Inaktivitet och den legendomspunna barndomen

Det här kan ha varit den kanske mest improduktiva veckan i Doktor Lasers historia, vilket inte vill säga lite. Nu hade undertecknad visserligen inga stora ambitioner, men åtminstone så var ju tanken att antingen skriva lite, bygga på Halo-geväret eller i alla fall komma någonvart med den kavalkad av litteratur som hemsöker bokhyllorna. Vad har då undertecknad åstadkommit?

Halo-geväret ligger där det senast blev lämnat; övergivet, besudlat och sönderplockat i atomer. Vissa tekniska omständigheter har lett till att jag än en gång ändrat mig och bestämt mig för att stoppa in elektroniken från en Phoenix LTX i det istället. Stora framsteg. Djävulskt stora.

Skrivandet då? Inte en textrad så långt ögat kan nå. Inga skräcknoveller. Inga rollspelsäventyr. Inga seriemanus. Nada. Eller jo, förresten, en påbörjad sångtext om folk som kommer hem till en och dricker upp ens sprit, men det projektet förblir tills vidare oavslutat.

Läsning då? Pffft! Jag vill minnas att jag läste ut Joe Golem and the Drowning City någonstans där i smeten av ihopflytande arbetsdagar, men det kan lika gärna ha varit förra veckan. Den var tyvärr rätt så intetsägande i slutändan. Ytterst liten variation i Mignolas illustrationer och en äventyrshistoria som var sådär. Snarast kändes den som en upptakt till en längre bokserie, men mig veterligen är inga uppföljare planerade. Positivt är dock att jag gjort slag i saken och äntligen börjat ta mig igenom en Stephen King-bok, närmare bestämt Det.

Undertecknad har ju ett lite speciellt förhållande till Stephen King, vars skräckverk i mångt och mycket varit en stor del i ens uppväxt, men sällan på ett helt direkt sätt - och då främst i filmform. Det är först på senare år som jag börjat se hela Stephen King-baserade filmer i en linjär följd; ty i min barndoms glada dagar, då en snabb Internetuppkoppling inte betraktades som en självklar del av livets nödtorft och longplay på VHS uppenbarligen var någon sorts science fiction, var det inte direkt möjligt att se alla filmer man av en tillfällig nyck önskade att se. I synnerhet inte när filmerna kom i form av mini-serier på TV där man kanske såg första och sista avsnittet, men missade någon del i mitten. Eller började titta någonstans mitt i, såg en repris av första avsnittet och på något halvmystiskt sätt lyckades hoppa in mitt i slutscenen nästa gång man slog på TVn. Just det förfarandet kanske inte är så konstigt i fallet TV-serier, men att jag till och med lyckats med det med filmer som The Shining och Lida är på något sätt en imponerande bedrift - fråga mig bara inte hur.

En annan konsumtionsvariant, som särskilt präglade den tidiga barndomen, var återberättandet. Någon hade sett till exempel Det eller Jurtjyrkogården och återberättade varje smaskig detalj som var värd att nämna, vilket inte bara gjorde det i stort sett onödigt att se filmen eftersom man redan visste allt som skulle hända, utan det bidrog också till att bygga upp en sorts mytbildning kring filmerna - en mytbildning som är betydligt mer påtaglig när man inte bara kan klampa in på valfri streamingtjänst eller piratsida om man prompt får lusten att betrakta legenden med egna ögon. Det här gällde förvisso alla typer av blodisande skräckfilmer, men av någon anledning så stod Stephen King som ansvarig för merparten av dem. Hur som helst så innebar den här processen att den stund då man till slut kommit över en illa tilltygad VHS-kassett och slutligen fick se själva filmen närmast tedde sig som ett religiöst ögonblick. Så här i efterhand vill jag dock minnas att Children of the Corn inte riktigt var så häftig som den lät.

Nåväl, nog med det här raljerandet. Jag har böcker att läsa, skräp att skriva och bössor att bygga. Tills vidare säger jag auf Wiedersehen och tack för fisken!

Sensuellt sensoriskt lasersmisk

Den gode doktorn har tagit tillfället i akt och knåpat en smula på laserpistolerna. Mer specifikt har undertecknad testat om det går att ansluta de externa sensorerna till en av de nyare Lazer Tag Augmented Reality-puffrorna. Resultat? Succé, så klart.

Som synes går det nu att ansluta sensorbandet och bli skjuten i huvudet, och vi vet ju alla hur kul det är. Det verkar fungera utan några bekymmer så här långt, även om jag givetvis inte haft tillfälle att testa den i faktiskt spel.

Ett potentiellt problem är att den vita delen som uttaget sitter monterat i kan flyga av under spel, så risken är att jag bestämmer mig för att limma fast den permanent.

Jag blev dessvärre tvungen att kapa den vita anslutningssladden som gör det möjligt att koppla puffran till en iPhone, men det känns i ärlighetens namn inte som någon större förlust.

Det faktum att det här lilla experimentet lyckades innebär att jag blivit väldigt pepp på att använda just LTAR-pistolerna till andra projekt också. Exempelvis ligger Halo Plasma-geväret risigt till nu - och det är fanimej på tiden att jag tar tag i det bygget en gång för alla.

Eldritch Södergran

Undertecknad är ingen storkonsument av poesi, men det tidigare omtalade Viktor Kasparsson-albumet gjorde trots allt att jag fick upp ögonen för Edith Södergran; någon som jag endast kände till som någon sorts feministisk husgud, vilket är av föga intresse för en råbarkad eskapist. Sagda seriealbum har dock tvingat mig att göra en liten omvärdering, och tack vare det fantastiska Projekt Runeberg kan jag nu istället dubba henne till Eldritch Södergran.

Ni undrar varför? Tillåt mig återge samma dikt som återfinns i Viktor Kasparsson: Syndaätaren och är hämtad ur Södergrans Dikter från 1916.

Skogsdunkel

I den svårmodiga skogen
bor en sjuk gud.
I den dunkla skogen äro blommorna så bleka
och fåglarna så skygga.
Varför är vinden full av varnande viskningar
och vägen mörk av dystra aningar?
I skuggan ligger den sjuke guden
och drömmer elaka drömmar...

Urgamla, drömmande gudar som sover i döda skogar? Luktar nordiskt färgad Cthulhu lång väg om du frågar mig. Inte övertygad än? Vi tar en till.

Det gamla huset

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha...
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fågna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
Jag måste vänta på den milda döden
som bringar frihet åt min själ!

Titeln luktar ju Lovecraft lång väg, och själva dikten i sig fullkomligen osar odöd självspäkning och svällande, uråldrig galenskap! Som om Poes prosa fått ben och sprungit ifrån sin skapare innan han hunnit slå ihjäl den med sin egen svårmodighet. Om ni inte fått nog än så tar vi en sista också.

Helvetet

O vad helvetet är härligt!
I helvetet talar ingen om döden.
Helvetet är murat i jordens innandöme
och smyckat med glödande blommor...
I helvetet säger ingen ett tomt ord...
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
och ingen vilar och ingen sitter stilla.
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.

Det är en hyllningsdikt till helvetet. Behöver jag säga mer? Som Andre Linoge säger i Stephen Kings Storm of the Century; "Hell is repetition." Hon utelämnar visserligen det där om att få dina ögon uppätna om och om igen, men det är vad filosoferna kallar "petitesser."

Nåväl, nu ska jag återgå till att ödsla bort min tid på någon annan form av oväsentlighet. Auf Wiedersehen!

Lovecraft i ord och bild - Tre album på svenska

Som tidigare utlovat så ämnar er ödmjuke skribent denna gång bjuda på en liten djupdykning ner i skräckserie-träsket, närmare bestämt den gyttjiga sumpmarken i Lovecraftlandet. Anledningen till detta är att det under 2014 utkommit inte mindre än tre album med rena serietolkningar av klassiska Lovecraft-noveller på svenska, vilket optimisten väl får se som ett tecken på att den svenska skräckrenässansen lever och frodas på seriefronten, om än i förhållandevis liten skala.

