Sommarpangande och en långsamt växande sport

Semestern är över och undertecknad har på något jävla vänster lyckats överleva första jobbveckan. Man skulle ju kunna säga att tokvrålångesten kom som ett brev posten, om det inte vore allmänt känt att brev på posten inte kommer fram så förtvivlat ofta nu för tiden. Men nog med samtidssatir och känslomässigt bjäfs, istället blickar vi tillbaka och ser efter vad som åstadkommits under sommaren. Det är ju nämligen så att de första någorlunda organiserade omgångarna i den ädla sporten Cowboy Action Airgun Shooting hölls under den Stora Urballade Släktträffen™, och även om tävlingarna fick avbrytas mitt i p.g.a. regn så kan man nog konstatera att det var förbaskat lyckat. Medan storebrorsan snickrade ihop mål så fick undertecknad, som ju dessvärre är född med tummen mitt i handen, nyttja sina vanligtvis rätt oanvändbara rollspelsfärdigheter till att knåpa ihop en storyline, för allt westernskytte kräver ju en storyline.

Av någon anledning får undertecknad alltid agera sagofarbror.

Totalt fyra banor var inplanerade, med ökande grad av komplexitet. Den första var rätt enkel, och involverade skytte med gevär och revolver. Jag försökte vara lite pedagogisk i att introducera nya moment bana för bana, för att sedan knyta ihop allt i den sista.

Mitt resultat var väl kanske inte allt för imponerande. Jag skyller på tävlingsnerver.

Lite av en höjdpunkt bland de olika banorna var nog bana två, med den mekaniska hästen. Nog för att den fungerade ungefär en av fem gånger, och större delen av skjuttiden gick åt till att jucka igång fanskapet, men rolig var den. Att träffa måltavlorna samtidigt som man sitter i en gungande sadel är ju dock lättare sagt än gjort, måhända delvis för att man måste komma över det faktum att man ser ut som en jäkla idiot. Självdistans är ungefär lika viktigt som goda skyttekunskaper i den ädla sporten CAAS.

Nästa bana blev dock lite av ett antiklimax, då den involverade skytte med hagelgevär, och mitt förbaskade Hwasan-åbäke behagade krångla så till den grad att en avtryckare till slut gick av. Jag tänker göra ett tappert försök att fixa till en ny i stål, men vi får se hur det går. Mycket längre än så hann vi inte köra innan skyarna behagade börja kräkas vattenmassor, så det var bara att avbryta.

Just ur skyttesynpunkt är den kanske inte så mycket att hurra för, men den smäller och ryker fint för att vara en kolsyrebössa. När den väl fungerar.

Det blir definitivt mer av den varan framöver, och än så är skyttesommaren inte helt över. Undertecknad ämnar ju dra ned fler än bara den egna släkten i fördärvet, så mot slutet av augusti blir till att samla ihop det gamla kompisgänget från högskolan och se hur väl de sköter sig i några CAAS-omgångar. Kanske lyckas jag frälsa någon mer till att sprida CAAS-gospeln över världen. Dock måste jag få ordning på den förbannade hagelbrakaren innan dess.

Vidare fortsätter jakten på intressanta luftpuffror, och jag ligger i startgroparna för att börja planera höstens rollspelsdumheter, men det gnäller vi om någon annan gång. Tills dess säger jag auf Wiedersehen.