Trullpack och forntida fraser i södra Norrland

Som bekant suger förkylning träck genom en slang, men den snoralstrande krämpan medför onekligen fördelen att ha en ursäkt för att sträckläsa suspekt litteratur i timmar. Undertecknad har således nyttjat stora delar av sin vakna tid till att slutligen läsa ut sitt exemplar av Hanzén:s Om trolldom och häxprocesser i Hälsingland. Intressant, om än förbannat torr läsning.

Större delen av boken upptas av en rad protokoll från rannsakningarna angående "trulldomsväsendet" i 1670-talets hälsingesocknar. Utöver detta finner vi ett antal brev angående trolldomskommissionen, kommentarer från Hanzén själv angående domarna samt ett kapitel om häxsalva, droger och medeltida tantrunk. Just det.

Det tar en stund att vänja sig vid texten. Som sagt rör det sig till stor del om transkriberingar av skrifter från 1670-talet, vilket inte är helt lättläst även om Hanzén använt modern stavning. På samma gång är det ju dock rätt tacksamt att som lekman få en inblick i det sena 1600-talets språkbruk och uttryck. Återkommande fraser som används gällande anklagade som inte vill lämna en falsk bekännelse är bland andra att man säger sig "intet vet utav och kan intet ljuga sig till helvettis" eller "icke därav veta mer än den dag hon skall dö".

Av vittnesmålen i texten att döma så hade folk på olika orter en rätt enhetlig bild av vad trollpackorna sysslade med i Blåkulla. Utan att dra allt för många förhastade slutsatser så beror väl dessa föreställningar på en kombination av ivrig propaganda från prästerskapet, gammal hederlig ryktesspridning och mytbildning folk sinsemellan, samt sannolikt en hel del ledande frågor från trolldomskommissionen; om mina fördomar angående 1600-talets rättsprocesser nu stämmer.

Som bekant var majoriteten av de anklagade kvinnor, ofta till åren komna, emedan vittnena i huvudsak bestod av barn och ungdomar som påstod sig blivit ivägförda av dessa "trullkäringar" till Blåkulla för att själva sväras in i Satans tjänst. Idag är det förvisso lätt att sitta och skaka på huvudet åt folks godtrogenhet, i synnerhet då det här rörde sig om förhållandevis bildade myndighetspersoner, som tar osnutna snorungars skitsnack för dagsens sanning; för det är sannerligen ett fantastiskt skitsnack de kokar ihop för att sätta dit folk i de äldre generationerna. Av vilka skäl kan man ju fråga sig, om man är kritiskt lagd.

I grund och botten handlar alla vittnesmål om exakt samma sak; käringen i fråga rövar med sig ett gäng barn och flyger iväg till Blåkulla på ett redskap, djur eller en person som smorts in med häxsalva. Väl på plats kan allt från hedniska riter, fest och gamman eller bara lite gammalt hederligt kortspel pågå, för att sedan alltid kulminera i lite svettigt rajtan tajtan med Fan själv, som alltid ligger under bordet av någon anledning. Man får väl anta att Hin Håle helt sonika är svår på spånken, och således kanske käringarna och gubbarna som "bolar" med honom torde ställas till rätta för sexbrott istället, om det nu är så att go'far verkligen skulle legat däckad där under festbordet.
I några versioner är den elake dessutom fastkedjad under bordet, vilket säkerligen tilltalar de utav bondbefolkningen med en dragning åt BDSM. Men skämt åsido så talar alla vittnesmålens perversiteter för såväl sexuell frustration som nyfikenhet hos socknens småpiltar och tonåringar.

Blåkulla beskrivs som ett litet samhälle i sig, där trullkäringarna har mark och familj och anställda. Dessutom föds det en förbannat massa ungar, även om dessa inte tycks bli långlivade, som följande vittnesmål berättar: "... hon är där gift och hennes man heter Sju djävul, som ock hon för Per Hansson i Daglösa bekänt haver och fött 20 stycken barn. Och när de blivit födda, så tager den Svarte och hackar sönder dem och sjuder smorning därav."

Texterna beskriver dessutom flertalet små förbannelseböner, exempelvis "förbannat vare fader, moder och allt som på jorden bor." En ständigt återkommande liten ritual som nämns är hur häxorna flyger upp till sockenkyrkans klocka och skaver några flisor från denna som sedan slängs i en sjö samtidigt som de läser "Gud låte mig inte komma närmare Guds ansikte än malmen kommer till klockan igen." En och annan gammal trollformel för att stämma blod finns det till och med. Smaskiga detaljer för den folklige ockultisten, onekligen.

En intressant aspekt i det hela, och som dessutom får undertecknad att ytterligare fundera över huruvida trolldomskommissionen var riktigt riktiga i huvudet, är den där lite metafysiska synen man hade på Blåkulla. Man betraktade det absolut som en riktig, fysisk plats i vår värld som man kunde flyga till. Samtidigt befann sig Blåkulla helt utanför vår egen tidsdimension, ty enligt de vittnande barnen så kunde häxorna fara iväg med ungarna under pågående förhör en sådär sex-sju gånger. Givetvis utan att kommissionen märkte något alls. För häxan lämnade ju en stock i sitt ställe. Precis som ninjor brukar göra. Just det.

Det där om medeltida tantrunk då? Ja, Hanzén menar att stora delar av häxeriföreställningarna stammar från narkotiska preparat som enligt ett antal apotekare skall ha använts av kvinnor under medeltiden för att uppnå sexuell njutning. Vidare räknas andra örter och preparat upp som påverkar sexlusten i endera riktningen, eller verkar steriliserande eller hallucinogent - och som sammantaget ådragit kyrkans vrede. Because God. Som vanligt när religiösa dårar får något att säga till om, med andra ord.

Vilka slutsatser kan man sammanfattningsvis dra efter den här sträckläsningen då? 1600-talssvenska är lite spexigt. Barn är små as och ska hållas korta. Myndigheter är stora as och ska hållas ännu kortare. Ta inte droger när prosten är i trakten. Ungefär. En intressant bok att ha i sin samling är det i alla fall, och jag överväger att skaffa fler på samma tema, även om jag inte lär ge dessa en lika grundlig genomläsning.

Den gode doktorn har för övrigt några andra underligheter på ingång till sitt infernaliska bibliotek, som den trogne läsaren måhända kan få en liten presentation av nästa gång. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!

Aktiv fritid på ålderns höst

En av de mest aktiva helgerna i Doktor Lasers historia kan just ha utspelat sig. Undertecknad har befunnit sig utanför lägenheten två dagar i rad, vilket nog får ses som en smärre seger för någon som blivit lite för bekväm med att gnugga ändalykten mot fåtöljsitsen under lediga stunder.

 

Under lördagen gjorde jag slag i en plan som legat och grott länge, nämligen att leta upp en skytteförening och prova på svartkrutsskytte. Mina skjutresultat ska vi visserligen tala väldigt tyst om, men i övrigt var det fruktansvärt roligt; trevliga klubbmedlemmar och en skön stämning. Det är något meditativt med krutrök och höga smällar, ironiskt nog. Förhoppningsvis skäms de inte allt för mycket över ha en så pass usel skytt med i föreningen framledes, för undertecknad ämnar definitivt fortsätta med den hobbyn.

Dagens äventyr har istället gått i serienörderiets tecken. I helgen gick Uppsala Comix av stapeln och er ödmjuke skribent har svettats på mässgolvet bland mängder av entusiaster, tecknare och trycksvärta. Överraskande nog hölls köptarmen i styr, och jag lyckades undvika dyra impulsköp med självdisciplin som en preussisk shaolinmunk.
Det är alltid lika roligt att umgås med det gamla gardet från Serie- och bildberättarprogrammet, vilket den här gången resulterade i plansmide och en förbannat stor pepp på att faktiskt komma igång och börja teckna igen. Nu har den gode doktorn förvisso knappt tagit i en penna på flera års tid, vilket är rätt deprimerande, men varför låta sådana petitesser vara ett hinder?

Vad är då planen? Bra fråga. Jag återkommer när jag har ett vettigt svar. Så mycket kan jag dock säga, att det börjar bli dags att faktiskt färdigställa en serie som jag kan vara någorlunda nöjd med, och sätta ihop en antologi tillsammans med de övriga dårarna från serieutbildningen. Vilken sorts serie jag ska göra vete fan. Skräck? Deckare? Romantisk mumiekomedi? Inte den blekaste. Men något blir det.

Är det måhända dags för hönsfantasy?

I samband med att stagnerad Svenssondepp gett vika för ungdomlig seriepepp så följer en allmän vilja till förnyelse; kan det slutligen vara dags att göra sig av med all jävla laserutrustning som ligger och skräpar? Okej. Inte ALL laser. Jag skulle inte kunna kalla mig Doktor Laser längre då. Men det vore förbannat skönt att bli av med all bråte och på sin höjd ha några små, portabla puffror kvar. Om jag lyckas hålla tempot uppe så kanske jag till och med orkar vränga tummen ur ballongknuten och slänga upp en annons på Blocket. Den som lever får se. Tills vidare säger jag auf Wiedersehen.

Bibliofila exkursioner och fördärvliga förehavanden

Den gode doktorn har fört ogudaktigt lite väsen av sig den senaste tiden. Det kan bero på vädret. Det kan bero på laserunderskottet. Det kan med största sannolikhet bero på spriten. Innebär det sålunda att den gode doktorn mest bara sitter på sin breda derrière och stirrar ut i kosmos oändliga intighet? Det korta svaret är "ja, det är just vad den gode doktorn gör."
Ett lite längre svar är "Nja, han spelar nördiga rollspel över Roll20, läser suspekta böcker och ägnar sig åt ljusskygga aktiviteter som världen inte är redo att ta del av."

