Allt handlar om utgångshastighet och anslagsenergi

Eftersom undertecknad är för gammal för att få leksaker i julklapp så är vederbörande tvungen att köpa dem åt sig själv istället. Först och främst såg jag till att förse mig med ett exemplar av fjärde utgåvan av Western-rollspelet, vars regelböcker jag bara hunnit skumma igenom så här långt. Den pryl jag tänkt redogöra för i det här lilla inlägget är dock den Swiss Arms-kronograf jag passade på att införskaffa. En kronograf åsyftar i det här fallet alltså inte ett vanligt stoppur, utan ett verktyg för att mäta hastigheten på luftvapen-projektiler.

Man anger kulans storlek och vikt, och skjuter alltså iväg denna genom kronografen, och får veta dess utgångshastighet och anslagsenergi. Det är med andra ord ett ganska bra redskap att ha till hands om man tänker se till att ha airsoft-puffror som det faktiskt går att skjuta på varandra med. Det kan ju dessutom vara nyttigt att kunna ta reda på vilken anslagsenergi eventuella vanliga luftbössor har.

Hur som helst har jag således roat mig med att ta reda på hur hårt mina airsoft-konverteringar skjuter, med olika patroner och drivmedel. Målet har varit att få till en kombination som skickar iväg en vanlig 0,2g rundkula i kaliber 6mm med en hastighet på omkring 100 m/s, då det brukar vara standardkravet för att en airsoft-puffra ska få användas i s.k. CQB, alltså närkamper utan nämnvärt säkerhetsavstånd.

Nu har jag dessvärre inte alla önskvärda varianter av patroner hemma, men tre varianter har jag;
Colt SAA standardpatroner (SAA-standard)
Dan Wesson standardpatroner (DW-standard)
Schofield no.3  power downpatroner (S3-down)

SAA-standard

DW-standard

S3-down

Det som saknas är främst Dan Wesson power down-patroner och Schofield no.3 standardpatroner. Jag har för närvarande testat Schofield-revolvern och Colt SAA-revolvern. Som drivmedel har jag haft tillgång till såväl kolsyra som green gas. Jag sköt sex skott per mätning, och alla hastighetsvärden anges i meter per sekund.

Först till rakning, Colt Single Action Army, med 5,5 tums pipa.

Colt SAA klarar av att laddas med alla tre varianter av tillgängliga patroner. Jag kan nämna redan nu att jag inte ens testade att ladda den med kolsyra och SAA-standard, då den garanterat skjuter för hårt med dem, och jag inte tordes utsätta mitt provisoriska kulfång för dessa påfrestningar.

Laddad med green gas och DW-standard uppmätte jag således följande hastigheter:
63,9
54,2
51,1
66,7
67,5
50,7
En snitthastighet på 59,0 m/s alltså. Säker att skjuta med, men med så långsamma kulor att man kan Matrix-ducka ur vägen för dem.

Laddad med green gas och SAA-standard fick jag följande resultat:
61,1
57,8
57,5
58,3
57,3
55,5
Med snitthastighet på 58,0 m/s så gick den förvånansvärt nog aningen långsammare än när den laddades med green gas, som synes var dock hastigheten mer konstant, vilket väl får ses som positivt.

Därefter laddade jag med kolsyra och DW-standard, de första sex skotten resulterade dock i fyra omätbara skott, så jag bortsåg från den serien och sköt en ny:
140,3
131,7
134,6
135,3
125,5
134,9
Den sköt på tok för hårt för det tänkta avståndet, med en snitthastighet på 133,7 m/s.

Sist men inte minst laddade jag med kolsyra och S3-down, vilket gett det hittills bästa resultatet:
96,3
100,2
87,8
87,7
100,6
97,2
Ett aningen ojämnt resultat, men med ett snitt på 95,0 m/s vilket innebär att den torde vara fullt duglig i skyttedueller på kort avstånd.

Jag hade gärna testat med Dan Wessons power down-patroner, men den lyxen kunde jag för närvarande inte unna mig.

Därefter testade jag min konverterade Schofield No.3 med 7 tums pipa, vilket visade sig vara betydligt krångligare. Den kan endast laddas med Schofield-patroner.

Laddad med green gas och S3-down fick jag, efter tre försök, följande resultat:
18,8
27,7
24,0
12,1
19,6
Notera att jag bara fick ut fem, mycket låga, värden. Snitthastigheten ligger på 20,4 m/s. Jag betvivlar att det är de faktiska hastigheterna, men jag misstänker att kulorna går för långsamt för att faktiskt vara trovärdigt mätbara med den här kronografen.

Laddad med kolsyra och S3-down fick jag något mer trovärdiga hastigheter:
118,3
122,8
122,1
129,0
128,2
100,1
Som synes skjuter den för hårt, med en snitthastighet på 120,1 m/s, vilket är en smula olyckligt. Det finns dock hopp, då försäljaren som säljer power down-patronerna även säljer patroner som man själv får borra upp, vilket innebär att man kan försöka få till en patron som släpper igenom ännu mindre mängd gas och alltså gör att puffran skjuter lösare.

Så här långt kan vi alltså konstatera att Colt SAA laddad med kolsyra och S3-down går att använda i spel (ej inräknat huruvida den har någon precision). Vidare ska jag experimentera med Dan Wesson-patroner i power down-utförande, samt försöka borra till Schofield-patroner som skjuter ännu klenare.

Det var allt för den här gången, istället för att avsluta med ett auf Wiedersehen så säger jag istället gott nytt år!

Luftgevärsbygge, eller THIS IS MY BOOMSTICK del 2

Arbetet fortskrider, och närmar sig en slutpunkt. Den gasdrivna dubbelbössan har nu fått ett par mässingsplattor som täcker det öppna området runt avtryckarmekanismen. Plattorna sågade jag ut ur fatet från en gammal övergiven mässingsljusstake upphittad på loppis. Dessutom har jag använt några överblivna träbitar för att jämna ut och täcka över väl valda områden. Sålunda börjar man nu få en bra uppfattning om hur bössan kommer att te sig när allt är färdigt.

Vad som främst återstår är att jämna till området där metallplattorna sitter, så att inga vassa kanter sticker ut som man kan göra illa händerna på. Utöver det överväger jag att byta ut skruven som håller plattorna på plats till något snyggare, alternativt måla spårhuvudena i mässing- eller kopparfärg. Känner jag mig riktigt ambitiös så kanske jag rentav graverar in något trevligt mönster i plattorna.

Vidare ska jag fortsätta jämna ut träet och fylla i skarvarna mot stommen, men skulle man vilja så är den fullt användbar så länge man får bort de vassa metallkanterna. Dessutom börjar det bli dags att börja tänka på tillbehören, först och främst ska jag jaga rätt på ett patronbälte som passar till de smått överdimensionerade gaspatronerna, samt så klart fler patroner.

En annan detalj som behöver åtgärdas är den främre kolven. Jag har fyllt i glipor med mer sågspånspasta, men några kvarstår. Vidare behöver utfyllnadsmassan jämnas till, och jag borde även se till att lackera de ytorna. Dessutom vill jag fixa en kil som går igenom det gamla pipfästet. Även om den inte fyller någon funktion nu längre, så skulle det se snyggare ut. Måhända använder jag mässing även till det ändamålet.

Utöver detta finns inget nytt att rapportera på luftbössefronten. Istället kan jag nämna att jag börjat nysta i möjligheten att ställa till med ett airsoft-arrangemang med westerntema någon gång i framtiden. Efter att ha nosat runt på diverse forum och Facebook-grupper för att se om något intresse finns så lämnade någon tipset på ett ypperligt spelområde, nämligen Dalton City på Paintballparken - en fullfjädrad westernstad utformad för ballistiska lekar! Jag slängde iväg ett mail för att höra mig för, och det lät som att det inte fanns några hinder för att hyra banan till airsoftspel.

Således ska jag nu se om jag kan rodda ihop någon sorts projektgrupp, och se om det går att få ihop tillräckligt många intresserade deltagare för att det ska vara värt att åka dit och skjuta plast på varandra. Men nu är det da'n före da'n före doppareda'n, och undertecknad lär ägna den närmaste veckan till att vara smällfet och småmysigt halvfull, så jag passar på att säga god jul och auf Wiedersehen!

Luftgevärsbygge, eller THIS IS MY BOOMSTICK del 1

Under den senaste veckan har undertecknad spenderat aningen för många timmar nere i hobbyrummet, tillsammans med ett halvdassigt multiverktyg från Clas Ohlsons, en kasserad hagelgevärskolv och en förbannat massa sågspån. Som jag tidigare påpekat så har jag tyckt att kolven till mitt gasdrivna Haw San Mad Max Shotgun tett sig lite trist. Dels får man inget vidare bra grepp på själva pistolkolven, och dels blir bössan på tok för framtung för min smak. Nu spelar det visserligen mindre roll, då det ju rör sig om en rolig samlarpryl snarare än en praktisk luftbössa, men ändå.

Shop smart. Shop S-MART.

Hur som helst så har jag till slut gjort slag i saken, och påbörjat projektet att byta ut sagda kolv. Till en början hade jag tänkt nöja mig med att bara kapa till en förlängningskolv att skruva fast i det befintliga greppet, men det visade sig snart vara lättare sagt än gjort, och riskerade att bli så anskrämligt fult att jag gav upp den idén och bestämde mig att passa in en helt ny kolv istället. Eller ny och ny, som material har jag använt mig av en kasserad, halvrutten kolv som tidigare suttit på en numer försvunnen, antik slaglåsbössa. Nu kan man ju ha olika åsikter om att använda antikviteter till dylika projekt, men jag ser som ett försök att ge en gammal bortglömd bit trähantverk nytt liv, istället för att låta den ligga och ruttna bort i någon bod någonstans.

Den "nya" kolven monterad, jämte originalkolven.

Det har tagit en ansenlig mängd timmar att fräsa, borra och passa in, men till slut så har jag äntligen lyckats fästa både den bakre och främre kolven vid själva bössan. Personligen tycker jag att den får ett mycket trevligare utseende med ett riktigt axelstöd, och mer liknar en klassisk diligensbössa än den Mad Max-pistol som den från början var utformad som. Dessutom får man ett betydligt bättre grepp och mer naturlig placering av fingrarna i förhållande till avtryckarna.

Pistolgreppet är för stort för mina små smutsiga labbar.

Än är den långt ifrån färdig, dock. Först och främst ska jag se till att täcka för håligheterna som just nu ger en fin inblick i avtryckarmekanismen. Gissningsvis kommer jag att såga till svartmålade träplattor för det syftet, men jag leker med tanken på att passa in svarta metallplattor istället. Vidare ska jag se till att fylla igen andra håligheter som uppstått eftersom bössan är utformad för en något grövre kolv. Hittills har jag fyllt i ojämnheter med en cocktail av sågspån och trälim, men i vissa fall får jag nog fräsa till och passa in större träbitar.

En hel del ojämnheter och håligheter finns fortfarande, som synes.

Även den främre kolven behöver fyllas ut och jämnas till. I synnerhet längst ut närmast mynningen, men jag funderar även på om jag ska använda lite "sågspånspasta" för att fylla ut skarvarna som uppstår mellan stommen och kolven.

Kolven är för liten egentligen.

I vilket fall som helst så är jag nöjd att ha kommit så här långt, i synnerhet är det en liten boost för självförtroendet att jag inte helt misslyckats när det kommit till träarbetet, även om det är förbaskat amatörmässigt genomfört. Arbetet kommer att fortskrida, och jag ämnar hålla eventuella bloggläsare uppdaterade när så sker. Huruvida slutresultatet kommer att komma till någon nämnvärd användning återstår att se. Förhoppningsvis blir det vilda västern-skärmytslingar på någon lämplig airsoftbana, annars siktar jag på nästa cowboyfest där jag har smått vansinniga idéer om tävlingsgrenar involverande en diligens i skottkärre-storlek, tvåmannalag längs en målskyttebana, samt en hästmask.

