Som bekant suger förkylning träck genom en slang, men den snoralstrande krämpan medför onekligen fördelen att ha en ursäkt för att sträckläsa suspekt litteratur i timmar. Undertecknad har således nyttjat stora delar av sin vakna tid till att slutligen läsa ut sitt exemplar av Hanzén:s Om trolldom och häxprocesser i Hälsingland. Intressant, om än förbannat torr läsning.
Större delen av boken upptas av en rad protokoll från rannsakningarna angående "trulldomsväsendet" i 1670-talets hälsingesocknar. Utöver detta finner vi ett antal brev angående trolldomskommissionen, kommentarer från Hanzén själv angående domarna samt ett kapitel om häxsalva, droger och medeltida tantrunk. Just det.
Det tar en stund att vänja sig vid texten. Som sagt rör det sig till stor del om transkriberingar av skrifter från 1670-talet, vilket inte är helt lättläst även om Hanzén använt modern stavning. På samma gång är det ju dock rätt tacksamt att som lekman få en inblick i det sena 1600-talets språkbruk och uttryck. Återkommande fraser som används gällande anklagade som inte vill lämna en falsk bekännelse är bland andra att man säger sig "intet vet utav och kan intet ljuga sig till helvettis" eller "icke därav veta mer än den dag hon skall dö".
Av vittnesmålen i texten att döma så hade folk på olika orter en rätt enhetlig bild av vad trollpackorna sysslade med i Blåkulla. Utan att dra allt för många förhastade slutsatser så beror väl dessa föreställningar på en kombination av ivrig propaganda från prästerskapet, gammal hederlig ryktesspridning och mytbildning folk sinsemellan, samt sannolikt en hel del ledande frågor från trolldomskommissionen; om mina fördomar angående 1600-talets rättsprocesser nu stämmer.
Som bekant var majoriteten av de anklagade kvinnor, ofta till åren komna, emedan vittnena i huvudsak bestod av barn och ungdomar som påstod sig blivit ivägförda av dessa "trullkäringar" till Blåkulla för att själva sväras in i Satans tjänst. Idag är det förvisso lätt att sitta och skaka på huvudet åt folks godtrogenhet, i synnerhet då det här rörde sig om förhållandevis bildade myndighetspersoner, som tar osnutna snorungars skitsnack för dagsens sanning; för det är sannerligen ett fantastiskt skitsnack de kokar ihop för att sätta dit folk i de äldre generationerna. Av vilka skäl kan man ju fråga sig, om man är kritiskt lagd.
I grund och botten handlar alla vittnesmål om exakt samma sak; käringen i fråga rövar med sig ett gäng barn och flyger iväg till Blåkulla på ett redskap, djur eller en person som smorts in med häxsalva. Väl på plats kan allt från hedniska riter, fest och gamman eller bara lite gammalt hederligt kortspel pågå, för att sedan alltid kulminera i lite svettigt rajtan tajtan med Fan själv, som alltid ligger under bordet av någon anledning. Man får väl anta att Hin Håle helt sonika är svår på spånken, och således kanske käringarna och gubbarna som "bolar" med honom torde ställas till rätta för sexbrott istället, om det nu är så att go'far verkligen skulle legat däckad där under festbordet.
I några versioner är den elake dessutom fastkedjad under bordet, vilket säkerligen tilltalar de utav bondbefolkningen med en dragning åt BDSM. Men skämt åsido så talar alla vittnesmålens perversiteter för såväl sexuell frustration som nyfikenhet hos socknens småpiltar och tonåringar.
Blåkulla beskrivs som ett litet samhälle i sig, där trullkäringarna har mark och familj och anställda. Dessutom föds det en förbannat massa ungar, även om dessa inte tycks bli långlivade, som följande vittnesmål berättar: "... hon är där gift och hennes man heter Sju djävul, som ock hon för Per Hansson i Daglösa bekänt haver och fött 20 stycken barn. Och när de blivit födda, så tager den Svarte och hackar sönder dem och sjuder smorning därav."
Texterna beskriver dessutom flertalet små förbannelseböner, exempelvis "förbannat vare fader, moder och allt som på jorden bor." En ständigt återkommande liten ritual som nämns är hur häxorna flyger upp till sockenkyrkans klocka och skaver några flisor från denna som sedan slängs i en sjö samtidigt som de läser "Gud låte mig inte komma närmare Guds ansikte än malmen kommer till klockan igen." En och annan gammal trollformel för att stämma blod finns det till och med. Smaskiga detaljer för den folklige ockultisten, onekligen.
En intressant aspekt i det hela, och som dessutom får undertecknad att ytterligare fundera över huruvida trolldomskommissionen var riktigt riktiga i huvudet, är den där lite metafysiska synen man hade på Blåkulla. Man betraktade det absolut som en riktig, fysisk plats i vår värld som man kunde flyga till. Samtidigt befann sig Blåkulla helt utanför vår egen tidsdimension, ty enligt de vittnande barnen så kunde häxorna fara iväg med ungarna under pågående förhör en sådär sex-sju gånger. Givetvis utan att kommissionen märkte något alls. För häxan lämnade ju en stock i sitt ställe. Precis som ninjor brukar göra. Just det.
Det där om medeltida tantrunk då? Ja, Hanzén menar att stora delar av häxeriföreställningarna stammar från narkotiska preparat som enligt ett antal apotekare skall ha använts av kvinnor under medeltiden för att uppnå sexuell njutning. Vidare räknas andra örter och preparat upp som påverkar sexlusten i endera riktningen, eller verkar steriliserande eller hallucinogent - och som sammantaget ådragit kyrkans vrede. Because God. Som vanligt när religiösa dårar får något att säga till om, med andra ord.
Vilka slutsatser kan man sammanfattningsvis dra efter den här sträckläsningen då? 1600-talssvenska är lite spexigt. Barn är små as och ska hållas korta. Myndigheter är stora as och ska hållas ännu kortare. Ta inte droger när prosten är i trakten. Ungefär. En intressant bok att ha i sin samling är det i alla fall, och jag överväger att skaffa fler på samma tema, även om jag inte lär ge dessa en lika grundlig genomläsning.
Den gode doktorn har för övrigt några andra underligheter på ingång till sitt infernaliska bibliotek, som den trogne läsaren måhända kan få en liten presentation av nästa gång. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar