Svavelvinter; ett första intryck

Undertecknad är ju sen på bollen som vanligt, men har så slutligen fått spela en testomgång av det svenska rollspelet Svavelvinter (på spelarsidan dessutom), som släpptes 2012 och på såväl forum som bloggar hyllats som det bästa sedan rostat bröd. The end all be all of svenska rollspel. Typ.

En sjukt snygg och välproducerad bok är det, oavsett.

Hur väl lyckas spelet leva upp till hyllningskören då? Nu har jag varken lusläst alla regeldetaljer eller satt mig in i kampanjvärldens lull-lull, men jag inbillar mig att jag fått en hyfsad överblick på hur spelet spelas och hur saker hänger ihop och fungerar. Spelet är utan tvekan väl genomarbetat. Kampanjvärlden kan beskrivas som någon sorts renässansfantasy med utrymme för bland annat ultradödlig, suspekt magi, monster och palatsintriger. Reglerna är på sätt och vis direkt kopplade till kampanjvärlden i den mening att rollpersonernas (eller karaktärernas, som regelboken insisterar på att de skall kallas) grundegenskaper, de fyra bloden, bygger på en kvasifilosofisk uppfattning att alla varelser i världen består av fyra olika element i varierande grad.


Karaktärerna beskrivs i grund och botten således genom sina värden i de fyra bloden; vind, vatten, eld och sten, och dessa värden utgör grunden för hur många tärningar en spelare får slå när en konflikt eller utmaning skall avgöras. Ju fler tärningar man får slå, desto högre chans att lyckas. Ett tärningspölsystem fast med väldigt få tärningar, alltså.
Utöver detta så har karaktären ett par förmågor som kan tillämpas för att förbättra sina chanser att lyckas i vissa situationer, eller åstadkomma saker som andra karaktärer inte kan. För att över huvud taget kunna ha någon nytta av sina förmågor måste spelaren dock spendera en eller flera av karaktärens Ödestärningar. Mer om dessa senare.
Vidare beskrivs karaktären genom ett antal erfarenheter, ett större, övergripande öde som vederbörande strävar mot, samt en "förbannelse", vilket kan vara allt från en riktigt dålig ovana som ställer till besvär, till en faktisk, magisk förbannelse. Alla dessa saker kan komma att spela in när karaktären väl skall ta sig för något; erfarenheterna kan låta spelaren slå om ett dåligt tärningsslag, förbannelsen kan sätta käppar i hjulet, osv. Som den uppmärksamme läsaren kanske anar så är det tydligt att spelet är väldigt narrativt drivet, snarare än regelmekaniskt. Och här närmar vi oss lite av kruxet med spelet, men jag kommer dit.


Reglerna är, utan tvekan, väldigt eleganta och genomtänkta. Alla typer av konflikter, vare sig det gäller strider, retoriska diskussioner eller kapplöpningar, hanteras i grund och botten på samma sätt. Vinnaren uppnår sitt mål, vad det nu var, och alla inblandade parter riskerar att drabbas av "elände", som kan vara allt från faktiska fysiska skador till bottenlöst tvivel på sin egen plats i tillvaron. Ungefär. Det är snabbspelat, konsekvent och låter stort fokus hamna på berättandet. Jämfört med traditionella rollspel så har stort ansvar förflyttats från spelledaren (eller berättaren, som det heter här) till spelarna, för att hålla allt rullande och drivas framåt. Berättaren ska fortfarande beskriva världen och agera ut eventuella bifigurers förehavanden, men det är spelarna som, via sina karaktärers öden och mål, ska se till att saker händer.


Till sin hjälp har spelarna och berättaren de tidigare nämnda ödestärningarna, som väl får beskrivas som spelets viktigaste, regelmekaniska resurs. Varje karaktär, samt berättaren själv, börjar spelet med ett begränsat antal, och dessa får läggas till tärningspölarna när en spelare till exempel vill aktivera en viss förmåga. Dock finns bara ett visst antal av dessa tärningar i spel, och för att få nya måste spelarna se till att karaktärerna uppfyller sina mål och öden, eller att de utsätter sig själva för stora faror och risker. En intressant mekanik, men inte oproblematisk. Jag kommer dit.


Inbakat i spelet finns och något som kallas Skuggspelet, en sorts strategispel där spelarna ikläder sig rollerna av högt uppsatta intrigmakare, som i sin tur delar ut uppgifter åt de andra spelarnas karaktärer, samtidigt som de försöker vinna inflytande i kampanjvärlden. Jag är inte jätteinsatt i det regelmässiga, men Skuggspelets inverkan på själva rollspelet har flertalet funktioner; Dels förser det karaktärerna med nya mål som ska driva handlingen framåt. Dels håller det spelvärlden levande och ger den mer substans. Även om handlingen kretsar kring karaktärerna, så gör inte världen det. Slutligen är det ett sätt att samla på sig fler ödestärningar, och se till att andra spelare blir av med sina. Skuggspelet i sig självt är inte nytt, utan har hängt med sedan den gamla kampanjmodulen Den femte konfluxen, till Drakar och Demoner, men något säger mig att den nuvarande varianten är avsevärt mer strömlinjeformad.

Det legendariska originalet.

Hittills låter ju allt fine and dandy, eller hur? Eleganta regler. Intressant mekanik. Ett häftigt spel i spelet. Fast jag har ju i ödesmättad anda låtit ana att det finns en baksida till allt det här, och den finns, men det är ju helt och hållet en fråga om tycke och smak. Svavelvinter är väldigt berättarstyrt. Och då menar jag väldigt berättarstyrt. Det är långt ifrån ett spel för alla, och framför allt inte ett spel jag skulle sätta i händerna på en nybörjare.
Eftersom spelet är så pass karaktärsdrivet och intrigbaserat, särskilt i kombination med det underliggande Skuggspelet, så finns en grundläggande ton av att spelet hela tiden spelas Player VS Player, så att säga. Spelarna ska motarbeta varandra. Notera att jag skriver spelarna, inte karaktärerna. Karaktärerna kan mycket väl sträva mot gemensamma mål, men spelarna måste hela tiden kämpa sinsemellan om att roffa åt sig ödestärningar, som ju behövs för att karaktären ska ha en chans att åstadkomma något märkbart. Spelets narrativa upplägg kräver då att spelarna kan ta plats vid bordet och argumentera för sin sak. En tillbakadragen spelare har, kort sagt, ingenting att hämta, då denne förr eller senare kommer att sitta utan ödestärningar, och kommer definitivt ha svårt att skaffa sig flera då det ligger i övriga spelares intresse att själva lägga beslag på denna begränsade resurs. Spelaren i fråga riskerar alltså att sitta fast med en handlingsförlamad karaktär som mest är i vägen för sig själv. En narrativ spiral of death, med andra ord.
Om man saknar stor förmåga att improvisera så kan karaktärernas brist på komponenter upplevas som hämmande snarare än befriande. En spelare kan i regel inte skumma igenom sin lista på färdigheter och tänka "ja, i den här situationen kanske jag kan få användning för färdigheten Boskapsskötsel", utan måste helt själv komma på vad karaktären måhända kan, och hur det tillämpas i situationen. För vissa är det som sagt en befrielse, för spelare med kroniskt hjärnsläpp är det en förbannelse.
Ett annat bekymmer är att spelet skickar dubbla signaler. Emedan reglerna lämnar fritt spelrum för det narrativa, och nästan rakt av uppmanar spelarna att slå så få tärningsslag som det bara är fysiskt möjligt, så är just tärningsslag det enda sättet att få sin karaktär att utvecklas ur regelmekanisk synpunkt. Och för den improvisationshandikappade kan som sagt karaktärens regelmekaniska aspekter vara en rätt stor del av ett spels behållning.

You are not welcome here! Just kidding. Go away. No, really.

Som sagt så är det i slutändan alltså helt och hållet en fråga om tycke och smak. Svavelvinter är, utan tvekan, ett välskrivet spel med ett regelsystem som håller sig ur vägen för berättandet. Är man en duktig rollspelare som dessutom är bra på att höras och synas vid spelbordet så kommer man nog verkligen att tycka om spelet. Är man dock mer lagd åt traditionella rollspel med tydligare struktur över vad man som spelare kan och inte kan göra, eller helt enkelt har en tillbakadragen personlighet, så kan jag dock inte rekommendera det rakt av. Undertecknad tillhör ju dessvärre de senare kategorierna, även om jag föredrar regellätta system framför mastodontspel. Jag ska absolut ge Svavelvinter en ärlig chans, men mitt första intryck är att jag nog kommer få svårt att tillföra något konkret till spelet, då karaktärsdriv, improvisation och rollgestaltning inte är något som faller sig naturligt för mig. Det värsta som kan hända är att jag lär mig något. Men det är fortfarande ett jävligt välgjort spel, och vår stackars spelled- jag menar berättare, ska ha all kudos för att hon står ut med oss.


Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!