Jag tog mig hem till Hälsingland över påskhelgen. Den där platsen som alltid kommer att vara hemma, oavsett var jag försöker rota mig. En oansenlig håla som man ägnat varje dag av sina ungdomsår till att slita sig ifrån. Sitt vuxna liv ägnar man istället till att söka med ljus och lykta efter en väg som leder tillbaka dit, trots att det knappt finns något kvar att leva av där. En borttynande glesbygd, som på så många andra håll i landet.
Oavsett vad så sitter mentaliteten kvar. Den där känslan av avskildhet från omvärlden som följer av att bo på fel sida om Dalälven. På den laglösa sidan av Ödmården. Den koloniserade änden av riket. Den där delen som inte riktigt räknas, annat än när det behövs virke, vattenkraft eller malm. Ett norrländskt landskap som ligger för långt söderut för att uppfattas som norrländskt på riktigt, men för långt norrut för att uppfattas som en riktigt riktig del av Sverige. Det är lätt att känna sig separerad från resten utav verkligheten när man befinner sig där, och jag inbillar mig att jag knappast kan vara ensam om den upplevelsen bland bergen, dalarna och skogarna som utgör landskapets kännetecken.
Ibland är det som om människor själva glömt bort att de lever här. Längs vägen samsas nymålade villor med förfallna lador som sedan länge förlorat sitt syfte. Lador som knappt längre kan bära upp vikten av sina egna, rostiga plåttak. En sliten busskur i rödmålat trä lutar ensam som ett vindpinat monument över social försummelse. Självklart förväntar sig alla att hållplatsen ska kunna användas, men ingen tar ansvar för att hålla den i skick. Eller jo, någon har uppenbarligen förbarmat sig över den. Senast jag såg den så låg den ned helt och hållet.
Det är lätt att låta bli att bry sig om resten av världen när jag är hemma, det är kanske därför jag så ofta längtar tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar