Det ska erkännas att jag inte hade några större förhoppningar om att det skulle hända, men till slut lyckades jag lik förbannat få tag på den stora saknade pusselbiten i min Cowboy Action Airgun Shooting-samling. Det rör sig givetvis om en airsoft-replika av den klassiska hagelbössan Winchester M1897, från Tanaka. Bössan i fråga försvann väl från marknaden runt 2010, vad jag kan avgöra, och har blivit svårare och svårare att finna i fungerande skick.
Ett stycke gasdriven skytteglädje.
Mitt exemplar dök upp hos Octagon Airsoft, och jag flög på köpknappen som en fluga på en färsk hög med skit. Den visade sig vara långt ifrån mint condition, då själva stommen som kolven är fäst vid hade gått av. Mekaniskt fungerade den dock så bra som man vågar hoppas, det vill säga sisådär - ibland matar den inte fram patronerna, ibland kastar den inte ut dem, ibland fungerar den felfritt.
Kolven lagade jag någotsånär genom att överdosera med JB Weld, och den verkar hålla tillräckligt för att kunna användas till målskytte, förutsatt att den hanteras varsamt, så jag är nöjd så långt. Oavsett vilket skulle jag nog inte bemöda mig med att använda den här modellen i något annat sammanhang än CAAS, då den knappast lämpar sig för praktiskt airsoftspel. Geväret använder sig nämligen av det patronsystem som nu kallas PPS - individuella hylsor laddade med Green Gas och plastkulor. Att springa runt i skogen och tappa bort patroner är med andra ord knappast optimalt. Som tur var fungerar nytillverkade PPS-patroner i den, så jag slipper jaga efter Tanakas originalhylsor, även om dessa kanske matar lite bättre; jag vet inte om det skiljer några millimeter hit eller dit i storlek på dem.
Mekaniskt är den mycket trogen sin krutförebild.
Vid tillfälle ska jag snoka rätt på några av PPS kolsyredrivna hylsor, bara för att testa, men trycket med Green Gas verkar vara fullt tillräckligt för lite CAAS-röj. Den fungerar precis som sin förebild, och man kan använda samma teknik för att ladda den som i riktig Cowboy Action Shooting; alltså att ladda en patron direkt i kammaren och ytterligare en i magasintuben. Däremot skulle jag nog inte våga mig på att använda slamfire-teknik vid skytte, då den knappast håller för den behandlingen i längden.
Nu kanske man kan tycka att pumphagelgeväret inte riktigt känns som en vilda västern-bössa. Winchester M1897 gjorde sig väl snarare känd som den fruktade "skyttegravsbössan" under första världskriget, vilken tyskarna yrkade på att den skulle förbjudas från användning i krig. Fast senapsgas var ju helt okej... Just 97:an är dock ett av de få pumpgevär som faktiskt är tillåtna inom westernskytte, vad jag förstått, och den har dessutom figurerat i ett antal riktigt klassiska westernfilmer; jag talar givetvis om The Wild Bunch och The Professionals.
The Wild Bunch
The Professionals
Det här innebär att jag äntligen har en komplett samling vad gäller luftdrivna Cowboy Action Shooting-gevär. Visst, man kan alltid leta efter varianter, och den som har flest skjutjärn när man dör vinner, men jag är på det stora hela taget nöjd nu. Jag kan stoltsera med en Walther Lever Action, som väl ska efterlikna en Winchester 1892, en gasdriven Winchester M1887 bygelrepeter-hagelbössa, en Winchester M1897 gas-pumphagel, samt en dubbelpipig, gasdriven liten coach gun från Hwasan. Nästa säsongs CAAS-dumheter kan bli storslagna. Nu är det dock nog med vapenköp inom all överskådlig framtid.
Okej, jag skulle ju inte säga nej till en HWS New Model Army, men det lär ju aldrig hända...
Undertecknad har äntligen lyckats traggla sig tillbaka in i spelträsket, vilket ju är en tacksam syssla nu när det totala jävla mörkret (läs: den svenska vintern) har svept in. När jag säger spelträsket menar jag givetvis roll- och datorspel. Ingen ska inbilla sig att jag sysslar med okristlig verksamhet såsom hasardspel. För att jag suger på hasardspel. Nåväl. Jag har lyckats sparka igång en rollspelskampanj med Fantasy! från SagaGames, förlagd till Drakar och Demoners gamla spelvärld Ereb Altor, så vi får se hur lång tid det tar innan spelgruppen lyckas bränna ned den planeten. Till att börja med så låter jag dem ta sig igenom nybörjaräventyret Mörkret vid Stigens Slut, helt sonika för att det är ett ganska lättlett scenario. Hur som helst är det skönt att ha kommit igång med rollspelandet igen, då det nu gått en ganska lång tidsperiod där jag inte alls haft lust att spelleda någonting över huvud taget.
Dessutom fick jag feeling och började knåpa på ett eget scenario, vilket inte hör till vanligheterna då jag oftast kör färdiga äventyr. Det hela blir ett hopkok av gammal vikingamytologi, skogs-, grott- och snökräl i någon sorts Conan-inspirerad nordisk miljö. Djupa skogar, höga berg och hjälmar med horn på, ungefär. Jag har kommit förhållandevis långt i skrivandet, så förhoppningsvis lyckas jag hålla ångan uppe och faktiskt producera något spelbart. The Keep on the Borderlands plus The Frost Giant's Daughter plus Vinterskogens Hemlighet är väl ungefär de tankebanor jag haft.
