Bärs, svett och tärningar

Vissa firar valborgsmässoafton genom att tutta eld på en kase och skjuta fyrverkerier, andra genom att hänga i parker och hinka berusande destillat i sjukliga mängder. En tredje sort ser till att få storfyllan avklarad kvällen innan, så att man kan ägna sista april åt att maratonplöja ett Call of Cthulhu-äventyr i tio timmar. Måhända inte helt nykter.

Nämnde jag att vi hade klädkod? Vi hade klädkod.

 Hela spektaklet innebar ett kärt återseende på flera sätt. Utöver möjligheten att umgås med det sedvanliga gamla gardet så fick jag ju nämligen möjlighet att gå tillbaka till grunden, så att säga. Call of Cthulhu var ju trots allt det rollspel som jag inledde min spelledarkarriär med, och sedan de där långa kvällarna i Gävle så har jag varken använt mig av det spelets originalregler, eller spelat ansikte mot ansikte runt ett bord. Roll20 är ett helt fantastiskt verktyg för att kunna spela över Internet, men det kommer inte i närheten av den intensitet och det nöje som det innebär att faktiskt befinna sig i samma rum och rulla faktiska tärningar när man bestämmer sina stackars rollpersoners öde. Det här gäller i synnerhet när man spelar skräckspel som Call of Cthulhu. Nog för att 75% av hela spelet bestod av rena upptåg och tokerier från spelarnas sida när de guidade sina rollpersoner runt äventyrsmiljön och gjorde sig ovänner med allt och alla, men jag tycker ändå att inlevelsen var stor när skiten väl träffade fläkten och vi nådde scenariots bloddrypande klimax, och jag tror inte att det hade lyckats tillnärmelsevis lika väl om alla suttit var för sig framför sina datorskärmar.
Äventyret i fråga var Let the children come to me, från supplementet Island of Ignorance. Ett scenario som bjöd på möjligheter till såväl mondäna, verkligt verkliga obehagligheter, som splatterskräck och body-horror. Med hjälp av några liberala tolkningar av instruktionerna i mysteriets slutskede så vändes spelare mot spelare samtidigt som utomvärldsliga vidunder gjorde köttfärs av de redan halvt vansinniga rollpersonerna. And there was much rejoicing.

Ungefär exakt så gick det ja.

 Det ska erkännas att jag började tumma på reglerna en smula vid de två tillfällena som stridsreglerna behövde användas, för att hålla uppe tempot, men jämfört med hur pass mycket jag brukar höfta på det området vanligtvis så gjorde jag åtminstone ett tappert försök att faktiskt använda det som står i regelboken.

En välkänd köttkvarn i rollspelssammanhang.

 Hur som helst så gav det hela mersmak, även om jag nog behöver en rejäl paus efter det här. Lämpligt nog har jag dock införskaffat den mest klassiska av klassiska Call of Cthulhu-kampanjer, nämligen Masks of Nyarlathotep. Jag är dock inte helt säker på hur jag ska ta mig an den. Samtidigt som jag är djävulskt sugen på att ge mig på den, så vill jag inte "kasta bort" den genom att leda den över Roll20. Den bör spelas runt ett bord, med blod, svett och tärningar. Men den är på tok för massiv för att ta sig igenom på en eller ett par sittningar, och vi har ju dessvärre inte möjlighet att mötas upp på det här sättet särskilt regelbundet längre. Nåväl, hur jag löser detta återstår att se. Vad som också återstår att se är hur länge jag lyckas hålla mig innan jag får för mig att det är dags att dra ihop något att dylikt jippo igen, trots att jag borde vila från det ett tag Men är man född lekledare så är man.
Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!