Angående just det nördiga rollspelandet så invigdes i förra veckan min hemmasnickrade regelmodul till Fantasy! - Old School Gaming, som kort och gott gör det möjligt att spela Call of Cthulhu-äventyr med Fantasy!-regelsystemet. I samma skräckstinkande veva passade jag på att testa ett av mina ettbladsäventyr utformat för att spelas med sagda regelmodul, och överlag fungerade det mesta utan allt för mycket gråt och tandagnisslan. Undertecknad behöver ägna ytterligare några timmar till att knacka regler för att få det hela att flyta fläckfritt. Dessvärre kommer det sannolikt innebära att spelet i fråga hamnar längre och längre ifrån Fantasy!:s grundregler, men det är smällar man får ta.

En jävligt snygg folder för nördförvaring fick jag också.

Nog om dylika nörderier och vidare till något annat! Det är nämligen så att mitt Bibliotheca infernalis fått tillökning. Dels visar det sig att bokhyllan fått tvillingar, dels har några helt nya tillskott tvingats in bland de gamla luntorna. Först och främst skedde ju som så att undertecknad gick och fyllde 30, och beviset på att mina kamrater kanske känner mig lite för väl är ju ändå att de i present gav mig en bok jag redan införskaffat, nämligen Brudprovaren, mer om den senare.
Vidare gjorde jag ett Bokbörsen-fynd och inköpte ett gammalt bestiarium utgivet av Folio Society. Bibliofilen torde känna till att det om något är en kvalitetsstämpel, då deras utgåvor ofta är en fröjd att beskåda. Utöver dessa insåg jag att jag, mitt osunda intresse för hedniska riter och okristliga trosföreställningar till trots, har oförlåtligt dålig koll på grekisk och romers mytologi. Därför traskade jag in på Antikvariat Thomas Andersson i Uppsala och impulsköpte en bok om grekisk och romersk mytologi, som heter Grekernas och romarnas mytologi. Tänka sig.

Just Brudprovaren befinner sig ju i gott sällskap, då den får samsas med sin kusin Ryska erotiska folksagor. De bägge böckerna täcker exakt samma folkloristiska område, nämligen den folkliga fräckisen, men i olika länder. I det här fallet rör det sig om snuskiga historier från det norska bondesamhället. Efter att ha tagit mig ungefär halvvägs igenom den kan jag konstatera två saker. Folksagorna i Brudprovaren har i regel ofta mer av en poäng än vad de ryska har, och illustrationerna är fantastiska. Man kan säkert teoretisera omkring att norrmännen ligger närmare oss kulturellt och språkligt än vad ryssarna gör, och att det därmed synes oss mer som att de norska bondsnuskisarna har lite mer lättförståeliga punchlines, och säkerligen kan man nog även konstatera att en stor del av de ryska rysligheterna förlorar en hel del i översättningen. Likaväl kan det ju dock ha att göra med urvalet, och att förläggaren helt sonika plockat med de sagor som vederbörande funnit underhållande eller viktiga i sammanhanget. Det rör sig hur som helt som en helt underbar liten bok som verkligen hör hemma i mitt suspekta bibliotek. Nämnde jag att illustrationerna är fantastiska?

Bestiariet har jag inte hunnit titta närmare på än, men det rör sig om en översättning av ett medeltida bestiarium med faksimiltryck av alla illustrationer från originalet. För monsternörden torde en hel del roligheter stå att finna, då man på ju den tiden tyckte att mantikoran hörde hemma i samma bok som bävern och antilopen. Snygg är den, hur som helst.

Grekernas och romarnas mytologi har jag knappt bläddrat i än, men något säger mig att jag borde ha läst den här innan jag gav mig in på det gamla pseudovetenskapliga hopkoket Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi. Fast hur kul vore det?

I övrigt tuktar jag min egen plånbok med piska och brännjärn, då den fått vittring på Uppsala Comix som smyger närmare runt hörnet, vilket resulterat i att den låtit självbevarelsedriften ta över och ovänligt men bestämt kniper igen som en kysk madonna. Vore jag av den kloka sorten skulle jag vara lyhörd och hålla sagda plånbok stängd under tillställningen, men vem som helst med åtminstone en kromosom kan ju räkna ut hur det kommer att gå. Och även om plånkan håller lika tätt som en amerikansk tonåring så kommer det ju ändå bara leda till att jag bränner ännu större mängder pengar på vinylskivor och dålig öl under PSK istället. Det är mycket nu, som Stefan Sauk skulle ha sagt.

Nog med dravel för den här gången, nu ska undertecknad återgå till att göra akteravtryck i fåtöljen och leka arga leken med oändligheten. Auf fucking Wiedersehen.