Vad gäller datorspelandet så har jag nu hunnit sänka runt sju timmar i Wild West Online, som släpptes i Alpha-version för någon vecka sedan. Det är egentligen för tidigt att säga om spelet kommer att bli bra eller inte, men att man äntligen vågar sig på ett vilda västern-mmo är väl lovvärt i sig självt. Det var, så att säga, fanimej på tiden. Är man ute efter en givande spelupplevelse så skulle jag dock inte rekommendera någon att köpa det i sitt nuvarande stadium. Inte beroende på alla buggar, glitchar och allmänna grafik- och kontrollsvårigheter som finns, det är ju ändå väggroppar som lär slätas ut med tiden. Nej, just nu är det så klart bristen på saker att göra i spelet som torde avskräcka folk från att skaffa det.
Just nu är det mer eller mindre helt inriktat på att erbjuda Player VS Player-spel, i form av sheriffer och banditer som skjuter varandra och tar varandras prylar. Vilket fungerar sådär, till viss del beroende på förhållandet till den tredje gruppen, som inte är tänkta att ägna sig åt PvP, nämligen civilister. För att förklara upplägget och ta det hela från början; I spelet kan man ägna sig åt en del sysslor för att tjäna pengar, som att springa ärenden åt NPC:s som står och hänger, eller gräva efter guld. Pengarna använder man sedan, så klart, till att köpa vapen, utrustning, prylar och kläder. Så långt inga konstigheter.
Spelar man som civilist så kan man springa ärenden i förhållandevis lugn och ro. Skulle man bli mördad av en bandit så tappar man endast de guldklimpar man eventuellt hade på sig. Ingen jätteförlust, i regel, förutsatt att man som guldgrävare har vett att kränga sina guldklimpar för reda dollars på närmaste bank med jämna mellanrum. Ett "legitimt" sätt att tjäna pengar för att köpa sina prylar istället för hederligt arbete är då så klart att bli ett rånmördande kräk och skjuta ihjäl guldgrävare för att sno deras guldklimpar och lösa in dem själv. Än så länge inga konstigheter, det gör dig paranoid som guldgrävare, och det finns en viss spänning i att rida som vinden med din guldsäck för att komma i säkerhet, nervöst spanande bland klipporna efter banditgäng. Skulle någon skjuta på dig som civilist så blir de efterlysta, och det är fritt fram att panga ned vederbörande utan konsekvenser. Plus att du får sno den skurkens prylar. Alla prylar. Och det är här upplägget börjar gå lite snett.
Grejen med PvP i Wild West Online är att de som främst ska ägna sig åt det, nämligen banditerna och sherifferna, riskerar att förlora allt de har på sig när de spelar. En civilist som blir nedskjuten tappar guldklimpar, en bandit eller sheriff tappar rubb och stubb; vapen, verktyg, ammunition, allt. Och det för en relativt liten belöning. Banditer kan på sin höjd tjäna småslantar på att råna guldgrävare eller stjäla prylar hos någon NPC-bonde, och sheriffer kan tjäna några ynka dollar på att skjuta banditer, men riskerar att förlora alla trevliga prylar de tjänat ihop pengar till att köpa. Här kommer vi till ett av balansproblemen, i och med att det är tämligen riskfritt att aldrig dra på sig sheriffbrickan och istället spela som civilist. Då kan du fortfarande jaga efterlysta banditer (som alltid syns på spelkartan, bör nämnas) och potentiellt sno alla deras prylar om du lyckas knäppa dem, utan att riskera ett jota själv. Likaså kan banditer gå ihop i lag med civila som kan agera köttsköldar eller slagfältsplundrare, eftersom ingen kan skjuta på en civilist utan att själv bli efterlyst. Det är med andra ord, ett jävligt trasigt upplägg i nuläget.
Situationen förvärras ytterligare av det faktum att allt i spelet är svindyrt, och det tar väldigt lång tid att tjäna ihop pengar, vilket ju gör att man är ovillig att riskera något eftersom det innebär att man potentiellt kastar bort tid man lagt på att göra tråkiga saker som att hacka guld. Det får flera följder. Dels ökar det mängden av tidigare nämnda PvP-civilister, som ju sabbar möjligheten till att faktiskt ha roliga vilda västern-fajter. Dels innebär det att man inte vill använda de lite roligare vapnen som går att köpa, eftersom de är svindyra. Istället nöjer sig alla med att köra med det billigaste man kommer undan med; vilket är en guldhacka eller en skräprevolver. Det blir liksom poänglöst att ens försöka skaffa de dyrare vapnen, eftersom man inte vill riskera att bli av med dem efter att ha lagt ned X antal timmar på att kunna köpa dem.
Kontentan är alltså att spelet i nuläget inte är så jävla roligt. Därmed inte sagt att jag inte har förhoppningar. Det befinner sig i ett tidigt stadium, och jag tror att man nog kan lyckas göra det hela till ett ganska trevligt spel, med en del åtgärder. Dels behöver risken för PvP-deltagande minska, förhoppningsvis genom att prylar i spelet faktiskt blir billigare och belöningar blir större. Då kanske man faktiskt vågar använda det där spexiga skjutjärnet man just köpt, istället för att slänga det i sin förvaringskista och fortsätta gå runt med en rostig skitpistol hela spelet. Dels behöver civilist-PvP:andet stävjas. Ett steg i den processen är givetvis att ge civilister något vettigare att göra än att gräva guld och plocka blommor. Med andra ord, sysslor och quests som faktiskt är underhållande. Det är inte som att potential saknas; pälsjakt, köra diligens, slåss mot NPC-banditer och annat man förknippar med vilda västern. Det vill säga, sätt att tjäna pengar på i spelet som faktiskt är roligt. Att hacka på en sten eller leta efter guldklimpar i vattnet är inte särskilt roligt. Särskilt inte om man behöver göra det i flera timmar för att ha råd med en fin bössa. Som man ändå aldrig törs använda sedan. Nåväl, nu svamlar jag i cirklar, men jag hoppas att min poäng går fram. Spelet kan bli skitbra med tiden, men just nu är det inte mycket att hurra för.