Vi inleder med den bok som tyvärr får ses som svagast i sammanhanget, nämligen Skräcken i Dunwich och andra berättelser. Det rör sig här om en samling berättelser tolkade av flertalet olika tecknare, bland annat den i serie- och rollspelssammanhang bekante Peter Bergting, som även står för titelbidraget, Skräcken i Dunwich. Boken är genomgående bra tecknad och de olika stilarna fungerar väl tillsammans med valet av historier. Bergtings korsning av Hergé och Mignola lämpar sig väl till Skräcken i Dunwichs lätt pulpiga upplägg om universitetsproffessorer som slåss mot utomvärldsliga vidunder.

Detsamma gäller Emelie Östergrens tolkning av Katterna i Ulthar, som får tonen och utseendet av en morbid barnbok. Marcus Ivarssons tolkning av Råttorna i Muren är måhända det stilmässigt mest ointressanta bidraget, vilket är synd då det rör sig om en av mina favoritnoveller. Den ter sig mest trist och intetsägande. Hela kalaset avslutas med Alvaro Tapias Mignola-ripoff på Skuggan över Innsmouth; och här använder jag termen i dess mest positiva bemärkelse. Influenserna är tydliga, men Alvaro gör ändå något väldigt eget av det hela.

Nu har jag som ni kanske märkt talat i rätt positiva ordalag, trots att jag sagt att den här boken är den mest bristfälliga. Vad är det som i så fall ger albumet den, allt annat än avundsvärda, placeringen? Det rör sig om berättartekniken. Skräcken i Dunwich... är nämligen inte ett renodlat seriealbum, den försöker istället vara en återgång till den lättlästa, illustrerade romanen – ett berättarformat som i stort sett övergavs av en mycket god anledning. Istället för att alltså använda seriemediets metoder för att berätta en historia, blir det snarast bara upphackade stycken av text kombinerade med snygga bilder. Visst, det är många gånger vackert och stämningsfullt, men läsupplevelsen blir lidande, i synnerhet när den antar den yttre formen av en serie och därmed ger läsaren vissa därvid tillhörande förväntningar; den kan i princip liknas vid att plocka upp ett gammalt Prins Valiant-album, något som vilken Alan Moore-bortskämd, modern läsare som helst kan intyga är detsamma som narrativ självspäkelse.

Nåväl, vidare till en annan svensk produktion! Seriefantaster boende i och kring Uppsala har knappast undgått Jonas Anderssons och Daniel Thollins 1000 ögon-serier, som ju redan de är sprängfyllda med Lovecraftianskt stoff. Nu har de bägge skräcknördarna gett sig i kast med att ta några av gamle Howards klassiker och förlägga dem till Uppsalatrakten, givetvis ofta med glimten i ögat. Andersson och Thollin är måhända inte lika rutinerade illustratörer som några av de tidigare nämnda, men för den som läst deras tidigare serier kan man skönja en ständigt pågående förbättringsprocess, vilket bådar gott för framtida alster.

Ingen av dem vågar sig ut på några experimentella vägar när det gäller serieberättande, utan förlitar sig på redan väl beprövade metoder, vilket i jämförelse med Skräcken i Dunwich... ändå är lite av en välsignelse. Visst, tempot och rytmen är kanske inte helt välbalanserade alla gånger, men det fungerar. Vad som däremot är rätt spännande att se är hur de tagit sig an att anpassa Lovecrafts kosmiska skräck till vår nuvarande tidsålder och teknologi.

De flesta berättelser är visserligen rätt tidlösa, som The Hound och The shunned house, men exempelvis The Statement of Randolph Carter kretsar ju kring användandet av en militär fälttelefon, samt de begränsningar detta verktyg medför. Här har Daniel Thollin istället ersatt den gamla telefonlinan med mobiltelefonen och symbolen för det västerländska samhällets slutgiltiga fördärv: selfien. Detta får ses som tämligen klipskt då det tillåter honom att visa glimtar av det som ursprungsberättelsen bara låter sin protagonist få återberättat för sig, utan att frångå dess ursprungsformat - jag är uppriktigt imponerad. Jonas Anderssons tolkning av The Shadow over Innsmouth, som avslutar albumet, ter sig i sammanhanget mest som ett långt utdraget internskämt om Öregrundsbor (jepp, inavlade Innsmouth ersätts av Öregrund), vilket kanske är en ofrånkomlig konsekvens med tanke på att det är en berättelse som i sitt grundutförande dryper av Lovecrafts klass- och rasförakt...

