Monster Mash I - Monsterköttande för regniga dagar

Med anledning av gårdagens genomgående tema av konstant skitväder så passade undertecknad på att testspela en av spelhyllans bortglömda titlar som stått och samlat damm i mörkret. Under en lite för lång tid har jag nämligen samlat på mig en radda av brädspel som fungerar att spela solo, när man sitter på kammaren i sin stilla ensamhet. Det är dock sällan som jag får tummen ur det metaforiska arslet och faktiskt provspelar dessa, men nu har åtminstone ett av dessa exemplar fått genomgå några testomgångar.

Spelet i fråga heter Monster Mash I, och det släpptes 2002 av Evil Polish Brothers. Hur ska man beskriva det då? För det första kan man säga att det är ett arkadspelsinfluerat hack'n'slash-kräl med B-skräcktema. Spelarna ikläder sig rollerna som osaliga gengångare som fastnat i skärselden. Skärselden är i det här fallet en blandning mellan ett slakthus och ett japanskt lekprogram i TV. För att frigöra sig från sin eviga pina måste spelarna kötta sig igenom horder av monster i en serie av slumpmässigt placerade rum fyllda med fällor och andra godsaker. Upplägget är väldigt TV-spelsinspirerat, och för tankarna till arkadspel såsom Gauntlet och Smash-TV.

Det tog några spelomgångar innan jag lärde mig använda spelreglerna på rätt sätt, men sedan gick det undan.

Spelreglerna är tämligen simpla. Alla spelare väljer en rollfigur, figurerna i fråga är alla olika bra på saker som att slåss, tåla stryk osv. Utöver detta har de även en samling olika specialegenskaper som gör det lättare att kötta monster i olika situationer. Spelarna utforskar därefter en modulär spelplan bestående av olika, ihopkopplade rum. Varje gång man kommer in i ett nytt rum så placeras ett antal monstergeneratorer ut, och för varje omgång som monstergeneratorerna finns kvar på spelplanen så finns risken att de spottar ur sig monster som ger sig på spelarna. Sålunda är det upp till spelarna att plöja sig igenom eventuella ondingar, slå sönder monstergeneratorerna och plocka upp prylar som förhoppningsvis gör processen lättare.

Framför allt gick det undan att dö, jag kom sällan längre än ett par rum per omgång.

För att slåss slår man helt enkelt den tärning som ens rollfigur har angivet som stridstärning (6-sidig, 8-sidig eller 10-sidig), och om värdet överstiger motståndarens försvar så tillfogas vederbörande skada. Utöver att bara banka på monstren med valfritt tillhygge kan man även kasta prylar eller skjuta på dem, samt helt sonika försöka knuffa dem - det senare kan vara ett synnerligen attraktivt alternativ mot monster som tål mycket stryk, och som råkar befinna sig intill bottenlösa hål och andra dödsfällor.

Är man inte snabb att slå sönder generatorerna så hinner de spotta ur sig många ohyggligheter. Och då blir man snart överväldigad av vidriga monster.

Simpelt så det förslår, med andra ord. Som vanligt i sådana här spel innebär det ju dock att man mest sitter och rullar tärningar, i synnerhet när man spelar det ensam. Det är svårt att motivera någon form av taktiskt spel eftersom man blir tvungen att kontrollera monstren själva, vilket i regel följer AI-principen "ta dig fram till spelaren kortast möjliga väg, och slå ihjäl vederbörande". När man spelar med flera spelare så är det åtminstone personen till din vänstra sida som kontrollerar monstren i samma rum som du, och om man inte spelar kooperativt så har ju denne intresse av att du blir ihjälmördad.

Alla komponenter består av pappbrickor, men spelets tidigare ägare har försett det med några smidiga plastpluppar för att hålla reda på figurernas liv och dylikt.

Som solospel är det på sin höjd ett smågemytligt tidsfördriv med mycket tärningsrullande. Som vanligt i den här typen av spel är det i regel narrativet runt det som sker i spelet som blir det roliga, snarare än själva spelet i sig - och sådant är ju enklare att uppnå när man spelar tillsammans med andra och faktiskt kan häckla den där spelaren som gång på gång kliver i varenda björnsax som finns på spelplanen. För stoff till den typen av narrativ finns det åtminstone i spelet, från alla brutala splatterfällor och suspekta vapen, till de komiskt äckliga monstren; variga pestzombies, tvångströjebeklädda galningar och monstertruck-åkande bonnläppar med spår av inavel.

Dör, det gör man oundvikligen. Och att spela med respawn-regler tedde sig inte särskilt roligt när man spelade ensam.

Om just den här utgåvan kommer att åka upp bordet igen vet jag inte, däremot sitter jag ju även på expansionen/uppföljaren Cthulhu Mash, och om ni känner mig så vet ni ju att det åtminstone är ett tema som jag redan är såld på. Det var allt för närvarande, tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!