Höstuttråkningen är ett faktum, och det är med viss desperation i blicken som undertecknad söker nya projekt att sätta tänderna i.
The struggle is real.
Lusten att dra hem någon kolsyredriven skrothög att iordningsställa för luftwesternskytte eller airsoft-duellerande är överhängande, men än så länge har inget intressant objekt dykt upp. Alternativt jagar jag rätt på en HFC HG-131C-revolver, som är utformad som en modern replika av Smith & Wesson M10, ett skjutjärn som hängt med sedan 1890-talet i flertalet olika varianter.
HFC HG-131C för plastkastarna.
Smith & Wesson Model 10, Military & Police Revolver
Airsoft-revolvern i fråga är visserligen skräp, av recensionerna att döma. I och med att det är en double action-revolver så har jag dessutom ingen som helst nytta av den i CAAS-sammanhang. Jag anser dock att det vore ett lite halvroligt projekt att bygga om HFC-puffran till att likna den första M10-varianten, och således få en double action-revolver som säkerligen användes i den gamla västerns slutskede, exempelvis under mexikanska revolutionen. Då får jag ju dessutom anledning att sno ihop en klassisk doughboy-uniform också, när jag ändå är i farten.
I det populärkulturella, kollektiva medvetandet känns den nog mest igen som en klassisk polisrevolver, och har dykt upp i ett otal gamla deckare- och gangsterfilmer. Just vad gäller westernfilmer så är det dock lite mer skralt, men ett par spaghettirullar om just mexikanska revolutionen har den dykt upp i, i alla fall; exempelvis den gamla godingen Companeros, där Franco Nero spelar den oerhört svenske vapensmugglaren Yodlaf Peterson. Vidare påminner puffran väldigt mycket om den Smith & Wesson hand ejector som Indiana Jones viftar med i Raiders of the lost Ark. Min poäng är att det är en väldigt allsidig revolver som passar till ett otal olika sorters pulpiga kostymer, om man får för sig att åka iväg på något airsoft-lajv eller dylikt.
Indy beväpnad med en Smith & Wesson hand ejector.
Att det sedan kommer kräva en hel del arbete, det är en annan femma. Dels behöver det där fula fingergreppet monteras bort, och jag behöver jaga rätt på ett par kolvsidor från en klassisk Model 10, som sedan behöver passas in. Dessutom måste pipan göras smalare, kornet modifieras och dylika smådetaljer. Utöver det, om man nu ska ha någon som helst användning för den i airsoft-sammanhang, så behöver man göra den mekaniskt pålitlig, vilket är ett helt kapitel för sig. Det återstår att se om jag orkar ta mig an det hela, först och främst måste jag få tummen ur och faktiskt köpa ett exemplar av puffran. Ett annat projekt som hägrar är ju annars att bygga en enskottsbössa i 1800-talsstuk för airsoftspel. Jag har några idéer om hur det skulle kunna göras, men däremot saknas motivationen för att lägga några större pengar på det hela.
Ungefär så här ambitiös önskar man ju att man kunde vara ibland:
En annan lämplig syssla, så här under lågsäsongen, är ju att leta rätt på lämpliga kläder för sitt CAAS:ande. Man vill ju inte klä ut sig till Jonah Hex varje gång, och till råga på allt har man inte mycket nytta av en sydstatsuniform i särskilt många andra sammanhang, därför kan det ju vara en poäng att jaga plagg och detaljer som man faktiskt kan få användning för även utanför skjutbanan. Eftersom jag både är snål och vill slippa se ut som att jag köpt allt jag äger från Historical Emporium så har jag snokat runt på eBay efter lämpliga prylar. Jag satsar på att få ihop något som en arbetande kofösare, rallare eller bonnajäkel skulle kunna tänkas ha burit, så först fick det bli en slitstark bomullsväst i klassisk modell med många fickor:
Inget spektakulärt, men praktiskt. Utöver västen så har jag även beställt ett par byxor i "fattigmans-sammet", eller manchestertyg om man ska prata så folk begriper. Populärt bland alla möjliga olika typer av hårt slitande karlar, och massproducerat under 1800-talet, så det lär nog ha funnits en och annan cowboy som ridit omkring i corduroy-brallor. Jag lyckades hitta ett par som visserligen inte var helt av 1800-talssnitt, men inte heller jättelångt ifrån.
Med lite jobb så kan man nog få dem att se tillräckligt tidsenliga ut för att inga utöver de mest nitiska ska gnälla över autenticiteten - samtidigt som man faktiskt kan visa sig i dem utomhus även när man inte går cowboyklädd. Framför allt så ska det väl sys fast knappar för hängslen, och öglorna för livremmen ska väck. Är jag riktigt ambitiös så byter jag ut blixtlåset mot en knappgylf.
Har jag lite tur så snubblar jag även över en lämplig hatt till bra pris. Jag hoppas på att få till en riktigt grisig guldgrävarhatt. En sådan där som ser ut att kunna krypa iväg av sig självt om man lämnar den obevakad.
En sån. Fast äckligare.
Men nog med vapen- och modesnack, alla dessa små projekt handlar ju mest om att ha något att göra, och nu så här mot årsslutet släpps förhoppningsvis ett par datorspel som nog har goda chanser att fånga min uppmärksamhet. Early access-releasen för Hunt: Showdown börjar att krypa närmare, även om inget datum är spikat än. I Hunt spelar du som prisjägare på jakt efter helvetiska odjur, och tävlar mot andra prisjägare som försöker få tag i samma byte. Jag älskar ju temat, monsterjakt i förra sekelskiftets sydstatsträsk, och det ser ut att kunna bli en riktigt spännande spelupplevelse - förutsatt att fuskare och annat pack kan motas i grind.
Bonnlurkar, zombies och allt annat som är göttigt, i Hunt: Showdown.
Det samma gäller för övrigt även det andra spelet, vars early access ska öppnas nu i november, nämligen Wild West Online, som är ett mmo som utspelar sig i vilda västern. Svårt att gissa, eller hur? Det spekuleras en hel del om att WWO är lite av en bluff, eftersom det utvecklats med samma spelmotor som War Z, ett spel som mer eller mindre övergavs efter att spelarna förköpt det, men jag tillåter mig att vara en smula optimistisk. Fast bara en smula.
Wild West Online lyckas vara lovande och avskräckande på samma gång, om man ska tro Internet.
Det var nog allt gnäll och gnat jag hade på agendan för den här gången. Ett tämligen långt inlägg, men så har jag knipit käft ett bra tag också. Vi får se om det blir några byggen, och går det så långt så håller jag eventuella läsare uppdaterade.
Ända sedan jag fick reda på att den skulle släppas så har jag tjatat om den, Crosmans kolsyredrivna replika av Remington 1875. Ett fåtal släpptes på marknaden tidigt i somras, men försvann från lagren lika fort som de dök upp. Efter det så såg jag till att förhandsbeställa ett exemplar, och har nu äntligen lyckats lägga mina flottiga fingrar på ett av dem. Jag har ännu inte haft möjlighet att provskjuta den, men kan säga så mycket som att den känns tung och gedigen, och tycks hålla ungefär samma höga kvalitet som övriga kolsyredrivna westernrevolvrar på marknaden, vilket väl inte är så konstigt då de gissningsvis har samma tillverkare någonstans i Asien.
En lyxpjäs i skitförpackning.
Just den här modellen föreställer alltså Remington 1875, en av de stora konkurrenterna till Colt Single Action Army när det begav sig, och en puffra som storspelat nästan lika mycket på vita duken och dumburken. Till såväl form och funktion är den i många avseenden en kopia av den klassiska Peacemakern, som väl i sin tur kan sägas ha kopierat Remingtons tidigare New Model Army, som i sin tur kopierat... Ja, vapenindustrin på den tiden var väl lite av en härva av patentstölder, piratkopieringar och generellt buffel och båg, men det är en annan historia. Min poäng är att Remington 1875 är en klassiker. Jag misstänker att IMFDB:s förteckning över filmer och serier där den framträtt nog knappast täcker hälften egentligen.
David Carradine med en 1875:a, i The Long Riders.
Som jag påpekade är den mycket lik Colt SAA, och fungerar på exakt samma sätt som dess kolsyrevariant. Diaboler eller rundkulor laddas i separata hylsor som i sin tur laddas i trummagasinet genom en laddport på revolverns högersida. Därefter spänner man hanen inför varje skott och härjar loss. Har man hanterat en Peacemaker så känner man alltså igen sig. Precis som övriga liknande revolvrar så placerar man drivmedlet, i form av en 12-grams kolsyrepatron, i kolven. Även siktskåran och patronutkastaren är närmast identiska. Vad som istället utmärker den, och som gör att man direkt ser att just det här är en Remington, är den lilla "förstärkningen" som fäster under pipan mot stommen. En detalj som egentligen inte fyller någon större funktion på den här modellen, men som hängt med sedan deras slaglåsrevolvrar, då det var ett sätt att förstärka laddarmen som man pressade in kulor i trumman med. Gissningsvis har man behållit det som en rent estetisk detalj för att särskilja sig från Colt.
Remington 1858 New Model Army, notera den förstärkta laddarmen under pipan.
Som redan påpekats så har jag inte hunnit provskjuta den, men precisionen lär inte vara alltför imponerande då den levererats med en slätborrad pipa. Dock har den marknadsförts med begreppet "dual-ammo", vilket alltså åsyftar att man kan skjuta såväl rundkulor som diaboler med den. Enligt PyramydAir så skulle den levereras med en uppsättning hylsor för vardera sort, men jag fick istället med två uppsättningar avsedda för diaboler. Inte för att jag klagar. Den använder samma hylsor som de gamla Dan Wesson-revolvrarna, av vilka jag redan har ett gäng liggandes. Hylsorna till Colt SAA fungerar inte i den här revolvern, då de har för stor omkrets, och gissningsvis är Schofield-hylsorna för korta för att fungera optimalt.
En präktig pjäs.
Trots att det uppenbarligen inte är Crosman själva som stått för tillverkningen av den här revolvern så är det lite extra roligt att även de ger sig in i kampen om westernnördarna genom att distribuera den. Det innebär nämligen att Crosman sluter cirkeln en aning då det trots allt, så vitt jag kan utröna, var de som var först med att tillverka kolsyredrivna westernreplikor. Deras klassiska Hahn 45 började tillverkas 1958, och det är fortfarande en fantastiskt trevlig replika av Colt SAA. Vidare släppte de Crosman Model 1861 Shiloh på 1980-talet, en replika av den tidigare nämnda Remington New Model Army. Jag är med andra ord lite extra stolt över att kunna visa upp en obruten linje av westernskjutjärn från Crosman i tre generationer:
Tripp, trapp, trull.
På det stora hela tror jag att Crosmans Remington 1875 kommer att bli ett mycket trevligt tillskott till CAAS-arsenalen, och en mycket stilig detalj till vilken kofösarutstyrsel som helst. Det var allt för den här gången. Auf Wiedersehen och allt det där.
Semestern är över och undertecknad har på något jävla vänster lyckats överleva första jobbveckan. Man skulle ju kunna säga att tokvrålångesten kom som ett brev posten, om det inte vore allmänt känt att brev på posten inte kommer fram så förtvivlat ofta nu för tiden. Men nog med samtidssatir och känslomässigt bjäfs, istället blickar vi tillbaka och ser efter vad som åstadkommits under sommaren. Det är ju nämligen så att de första någorlunda organiserade omgångarna i den ädla sporten Cowboy Action Airgun Shooting hölls under den Stora Urballade Släktträffen™, och även om tävlingarna fick avbrytas mitt i p.g.a. regn så kan man nog konstatera att det var förbaskat lyckat. Medan storebrorsan snickrade ihop mål så fick undertecknad, som ju dessvärre är född med tummen mitt i handen, nyttja sina vanligtvis rätt oanvändbara rollspelsfärdigheter till att knåpa ihop en storyline, för allt westernskytte kräver ju en storyline.