Sandlådor, desperados och bättre begagnad tuggtobak

Låt mig få berätta lite om Carson, en vindpinad typ med pipskägg och ovårdad mustasch. Carson är ett jävla svin. Farsgubben hans gjorde sitt för att införa lag och ordning i den otämjda västern, och Carson själv sökte i sin ungdom lyckan som guldgrävare. Tills kriget kom, då han slöt upp bakom sydstaternas fana. Efter kriget, år 1866 närmare bestämt, finner vi Carson i form av en utfattig landstrykare som nyligen flytt ifrån fångenskap hos en kringströvande grupp comancher ute på krigsstigen - och alla som känner till comancherna vet att de var ena brutala jävlar. Efter den upplevelsen hyser han ett bottenlöst hat gentemot alla comancher, men det hindrar honom inte från att försörja sig på att sälja slavar till dem, som han fångat in med hjälp av sitt gäng bestående av skitiga banditer, lycksökande nybyggare och legoknektar - vilka han leder tillsammans med sin kamrat Bartholomew, en färgad ex-slav, ironiskt nog. På tal om ironi så sträcker sig Carsons lojalitet till sydstaternas kollapsade konfederation inte längre än till att han tar på sig de skitjobb som erbjuds av Förenta Staternas armé. Pengar är pengar.

Carson, ett riktigt jävla svin.

Nu finns Carson så klart inte på riktigt, utan endast i digital form i Mount & Blade - 1866: Western mod. Mount & Blade är från början ett action- och strategirollspel som utspelar sig i en medeltida värld, och det var smått banbrytande då det dök upp för omkring tio år sedan eftersom spelaren kunde delta som enskild soldat i förhållandevis stora bataljer, och strida såväl till fots som från hästryggen.

En typisk skärmytsling i Mount & Blade

När man inte befinner sig på slagfältet så utforskar man världskartan, besöker städer, slott och byar, bedriver handel och knyter allianser, samt tar sig an uppdrag från diverse borgherrar samtidigt som man rekryterar följeslagare till sin armé. Upplägget påminner väldigt mycket om klassikern Sid Meier's Pirates, i att man placeras i en värld som lever sitt eget liv runt omkring, och är fri att klara sig själv i den bäst man vill. Krig startas och pakter sluts, städer faller och reser sig igen, och det är upp till dig som spelare att profitera på det som händer, utan att någon övergripande handling driver det hela framåt. Jag är svag för den typen av spel, där det i slutändan är du själv som skapar en egen historia genom att spela, det vill säga riktiga sandbox-upplevelser, vilket mitt tidigare inlägg om Darklands torde ha avslöjat. Men åter till 1866: Western mod.

Kartvyn i 1866. Med rätt färdigheter kan man spåra andra grupper som rör sig på den.

En stor del av charmen med Mount & Blade är de många expansionerna, och just 1866: Western mod är en totalkonvertering som förflyttar handlingen till vilda västern, med rykande sexskjutare, nybyggare och indianer. Faktum är att jag snubblade över 1866: Western mod, när jag grävde omkring efter information om 1860's Old America, som är en liknande modifikation till Mount & Blades uppföljare, Warband.

En riktig desperado, från 1860's Old America.

1860 visade sig dock vara rätt oslipad, även om den har fördelarna att utspela sig på en gigantisk karta mitt under brinnande inbördeskrig, samt att fortfarande vara under utveckling, så den lär bli ännu bättre. 1866 visade sig vara betydligt mer komplett, även om kartan är mindre, och en rad buggar och ofullständiga uppdrag fortfarande hänger kvar.

När du skapar din rollperson får du svara på några frågor om dennes bakgrund, dela ut färdighetspoäng och bestämma utseende, sedan är det bara att ge sig ut på prärien och göra sitt bästa för att överleva. Vilket är lättare sagt än gjort om man endast råkar vara beväpnad med en rostig musköt och en bowie-kniv, som i Carsons fall. Det är något avslappnande och närmast terapeutiskt med den här typen av spel. Man får spela och utforska i sin egen takt, utan att piskas framåt av något drivande uppdrag, annat än sådana man själv väljer att åta sig. Bortsett från när man blir jagad av stråtrövare och indianer på krigsstigen då, så klart. Då övergår utforskandet snart i dundrande hovar, krutrök och vapenskrammel, och det är också här spelets mer minnesvärda ögonblick skapas; som till exempel när Carsons hela trupp nedgjorts och han står själv emot sex arga comancher. Efter en utdragen kamp har han slut på ammunition till sina revolvrar, och har fortfarande tre motståndare kvar. Desperat rider han tillbaka över slagfältet mot förrådskistan, sveper förbi den och sliter åt sig en ny laddning med ammunition utan att stanna, och laddar om revolvrarna samtidigt som han vänder om för att ta sig an sina förföljare. Sådana upplevelser klår många noggrant scriptade actionsekvenser från andra, större spel. Det hör inte till ovanligheterna att man känner sig som John Wayne i True Grit när man spelar 1866.

