEN typen av interaktiv film. Och det fanns en hel del. Höjdpunkten kom nog när de började slänga med demos på den typen av spel på sina medföljande CD-ROM-skivor. Men nu kommer jag ifrån ämnet.

Spray and pray är för övrigt den enda metoden för att kunna träffa något över huvud taget.

Artikeln i fråga var skriven som i novellform, snarare än som en recension, och lyckades på något sätt förmedla vad man ville uppleva när man spelade spelet, snarare än vad spelet egentligen lyckades med. Givetvis beskrev det hur spelet fungerade, vilket bara i sig var något helt nytt och mycket spännande för den minderårige låtsas-MÖPen, men dessutom utlovades en actionfylld, filmisk stämning som jag dittills inte upplevt i ett spel, med smattrande kulsprutor och sprakande radiomeddelanden från desperata gruppmedlemmar. Så här i efterhand låg artikeln nog närmare reklam än recension. Att det dessutom dröjde lång tid innan jag fick möjlighet att spela spelet, gjorde inte förväntningarna mindre, framför allt för att det här var på den tiden då det kunde vara ett rent helvete att få sitt spel att fungera på sin dator. Jag blev minst sagt besviken när jag slutligen kunde spela det för första gången, det hade lovat så mycket, men genomfört det så uselt. Men så här i efterhand är jag glad ändå. För mig kommer det här alltid att vara den första, rena taktiska shootern. Men det hann komma några till, innan Rainbow Six klev in och visade var skåpet skulle stå.

Fortsättning följer...

Kosmiskt vanvett från havsbottnens matinébiograf

Fortsätter att mygla genom att länka till resultatet av andras blod, svett och tårar istället för att producera något eget av vikt. Via en länk på H.P. Lovecraft Historical Society's Facebook-sida fann jag den här godbiten. En humoristisk, animerad film som lyckas få med det mesta ett fan av Lovecraft kan begära. Mer av den varan, tack!

The Lurking Fear - del 1

The Lurking Fear - del 2

Animationen har en rätt egen stil, som en blandning mellan 3D och urklippta pappersfigurer. Dessvärre är det en rätt kort film; När jag hade hunnit bli förtjust i stilen så var filmen redan slut. Men förhoppningsvis får vi se mer i samma anda från typen som ligger bakom det hela.

Vidare trillade jag även över den här artikeln med tillhörande teasertrailer: Ages of Madness
Även här rör det sig om animerade, tentakelfyllda, kosmiska läckerheter, och jag hoppas verkligen att de gör något vettigt av konceptet.

Kan förvarna redan nu om att det troligtvis lär bli en hel del pulpstinkande och på ett eller annat sätt Lovecraft-relaterade inlägg framöver.

Ryssar ritar tyskar som japaner

Har inte kunnat lägga någon tid på att göra något värt att skriva om, vare sig i laser- eller spelväg, under helgen, inte heller kunnat konsumera någon form av kultur värd att nämnas. Så istället för att försöka krysta fram någon form av underhållande inlägg tänker jag fuska genom att försöka leda eventuell uppmärksamhet mot trailern för en rysk/japansk tecknad film som jag just snubblade över.

Ockulta tyskar och ryssar på östfronten. För en Hellboy-fanatiker som dessutom förälskat sig i brädspelet Tannhäuser ter sig konceptet synnerligen lovande.

Den gode doktorn återkommer med något mer läsvärt när han har tid att ägna sig åt något eget.

Man lär så länge man leker

Första försöket att montera in mitt Phenix Tag-kit i ett skal har alltså misslyckats, framför allt pga brist på noggrann planering från min sida. Min ovana att försöka improvisera i sådana här ämnen har lett till att fler än en stackars leksak fått sätta livet till. I det här läget berodde dock impulsiviteten delvis på att det skal jag tänkt använda ännu inte anlänt, trots att jag väntat fördömt länge på det. Detta ledde till att jag till slut fick nog, och knallade in på Teknikmagasinet och köpte en NERF Super Soaker, i tron att den skulle vara ett dugligt objekt.

Jag hade räknat med att dess insida skulle ha tillräckligt med utrymme för att kunna montera både pipa och kretskort, samt att jag skulle kunna nyttja det befintliga batterifacket, eftersom den var elektrisk. Tji fick jag. Dess konstruktion innebar att en väldigt olägligt placerad knapp var tvungen att hållas intryckt för att batterierna skulle få kontakt, och jag saknade vid tillfället lämpliga verktyg för att kunna komma åt den. Dessutom hade jag beräknat grovt fel när jag utgick från att jag skulle kunna montera pipan inuti den befintliga, orangea plastpipan som annars höll själva vattenslangen - den pipan var så full av diverse plastutväxter att jag omöjligt skulle kunna montera vare sig pipa eller hållare för denna om jag inte gick lös på den med ett elektriskt slipverktyg.

I övrigt fanns dock rätt gott om utrymme i den, särskilt när man räknade med magasinet - dock tror jag att den ändå var lite för smal för att kunna hålla kretskortet, vars anslutningssladdar ju sticker ut från bägge sidor om den. Avtryckaren var dessutom särdeles lämplig för att jag skulle kunna montera fast tryckknappen i ett lämpligt läge, något som varit ett stort problem i tidigare, liknande projekt.

Jag får dock tyvärr konstatera att det här försöket misslyckades, men jag har lärt mig en del på vägen. Nu har jag införskaffat såväl ett elektriskt multiverktyg som en limpistol, så nu ska det inte vara några större problem att bearbeta plasten och montera delarna. Nämnas kan att jag gett upp hoppet att få tag i det ursprungliga skalet inom en snar framtid, så jag kan lika gärna nämna att jag beställt ett annat, som jag ändå tror kommer att vara rätt lätt att arbeta med, samt avslöja vad jag hade tänkt mig från början.

Planen var att köra på världskrigstema, och bygga ihop en Laser Tag-MP40 utifrån den här. Den tanken skiter vi i tills vidare, och inväntar istället ett kinesiskt leksaksgevär vid namn Photon Storm

Tack vare Mod Works fick jag se bilder på gevärets insida, och det ser mycket lovande ut, med mycket yta i både motorutrymmet och kolven. Förhoppningsvis kan jag även använda batteriutrymmet och de få befintliga knappar som finns på geväret. En recension på Youtube avslöjade dessutom en glädjande detalj, nämligen att tillbehörsfästena verkar vara anpassade för riktiga vapentillbehör, snarare än NERFs leksakstillbehör - alltså bör det gå att montera exempelvis ett rödpunktssikte utan att man behöver modifiera själva fästet.

Nu är jag riktigt peppad på att få hem sattyget och skruva upp det. Det är fanimej på tiden att jag bygger ihop den där fördömda Laser Tag-bössan nu.

Brev från fronten I

Kära vänner!

Det här är mitt första brev sedan jag anlände till västfronten, där mina äldre bröder Asshat, Asshat II och Asshat III rapporterats som saknade i ädel strid med det tyska luftvapnet. Asshat och Asshat II fick sina plan sönderskjutna i luftdueller mot Fritz fördömda Fokkers, emedan Asshat III sköts ned av luftvärnskanoner under en räd mot vad mina överordnade beskrivit som nio och nittio luftballonger.

Den förste i klanen Asshat. Han blev inte långlivad.

Jag har nyligen "förtjänat mina vingar" efter en fantastisk bombningsrunda på vårt övningsfält. Eller ja, så fantastisk en runda där man fäller bomber över tomma lador nu kan vara. Att de hinner bygga upp de där ladorna mellan varje träningsflygning är kanske mer fantastiskt.

"Du är gnälligast i kompaniet, så du får skriva dagbok som den lilla lilla gnällfia du är."

Jag har gått med i 56:e flygskvadronen, och min överordnade, överste Farrah, har gett mig äran att föra kompaniets loggbok, för att jag "klarade mig bra på provet" påstår han. "Riktiga karlar skriver dagbok" förklarade han för mig. Jag fick till och med en rosa, luddig penna att skriva med. Detta gläder mig mycket.

När vi inte slåss mot tysken ägnar vi dagarna åt viktigt underhållsarbete. Som att testa försvarsmaktens ammunition. På snögubbar. Det kanske förklarar min dåliga karma när vi väl befinner oss i luften. Mina kulsprutor krånglar varenda förbannade gång som vi möter hunnerna. De enda gånger som de fungerat felfritt är när jag gjort flygräder mot marktrupper på väg mot fronten. De har fungerat särskilt väl mot röda korsets ambulanser. Överste Farrah har varit mindre imponerad, och talat i termer som "krigsbrottsling". Är det krig så är det.

Jag har åtminstone inte kraschat mitt flygplan än. Såvida man inte räknar en nödlandning efter att ädelt ha försvarat vår bas mot tyska bombplan. Jag grät nästan inte alls på vägen ned mot marken.

Eder tillgivne

Asshat IV

 

Är det där en spak i näven, eller är du bara glad att se mig?

Eftersom er ödmjuke skribent tar sitt spelande på det allra blodigaste av blodbestänkta allvar lades för en tid sedan en beställning på en retroluktande joystick till Xbox 360. I dag anlände det lilla åbäket, och den gode doktorn har således lekt loss med denna å det grövsta. Lekt på ett allvarligt sätt, förstås.

En glädjepinne, för det var sådana man använde när man ville förlusta sig digitalt i doktorns ungdom!

Varför då en joystick? De är ju avsevärt mycket knepigare att få styrsel på än en hypermodern dosa med analog tumspak och avtryckare för pekfinger, långfinger, lillfinger och pelvisfinger. Varför? För att den gode doktorn kanske vill sluta sina klibbiga fingrar runt ett kraftfullt skaft och vicka loss med näven framför dumburken för glatta livet? Eller för att det kanske är så att vissa spel vill man helt enkelt bara spela med en joystick. Särskilt gamla Amiga-spel. I synnerhet den typen av spel där man flyger stora, mullrande maskiner med mustiga maskingevär. Er ödmjuke skribent väntade inte länge innan han sparkade igång en gammal intergalaktisk klassiker till Amiga, nämligen Wing Commander.

Ja, man ser handen styra joysticken när man spelar. Ja, Doktor Laser gjorde exakt det ni tror att han gjorde, när han insåg det.

Efter fyra sekunder i vad spelet senare förklarar som en flygsimulator så kraschar den gode doktorn sitt virtuellt virtuella rymdskepp in i en annan farkost likt en interplanetär kamikazepilot. Efter att mycket noggrant sett sig om för att bekräfta att ingen tittat på, skuttar han in i det riktiga skeppet för sitt första uppdrag, skjuter sönder några fientliga skepp, och flyger vilse. Sedan talar vi inte mer om Wing Commander på ett tag. Istället bestämmer sig er ödmjuke skribent för att flyga något enklare. Som ett papperstunt flygplan från första världskriget, till exempel.

Cinemaware, de kunde sina omslag de.

Efter att försökt klara träningsuppdragen utan större framgång sisådär tio gånger, lyckas den gode doktorn av ren tur få ett där målet är att skjuta ned en gigantisk varmluftsballong, vilket han med nöd och näppe lyckas med. Därefter får han den stora äran att flyga på ett patrulluppdrag där han ryktas få möta riktiga tyskar i skyarnas gentlemannaduell.

Röd = Fiende. Gul = Vän. För ökad svårighetsgrad, ställ in skärmen på svartvitt.

Mycket riktigt stöter han ihop med den lede fi. Bokstavligen alltså. Som en kamikazepilot. Och så var det med den saken.

Mer ingående rapporter från Doktor Lasers svarta låda kommer när han lärt sig styra de förbannade helvetesmaskinerna.

Doktor Laser skjuter sig genom spelhistorien: Den taktiska shootern 6

Låt oss ta ett digitalt skutt framåt till 1995, året då den moderna taktiska shootern såg ljuset för första gången, enligt undertecknad. Tidigare har vi sett hur spel blandat action och taktiska element, utan att på samma gång vara renodlade FPS. SEAL Team använde sig av rollspelsmekanik vid strid och spel som Space Hulk och Hired Guns tillät inte den fria förflyttning som man kan förvänta sig av ett modernt FPS. Två spel släpptes 1995 som krävde såväl taktiskt tänk som ett aktivt avtryckarfinger, där du hade direkt kontroll över både din grupp, och den individuella karaktären ur första persons perspektiv. I dag tittar vi på det ena av dem, nämligen uppföljaren till Space Hulk.

Space Hulk - Vengeance of the Blood Angels är i grund och botten inte så mycket en uppföljare som en remake av det första spelet. Du styr fortfarande en grupp fanatiska, uppumpade space marines i överdimensionerade rustningar med gigantiska handeldvapen genom klaustrofobiska korridorer och skjuter xenom- ... Genestealers. Du skjuter Genestealers.

Gulleplutten då!

Som har sylvassa tänder och reproducerar sig genom att stoppa sin avkomma i andra arter. Precis om i föregångaren kan du tillfälligt pausa spelet för att ge order till dina gruppmedlemmar, och liksom föregångaren bygger mycket på att placera dina soldater i rätt korridorer för att kontrollera vilka vägar som slemsäckarna kan använda. Du kan också hoppa mellan vilken individuell marinsoldat du vill kontrollera. Det är också här skillnaderna börjar. Nu styr du och skjuter med dina fundamentalistiska mordmaskiner precis som i ett traditionellt FPS. Inga rutsystem, utan fri förflyttning.

Det är tur att man byggt kåken precis så att man får plats när man har power armour på sig.

 AI:n är också en smula mer aktiv, nu tycks dina mannar faktiskt anstränga sig för att ta kål på de Genestealers som kommer i vägen, även om de inte tar egna initiativ förflyttning. Det förbättrade kontrollsystemet gör att spelet, åtminstone till en början, är lättare än sin föregångare. Den tryckande stämningen och panikkänslan när allt börjar fara åt pipsvängen finns dock kvar; eld, explosioner och dina mannars skrik över kommunikationsradion kan få upp pulsen rejält.

Peka och klicka vart du vill att dina mannar ska gå.

I övrigt finns det inte mycket mer att säga om Space Hulk - Vengeance of the Blood Angels, det är i stort sett samma spel, med skillnaden att det faktiskt är en riktigt shooter, även om tempot är ganska långsamt. Det är definitivt en riktig, taktisk shooter. Det saknar dock en aspekt, som vi ska titta på nästa gång. Space Hulk var nämligen inte ensamt.

Säga vad man vill, men blodigt är det.

I rörledningen

Det har varit tyst på den gode doktorns front under några dagar, men det innebär ingalunda någon brist på aktivitet. Fortsatt utforskning av den taktiska shooterns historia pågår för fullt, med såväl faktagrävande som speltestning, det är inte helt lätt att få närmare 20 år gamla spel att fungera på en dator med ett modernt operativsystem, men emulatorgudarna har lett mot undertecknad så här långt. Dessutom har några andra gamla spel sparkats igång som skall behandlas på ett eller annat vis.

Laserprojektet ligger för närvarande på is, eftersom det dröjer innan själva vapenskalet anländer, men har fått bekräftat att det är skickat, så förhoppningsvis fortsätter bygget redan under veckan.

Idén till ett nytt projekt har dock börjat ta form! Kanske delvis för att all form av serieteckning tycks vara tillfälligt lagd på den metaforiska hyllan, och den gode doktorn behöver få någon form av utlopp för sin skapelsefientliga kreativitet. Fast mest är det för att jag snubblade över ett gammalt spel till Commodore 64 och blev förbannat inspirerad:

Project Firestart kan nog kallas det första Survival Horror-spelet. Spelaren är fast på en rymdstation full av muterade monster, och är tvungen att dra igång dess självutplåningsmekanism, samt ta sig ut därifrån. Det innehåller i princip allt som får betraktas som standard inom genren: Väldigt begränsad ammunition, problem som måste lösas, alternativa slut beroende på hur du spelat, filmiska sekvenser (nåja), samt självklart äckliga monster. Återigen är den uppenbart primära inspirationskällan... Ja, just det... Alien.

Nåväl, vad har då det där gamla spelet att göra med någonting? Undertecknad har under lång tid sysslat med att göra egna spel i mer eller mindre simpla program avsedda för ändamålet, dvs speldesign för jubelidioter som är för lata för att bli bra på C++. Det som nyttjats mest är Clickteams gamla Klik 'n Play och dess senare, mer avancerade avarter. Ni börjar ana varthän det barkar nu? Just det, den gode doktorn tänker ge sig på att göra ett spel. Igen. Planen är dock att överge Clickteams gamla klumpmotor och istället att lära mig använda GameMaker Studio. Dels på grund av utmaningen, då GameMaker Studio använder sig av ett scriptspråk som ligger närmare riktig programmering, dels för att det därmed tycks erbjuda större möjligheter med vad man kan åstadkomma. Dessutom tycks det vara mer stabilt, särskilt vad gäller portning till andra plattformar än Windows.

Vad är det då för spel den gode doktorn ämnar försöka knåpa ihop? Något liknande, såklart! Ett skräckfyllt actionäventyr med härligt, retrostinkande pixlig grafik! Dock är inte tanken att förlägga det till någon rymdstation fylld av genetiskt framavlade monster, då det ju uppenbarligen redan är gjort - istället är siktet inställt på ett Lovecraft-luktande detektivscenario. Den gode doktorn är nämligen en stor fantast när det gäller fiskdoftande tentakelskräck från 1900-talets första hälft.

Innan det kan sparkas igång på riktigt krävs dock åtskilliga timmar av studier i just hur GameMaker Studio fungerar, men om någon bekant redan nu känner sig manad att vara med på ett hörn i detta hobbyprojekt på något vis, så är det bara att höra av sig. Det kan vara allt från att rita bakgrunder och animationer, till att bara spotta ur sig idéer eller göra musik, röster och ljudeffekter. Betoning ligger dock givetvis på hobbyprojekt, jag planerar att göra det här för enbart skojs skull, och för att jag förhoppningsvis lär mig något av det. Och för att jag själv gärna skulle spela ett Alone in dark i 2d. Helst utan pirater.

Det var allt för den här gången. Härnäst lär ni åter få läsa ett oerhört akademiskt inlägg om den historiska utvecklingen av den tänkande människans pangpang-spel.

Auf Wiedersehen!