Av någon anledning får undertecknad alltid agera sagofarbror.
Totalt fyra banor var inplanerade, med ökande grad av komplexitet. Den första var rätt enkel, och involverade skytte med gevär och revolver. Jag försökte vara lite pedagogisk i att introducera nya moment bana för bana, för att sedan knyta ihop allt i den sista.
Mitt resultat var väl kanske inte allt för imponerande. Jag skyller på tävlingsnerver.
Lite av en höjdpunkt bland de olika banorna var nog bana två, med den mekaniska hästen. Nog för att den fungerade ungefär en av fem gånger, och större delen av skjuttiden gick åt till att jucka igång fanskapet, men rolig var den. Att träffa måltavlorna samtidigt som man sitter i en gungande sadel är ju dock lättare sagt än gjort, måhända delvis för att man måste komma över det faktum att man ser ut som en jäkla idiot. Självdistans är ungefär lika viktigt som goda skyttekunskaper i den ädla sporten CAAS.
Nästa bana blev dock lite av ett antiklimax, då den involverade skytte med hagelgevär, och mitt förbaskade Hwasan-åbäke behagade krångla så till den grad att en avtryckare till slut gick av. Jag tänker göra ett tappert försök att fixa till en ny i stål, men vi får se hur det går. Mycket längre än så hann vi inte köra innan skyarna behagade börja kräkas vattenmassor, så det var bara att avbryta.
Just ur skyttesynpunkt är den kanske inte så mycket att hurra för, men den smäller och ryker fint för att vara en kolsyrebössa. När den väl fungerar.
Det blir definitivt mer av den varan framöver, och än så är skyttesommaren inte helt över. Undertecknad ämnar ju dra ned fler än bara den egna släkten i fördärvet, så mot slutet av augusti blir till att samla ihop det gamla kompisgänget från högskolan och se hur väl de sköter sig i några CAAS-omgångar. Kanske lyckas jag frälsa någon mer till att sprida CAAS-gospeln över världen. Dock måste jag få ordning på den förbannade hagelbrakaren innan dess. Vidare fortsätter jakten på intressanta luftpuffror, och jag ligger i startgroparna för att börja planera höstens rollspelsdumheter, men det gnäller vi om någon annan gång. Tills dess säger jag auf Wiedersehen.
Snabb uppdatering den här gången, mest för att uppvisa någon form av livstecken. Slutligen har det hänt. Min besvärligaste revolver, Crosman 1861 Shiloh, slipper äntligen gå naken. Jag har med andra ord hittat ett hölster passar, och som dessutom inte kostade skjortan. Det var en aning otippat, eftersom det i slutändan rör sig om ett rätt ordinärt hölster, egentligen gjort för att hänga i en klassisk Hollywood-rig, eller Buscadero-rig som de också kallas. Det vill säga den där varianten som säljs i var och varannan butik med en vilda västern-sektion, och som ursprunligen gjordes för att filmstjärnor skulle kunna se stiliga ut och dra snabbt på vita duken.
Nu går det hur som helst att bära puffran med lite stil, även om den kanske sitter en aning väl tight i hölstret. Det innebär också att man kan bära den bekvämt och respektabelt i en CAAS-omgång, istället för att ha den sådär skurkaktigt nedstoppad i bältet (vilket väl skulle vara tämligen otillåtet i riktig Cowboy Action Shooting, men kom igen, nu är det Cowboy Action Airgun Shooting, det är nytt och originellt och ungdomligt! Oh, yeah!).
En annan glädjande nyhet är att Crosmans Remington 1875 äntligen släppts på marknaden. Eller ja, ett antal släpptes, som sålde slut på ungefär fem minuter, men det var kul så länge det varade. Hur som helst ska jag ha tag i en, så enkelt är det. Vidare har jag ett och annat litet pistolprojekt på gång i pipelinen, men det tar vi när de kommit igång.
Avslutningsvis måste jag bara skryta en smula och säga att jag nu blivit med brännvinskrus. Det innebär att jag kan dricka min Evan Williams som det var menat, som en jävla bonnläpp.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så är min outfit inför sommarens vilda västern-dumheter i grund och botten färdig. En annan sak jag garanterat också påpekade är att man kan samla på sig smådetaljer i all oändlighet. Det kan ha råkat bli några smådetaljer till, som är mer eller mindre relaterade. Först och främst så kände jag mig pysslig nu på vårkanten och fick för mig att ägna mig åt lite hemslöjd, vilket resulterade i att jag täljde till en liten majskolvspipa. Inte för att jag är någon storrökare, men det är trevligt att ha något egentillverkat när andan faller på. I sinom tid insåg jag att man ju inte kan ha en spexig pipa utan en tidsenligt spexig tobakspung, och gjorde därför ett eBay-köp av en så kallad medicinpåse; alltså en liten läderpung som man förvarar föremål med magisk kraft i, om man är vidskeplig. Själv förvarar jag nu alldeles för torr, gammal tobak i den.
Som av en tillfällighet överensstämmer påsens utseende med en liten detalj i min modeförebilds (Jonah Hex, alltså) klädsel som jag från början inte riktigt kunde placera, men som får lite av en förklaring när man betänker att hans bakgrundshistoria inbegriper en tid som slav hos apacher, om jag inte missminner mig. För vad är det, om inte en medicinpåse, som kan synas hänga under hans jacka? Eller ja, det kan ju vara ett indianskt fanny-pack, för allt jag vet, men utseendet är nära nog, så det duger för mig.
Nästa detalj är inte så mycket en del av kostymen, som en trevlig lösning på ett praktiskt problem. Nämligen förvaring av skjutjärn och tillbehör under transport. Vad passar bättre som skytteväska, än en gammal sliten läkarväska? Förutom en riktig skytteväska, alltså. Nej, just det.
Ett billigt Tradera-fynd som sett bättre dagar, men charmig är den. Och lite äcklig på insidan, men man kan inte få allt. Duger till såväl skjutbanan som Jönssonligan-maskeraden. Spexigt, var ordet. Jag kan, eventuellt, vara på jakt efter ett klassiskt lerkrus att förvara hembrä-jag menar hallonsaften i också.
För övrigt går jag nu mest i väntans tider. Dels i väntan på att Crosmans Remington 1875 ska släppas på marknaden. Dels i väntan på semestern så att jag kan pysa iväg och ägna dagarna åt att massakrera måltavlor med luftpuffrorna. Väntan på bättre tider, helt enkelt.
Mitt emellan att överleva en apokalyps och att förbereda sig mentalt för en annan, så har undertecknad återigen konstaterat att han inte är nöjd med sin samling av Cowboy Action Airgun Shooting-skjutjärn, och behöver få tag i ännu en omöjlig pjäs. Jag vill minnas att jag tjatat om den tidigare, nämligen Tanakas gasdrivna version av Winchester M1897, vilket alltså är nästintill det enda pumpgeväret som används inom CAS. Behöver jag ännu en hagelbössa? Nej. Lär den komma till ansenlig användning? Knappast. Men man vill ju ha en komplett samling. Att få tag i en är dock lättare sagt än gjort.
Tanaka M1897, lite av en helig Graal.
Geväret slutade tillverkas för flera år sedan, och var av ganska dassig kvalitet. De exemplar som dyker upp på auktionssajter är i regel både dyra och trasiga. Dessutom är sagda auktioner förlagda till Japan, vilket gör det nästintill omöjligt för en liten sketen skandinav som undertecknad att bjuda på åbäkena. Visst finns en hel del proxybudtjänster tillgängliga, men samtliga av dessa hävdar att de inte hanterar luftvapen, även om folk på diverse forum påstår att de lyckats köpa airsoftprylar från Japan via exempelvis Rinkya. Jag överväger att göra åtminstone ett försök att köpa hem någon gammal skräppjäs, men om det skiter sig så överger jag Japan-importplanen helt och nöjer mig med att dammsuga västerländska begagnatmarknader.
Om det skulle visa sig att jag fortsätter att kamma noll så finns dock några alternativ, utöver att vänta förgäves på att APS tröttnar på att göra M870-replikor och tar sitt förnuft till fånga och producerar en M1897 (ja, jag skulle flyga på den bössan snabbare än en fluga på skit). Det trista är att samtliga alternativ involverar just replikor av M870-bössan, som egentligen inte tillåts i riktig CAS, även om användandet av en innehåller samma moment som en M1897. Det skulle helt enkelt inte kännas riktigt rätt, ur samlarsynpunkt, men man tager vad man haver. I synnerhet gäller ju detta för Cowboy Action Airgun Shootings hagelmoment, där man nog helt sonika får ha ett avsevärt slappare regelverk än sin krutförlaga, och nöja sig med att bössan måste laddas med individuella patroner. Då finns ju nämligen, utöver dubbelbössor som HwaSan och modifierade Goblin-puffror, en hel uppsjö av pumpbössor; Utöver gamla Tanaka-gevär så finns bössor från PPS, Maruzen och APS m.fl. Av varierande kvalitet, visserligen, men ändå.
PPS M870, skulle ju fungera med träkolv istället...
Oavsett vad så är jag bra sugen på en rolig, patronladdad pumpbössa för airsoft. Dels för samlandets skull, dels för att det vore roligt att arrangera någon form av zombie-event någon gång, och i sådana lägen så duger bara ett redigt pumphagel. Faktum är att jag, i vanlig ordning, blev en smula inspirerad efter Bataljs Zombie Escape, och sedan dess har jag funderat mycket över hur man skulle kunna genomföra någon sorts mindre tillställning inspirerad av gamla Alone in The Dark. Fritt spelrum på någon isolerad plats, leta efter ledtrådar, springa från zombies och hushålla med ammunitionen. Jag får göra ett arbetsdokument, om inte annat så enbart för att få idéerna ur skallen. Det var allt för den här gången.
Vilda västern-vansinnet fortsätter. Den här gången tänkte jag fatta mig kort och skryta med min bottenlösa uppfinningsrikedom. Alternativt skylta med min totala oförmåga att se vad som finns rakt under näsan. I mitt senaste inlägg angående de paltor jag ämnar vältra runt i smutsen med i sommar så nämnde jag i förbifarten att jag hade mitt på det torra när det gällde hölster. Det var en sanning med modifikation.
Nog för att min Colt Single Action Army har såväl hölster som mer eller mindre matchande patronbälte, däremot har jag haft minst en revolver till som befunnit sig i desperat behov av ett vettigt hölster, tills nu vill säga. Min Smith & Wesson No. 3 Schofield har dessvärre inte gått att bära vid sidan på ett värdigt vis. Den är avsevärt större än min Colt, och dess brytfunktion har gjort att den trilskats genom att hölstret helt sonika öppnat låset när man stoppat ned den, varpå revolvern flyger upp i brutet tillstånd och skickar patroner i alla riktningar när man sedan drar den igen. Inte helt optimalt om man vill använda den i actionskytte och behöver kunna hantera den snabbt. Vad jag förstått så har det här även varit ett problem som Cowboy Action-skyttar haft med dess verkliga förlaga, så jag antar att man kan se det som en realistisk bonus. Samma problem har hängt med även då jag nyttjat den replika av det arméhölster som enligt uppgift användes tillsammans med revolvern när det begav sig.
Det skyddar visserligen revolvern, men är inte särskilt praktiskt för actionskytte.
Nu är bekymret ur världen, i vilket fall som helst. Jag hade nämligen ett annat gammalt hölster liggande som jag inte riktigt haft någon användning för. Nog för att en min Colt passat bra i det, men det har ändå varit överflödigt.
Tidigare obrukat hölster.
Den tidigare nämnda snilleblixten bestod i att jag helt sonika anpassade hölstret för att passa min Schofield. Ingreppet som krävdes för detta var inte svårare än att jag öppnade stygnen som höll ihop hölstrets nederdel så att den större revolverns pipa fick plats. Därefter passade skjutjärnet som handen i handsken, och helt utan att brytfunktionens låsmekanism påverkas. Nu kan man således beväpna sig med Schofield-revolver på ett vettigt sätt nästa gång det blir dags för Cowboy Action Airgun Shooting.
Där bor hon fint.
Jag saknar visserligen fortfarande ett hölster till min gamla Crosman Shiloh, och lär knappast finna ett som passar med tanke på dess utformning, men man vet aldrig. Utöver hölsterbestyret så har jag återbesökt en gammal trotjänare i hemmaskyttet. Nästan i alla fall. För ganska många år sedan skaffade jag en Dan Wesson-revolver med 6-tums pipa i kaliber 4,5mm, det var en puffra som användes flitigt och som måhända bär en stor del av skulden till min nu rätt så permanenta besatthet av kolsyrerevolvrar. Det skjutjärnet sålde jag för några år sedan, men någonstans på vägen skaffade jag en annan bättre begagnad Dan Wesson, den här gången i kaliber 6mm och med 8-tums-pipa. Bigger is better, som jänkarna säger. Egentligen skaffade jag den som reservdelspistol för att transplantera innerpipa och slikt till någon mer historiskt inriktad puffra, men den blev mest liggande.
Igår fick jag dock för mig att jag ville ha något att syssla med, så jag bestämde mig för att öppna puffran och se om jag kunde installera en hop-up i pipan, alltså en bit gummi som ger airsoftkulorna lite backspin när man skjuter, vilket ska få dem att gå rakare och längre. Huruvida den fungerar vettigt kan jag inte yttra mig om, eftersom jag inte haft tillfälle att provskjuta den utomhus, men jag kunde inte låta bli att rigga upp kulfånget och brassa av några serier med den.
Den åker nog fram igen vid tillfälle.
Avtryckaren är trögare än såväl Colten som Schofielden, kolven är stor och bulkig, och den låter utav fan i jämförelse med dessa; men den sköt tätt för att vara en airsoft-revolver, och jävlar vilken nostalgi-tripp det var. Att dessutom kunna svänga ut trumman för att ladda om kändes som ren science fiction efter att i stort sett uteslutande ha kämpat med Coltens rudimentära laddlucka.
Det var allt för den här gången, men mer dumheter väntar, särskilt nu när man kan börja ana att sommaren står för dörren. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!
Kläderna gör mannen, och därför tänkte jag ta mig tillfälle att förvandla det här utrymmet till en renodlad modeblogg. Ni vet, hårprodukter, smink och det senaste som ungdomar med för mycket pengar brukar släpa hem i exklusiva pappkassar med guldpläterade logotyper. Precis vad ni längtat efter, med andra ord. Ljög jag nu igen? Aj då. Dumma mig. Nåväl, kläder ska det hur som helst handla om, den här gången. Det är nämligen så att undertecknad efter många om och men lyckats färdigställa sin lilla kostym inför sommarens vilda västern-dumheter. Man kan ju inte gå klädd i sina vanliga, skitiga paltor när det ska Cowboy Action Airgun Shooting-härjas, det begriper väl vem som helst.
Nörd som jag är så har jag inte kunnat låta bli att inspireras av (läs: skamlöst plagierat) en seriefigur. Jag har siktat in mig på att få ihop en kostym liknande den som bärs av serievärldens stenhårdaste jävla hårding, nämligen prisjägaren Jonah Hex. Självfallet har jag inte lyckats till 100%, men nära nog kan jag ändå tycka. Som förebild har jag kikat på de tidiga varianterna som syns i serierna från 70- och 80-talet, delvis för att de är relativt simpla, och delvis för att de inte består av lika många renodlade uniformsdetaljer.
Blå tights var kanske inte den vanligaste klädseln i 1800-talets Amerika, men vad vet jag.
För den obildade hedningen som inte vet är alltså Jonah Hex en prisjägare och sydstatsdesertör med hiskeliga ärr i ansiktet. Han går klädd i någon variant av en sydstatskavalleri-uniform, har lika hiskeligt humör som han har hiskeligt ansikte, och hatar folk i största allmänhet. Jag kan sympatisera med det. I de senare serierna blir hans klädsel ofta mer enhetlig och uniformsliknande, men i de tidiga anser jag att hans paltor påminner mer om de klassiska, udda hopplockade miliskläder som åtminstone jag förknippar med den tidiga sydstatsarmén.
Partysviden för alla tillfällen.
Således såg jag till att skaffa ett par tidsenliga blå byxor, samt en sydstatsjacka från reenactmentkretsarna. Jackan i fråga visade sig vara tillverkad för någon sorts morotsformad pulphjälte med axelbredd som Jonny Bravo, men en tur i en tvättmaskin inställd på skållhet fick den att gå från omöjlig att ha på sig till tämligen illasittande, vilket får ses som ganska väl överensstämmande med militära uniformer i alla tider. I och med det så var grunden fixad, och jag kunde gå vidare med detaljerna, där jag valde att köra lågbudgetvarianten och ta det som "såg rätt ut" snarare än att försöka hitta tidsenliga prylar.
En realisationsinköpt grå hatt från H&M prydd med ett billigt militärt hattband fick agera huvudbonad. Hatten var billig och den passade, det fick vara kriterier nog för min del. Särskilt som den fick den hillbilly-bonniga slokhattslooken efter att jag plockat bort det trista hattbandet som satt monterat från början. Hölster och revolverbälte hade jag sedan tidigare, så den delen var ju redan färdig. Skjortan var även den någon suspekt H&M-variant av en typisk, kraglös farfarsskjorta, och västen ett brunt begagnat-fynd för billig peng.
"I tried it on and it fit."
Självfallet behövde jag något att ha på fötterna, och som tur var så hade jag ett par gamla biker-boots liggandes i någon hörna. För att få dem cowboy-aktiga så plockade jag bort den där skyddsselen som brukar sitta monterad på dem för att skydda fossingarna från heta motorcykeldelar, och passade på att sätta fast ett par conchos också. Jonah Hex avbildas oftast med något som snarare påminner om klassiska "piratstövlar", så jag tog mig måhända väl valda friheter på den här punkten. Kanske ser jag till att skaffa ett par sporrar framöver, så att man får det karakteristiska jingle-janglet när man promenerar fram till skjutfältet.
De är åtminstone bekväma.
Således tycker jag mig ha fått ihop en kostym som är fullt duglig för uppklätt westernskytte med luftvapen i sommar. Sånär som på det hiskeliga ansiktsärret då, men det har sagts mig att man är villig att hjälpa mig åtgärda den saken.
Så klart jag var tvungen att fixa en bild med serietidningsfilter, trodde ni något annat?
Man kan alltid lägga till detaljer ad infinitum. Sydstatsbälten, hatt- och rockinsignier, handskar och annat lull-lull, men jag nöjer mig så här långt. Det duger för barnsliga skyttelekar, och om jag mot förmodan får för mig att dra på Comic Con i någon form av cosplay så har jag åtminstone grunden klar. Fast jag kanske borde sikta ännu längre tillbaka i Jonah Hex-historien, vad jag förstått lämpar sig mitt ansikte bäst för att efterlikna gamle Hex i hans absolut första uppdykande.
Radiotystnaden har varit total, men det är dags att bryta den nu. I sedvanlig ordning har undertecknad varit sin egen störste fiende och motivationen att få något produktivt gjort har inte legat på topp. Men nu har det så slutligen lossnat en smula. Det faktum att påsken gav tillfälle att prova några omgångar av den nya folksporten, Cowboy Action Airgun Shooting, är en klart bidragande propplösare.
Vissa skulle säga att det ballar ur. Det skulle inte jag.
Lite extra roligt var att jag fick tillfälle att testa de nya Fantom-diabolerna; i princip är det luftvapenammunition med knallpulver i, som avger en rätt högljudd smäll när de träffar ett hårt mål. Jävligt roliga att skjuta med, måste jag säga, och ett måste vid nästa skytteomgång. Det är däremot ingenting man gärna mängdtränar med, då en burk med 50 skott går på 39 spänn, vilket är lite väl saftigt för luftvapenammunition.
De ser mysko ut, men fungerar som de ska.
Men åter till propplösandet. Jag fick äntligen tummen ur gällande mitt senaste hageltillskott. Således har jag äntligen fått fason på mitt Apple M1887 bygelrepeterhagel. Som jag påpekade i mitt förra inlägg är jag allt annat än förtjust i otyget att kapa ned gevärskolvar till rena pistolgrepp. Därmed införskaffade jag en billig, kasserad träkolv från något anonymt salongsgevär med en passande form, och gav mig på den med såg och dremel.
Inte exakt lika, men nära nog.
Prydligt sörru!
Slutresultatet är en smula snett, och infästningen är av varianten quick and dirty med mängder av trälim för att fylla ut, men bössan är fullt användbar. Den skjuter måhända inte jättehårt, men någon typ av lättare fallmål lär man nog kunna få användning för den, och mekaniskt fungerar den precis som sin originalförlaga. Det innebär att man kan köra cowboy action-omladdning direkt i loppet enligt konstens alla regler.
Okej. Jag behöver öva.
Som "bonus" kan man nämna att den kärvar ungefär lika mycket som sin krutskjutande förlaga, och det hör inte till ovanligheterna att patronerna fastnar och får plockas ut för hand, istället för att kastas ut när man repeterar. Hur som helst känns bössan ungefär sju gånger roligare nu när den har en riktig kolv, och jag slipper skämmas om jag skulle få tummen ur och dra igång den där feta airsoft-cowboy-skärmytslingen som ligger och pyr i bakhuvudet.
Det här innebär att jag har två fullt godkända varianter av hagelbössor för westernskytte med luftvapen. Dock så har jag fortfarande planer för min lilla dubbelbössa, dels vad gäller piplängden, och dels vad gäller patronerna. Men det är ett senare projekt. Vidare finns det fortfarande en klassisk CAS-bössa som jag förr eller senare måste jaga rätt på för att ha en komplett samling på hagelfronten, närmare bestämt en gasdriven Winchester 1897, som tillverkades av Tanaka under en tid. Inte helt lätt att hitta nu för tiden, men skam den som ger sig.
Det kommer väl sluta med att jag hittar den korta varianten och får bygga ännu en kolvjävel...
I nuläget fokuserar jag dock på min vilda västern-outfit, vilken snart är färdigställd. Än så länge tänker jag inte fresta med några bilder, men kan säga så mycket som att det är serietidningsrelaterat, nörd som jag är.
För övrigt sitter jag nu med spänd förväntan och klättrar på väggarna innan Crosman släpper sin version av Remington 1875. Dessvärre är den slätborrad, men måhända kan jag slakta någon annan luftpuffra och stoppa in en räfflad innerpipa, men det får framtiden utvisa. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!