Sist ut är en svensk översättning av den holländske serietecknaren Erik Krieks Från andra sidan – Fem fantastiska berättelser. Undertecknad har aldrig tidigare läst något av Kriek, men det här var sannerligen en trevlig inledning. Det syns att han förstår mediet lika väl som han förstår Lovecraft. Visst, han har givetvis tagit sig friheter med berättelserna och i många fall kortat ned dem avsevärt, men han lyckas förvandla den gamle ordbajsarens historier till stämningsfulla och tryckande serienoveller utan att vare sig bli långrandig eller ha för bråttom med dem.

Hans stil, som för åtminstone mina tankar till en väldigt mörk Will Eisner, fungerar ypperligt för att ge liv och form åt såväl Lovecrafts älskade New England som hans slemmiga, onämnbara fasor. Den enda av tolkningarna som inte riktigt föll mig i smaken var hans version av Främlingen, vilket mest beror på att han allt för tydligt telegraferar dess stora avslutningstwist, vilket kanske är svårt att undvika när man förvandlar den till en visuell berättelse.

Färg bortom tid och rum är visserligen väldigt nedkortad, men utan att den förlorar vare sig den genomgående känslan av ogreppbar, utomjordisk fasa, såväl som äcklet i de rent konkreta splattersekvenserna; en deliciöst obehaglig uppevelse! Dagon och Från andra sidan är stabila, om än mest upptakt till den än en gång avslutande Skuggan över Innsmouth. Än en gång måste jag påpeka hur väl Krieks teckningsstil passar berättelsens innehåll. Hans svartvita alster ger en fantastisk form åt förfallna, fiskstinkande Innsmouth, och dess degenererade invånare. Det här är en serieskapare som jag gärna ser mer av, och jag hoppas innerligt att han ger sig på ännu fler Lovecraft-tolkningar framöver.

Med de orden avslutar jag den här omgången, så får framtiden utvisa vad nästa inlägg kommer att beröra!

Din ockulte bibliofil i den digitala etern

Hösten har börjat klampa in på blodigaste och mest drängfulla allvar, med allt vad det innebär av becksvarta nätter och daggmasktyngda trottoarer. Undertecknad njuter givetvis i fulla drag då hösten är en ypperlig tid att lägga sina dyrbara timmar på att sträckläsa böcker i samma magnitud som hedonisten slukar vin och andra sliskiga godsaker. Två aktiviteter som dessutom fungerar ypperligt att kombinera, förutsatt att man inte är så noggrann med vid vilken tid man dyker upp på jobbet dagen efter.

Den som således redan börjat ställa sig den ytterst relevanta frågan "vad läser Doktor Laser?", ska givetvis inte behöva gå besviken härifrån. Nyligen lyckades jag efter mycken gråt och tandagnisslan traggla mig igenom Sigurd Agrells Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi, som behandlar, tja, det som titeln anger. En på många sätt intressant bok, om än förbannat torr, sin populärvetenskapliga inriktning till trots, men det har väl sannolikt mycket att göra med dess ålder (den är ju trots allt utgiven år 1931).

Herr Agrell själv tycks ju däremot ha varit allt annat än torr under sin tid vid akademierna, åtminstone om man ska tro de anekdoter som nämns på Wikipedia. Boken behandlar Agrells teori att vår gamla runskrift uppkommit som en sorts germansk variant av grekiska bokstäver för att användas i bokstavsmagiskt syfte genom vad som kallas gematri, där bokstäverna ges siffervärden med olika symbolik. Ett exempel som genomsyras av den typen av talmystik, som även avhandlas i boken och som de flesta är någorlunda bekanta med, är ju Uppenbarelseboken (kom igen, det finns inte en enda civiliserad människa som inte hört Iron Maiden).

Vad jag förstått så har väl Agrells teorier ingen egentlig vikt hos akademiker nu för tiden, men för den som vill se någon genomföra matematiska lappkast och därigenom krysta fram tolkningar av gamla magiska amuletter från vår hedendoms dagar så är det definitivt intressant läsning. Om inte annat så är det ju skoj att läsa något av en författare som behagar förolämpa sin läsare efter att denne lagt ned flertalet timmar på att nöta sig igenom 270 sidor av godtyckliga räknetrick, förutsatt att man inte håller med herr Agrell; ty till och med någon som "allenast håller sig till sitt av matematik föga bekymrade humanisthuvud" bör kunna begripa att Sigge har rätt. "Humanisthuvud" är tydligen akademiska för "lite bakom flötet", om jag använt Google Translate rätt.

Nästa bok på listan är den något mer trovärdiga, och avsevärt mer sympatiskt formulerade (sin titel till trots) Primitiv religion och magi från 1950, skriven av Åke Hultcrantz samt ett antal andra författare. Den är avsevärt kortare och mer lättläst, och vad jag kan utröna så här långt så är det en inledningsbok för studerande av religionshistoria som behandlar diverse naturfolks olika trosföreställningar och religioner. Sitt bruk av ordet "primitiva" till trots så håller boken en förvånansvärt respektfull och öppensinnad ton, vilket man ändå får anta var rätt ovanligt ännu på 50-talet. Dess modernare språk och mer avslappnade hållning gentemot ämnet får väl ses som ett rätt skönt avbrott i den annars rätt stela och ålderdomliga litteratur jag plågat mig igenom på sistone.

Det är dock inte bara ockult orienterad facklitteratur som bör läsas på hösten, o nej! I dag har jag slutligen kommit till skott och börjat läsa Joe Golem and the Drowning City, en roman skriven av Christopher Golden och illustrerad av Mike Mignola. Nu är det kanske inte jättevuxet att läsa en roman med bilder i, men det skiter undertecknad högaktningsfullt i - särskilt när romanen handlar om ett delvis översvämmat Manhattan som är sprängfyllt med steampunk-maskiner och spiritistiska fäktmästare.

Många Lovecraft-stinkande skräckserier blir det också, och jag känner på mig att dessa kommer att förlänas ett eget inlägg framöver, men en som tål att nämnas redan nu är det senaste Viktor Kasparsson-albumet, Syndaätaren, som tar serien i en mer sammanhängande och storslagen riktning. Utsökt tecknad och färglagd, som alltid, även om jag nog anser att handlingen inte håller riktigt samma klass som i det förra albumet; Blodsband. Dennis Gustafsson fortsätter dock alltjämt att imponera med sin förmåga att väva in faktiska gamla bortglömda trosföreställningar i sina berättelser på ett rysligt underhållande sätt.

Nåväl, jag antar att skräckserier får bli temat för nästa omgång, såvida jag inte återgår till att skjuta mig igenom cyberpunkspelens historia. Oavsett vilket säger jag auf Wiedersehen för den här gången!

Nytillskott till biblioteket

Seså! Den gode doktorn har återigen botaniserat hos sin lokale boknasare, och gjort några litterära storfynd. Visserligen ingenting med riktigt samma nivå av kvalitet och god smak som Ryska erotiska folksagor, men likväl några halvsuspekta luntor fyllda med antropologiska djupdykningar. Bland annat står att finna en svensk reseskildring till Haiti, vilket borgar för åtminstone några gravt rasistiskt präglade skildringar av voodoo-kulterna.

Spöksyn och verklighet tycks vara någon sorts närstudie av några svenska spöklegender, vilket säkert är matnyttigt för den paranormalt sinnade. Titeln Västgötsk forntro och folktro bör väl tala för sig själv i sammanhanget. Undertecknad passade även på att impulsköpa ett par böcker skrivna av, respektive till, Dag Strömbäck - en för mig tills nu helt okänd folklivsforskare och religionshistoriker. Anledningen till impulsköpet är att författaren i fråga är uppvuxen i Alfta, hålornas håla, och hembygd för en viss laserdoktor. Det lär nog vara några intressanta texter att plöja igenom. Förutsatt att jag hinner läsa färdigt Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi under min livstid.