Carson i full galopp, rakt mot fiendens led!

Mount & Blade - 1866 är ett fantastiskt litet spel, och jag hade gärna sett att det innehöll mer. Framför allt fler faktioner att bråka eller liera sig med, såsom ranchägare, järnvägsbaroner och andra typiska vilda västern-klichéer. Jag skulle gärna sett att ett liknande spel utvecklades från grunden, utan att behöva dras med de begränsningar som Mount & Blade-motorn onekligen kommer med, men jag misstänker att ingen kommer att våga sig på ett riktigt djupt sandbox-spel i vilda västern-miljö efter att Rockstar Games etablerade total dominans på området i och med Red Dead Redemption, i synnerhet nu när man utlovat en uppföljare (och ja, jag är fruktansvärt peppad). En spännande parentes på det ämnet är för övrigt att man nu har möjlighet att spela Red Dead Redemption på PC via Playstation Now, förutsatt att man bor i Storbritannien, Nederländerna eller Belgien.


Tidernas bästa westernspel. Så här långt.

Förhoppningsvis kommer vi snart att få tillgång till godsakerna även i Sverige, om nu allt går vägen.


Helt utan andra vilda västern-sandlådor är vi ju dock inte, även om det är en ytterst smal genre. GUN är ju lite av en glömd klassiker (som Steam dessutom rear ut i skrivande stund), och kan ju beskrivas lite som ett oslipat proto-Red Dead Redemption, med liknande GTA-upplägg. Så här i efterhand minns jag dock mest att man sköt mängder av indianer och att Kris Kristofferson var röstskådespelare i det.

GUN lät spelaren ställa till med rejäl oreda i vilda västern.

Ett annat spel som jag snubblade över är Six-Guns, som från början är ett "gratis" mobilspel, men som även finns till Windows. Det är en skamlös Red Dead Redemption-klon med rollspelsinslag, som till en början verkade väldigt lovande. Spelet faller dock på sitt pay-to-win-koncept och blir snabbt tråkigt då det blir uppenbart att man måste punga ut med riktiga pengar för att kunna uppgradera sina vapen, för att ha en chans mot fienderna som blir svårare och svårare ju högre nivå man själv uppnår. Ännu mer tydligt blir det i multiplayer-läget där man är fullständigt chanslös om man inte sett till att köpa explosiva gatling-revolvrar. Typ. På plussidan så har spelet lite av en Deadlands-liknande weird west-charm, med steampunk-aktiga vapen och allsköns spöken, vampyrer och varulvar som motståndare, utöver de sedvanliga banditerna. Six-Guns blir dock pinsamt repetitivt med samma uppdrag och samma dungeons om och om igen, men jag lyfter hur som helst på Stetson-hatten bara för bedriften att man åtminstone försökt knåpa ihop ett actionrollspel i vilda västern.

Six-Guns uppvisar en lovande yta, men avslöjar sig snart som en studie i upprepning och pay-to-win.

Sist men inte minst förtjänar så klart även indiespelet Westerado att nämnas - ett pixligt spaghetti-westernäventyr med fantastisk musik. Visserligen är det inte fråga om en ren sandbox, men man bestämmer själv i vilken ordning man vill ta sig an uppdragen i jakten på spaghettistinkande hämnd. Det påminner kanske mer om The Legend of Zelda i Cowboy-boots än Sid Meier's Pirates, men det är ett ytterst charmigt spel. Ett spel där du dessutom kan råna i princip vem som helst.

Referenserna är tydliga i Westerado, de enorma pixlarna till trots.

Jag känner dessvärre inte till några fler spel på temat vilda västern-sandbox, i synnerhet inte med samma grad av frihet som de ovan omtalade Mount & Blade-moddarna, men jag fortsätter att hålla korpgluggarna öppna - framför allt på olika hemmasnickrade moddar. Om inte annat kanske jag ger mig på att försöka konstruera ett eget, jag har ju trots allt ägnat sjukligt många timmar åt att bygga suspekta spel i Multimeda Fusion och dess föregångare. Det får avsluta den här laddningen spelrelaterat ordbajseri, så jag avslutar med ett sedvanligt auf Wiedersehen!


P.S. Och Carson då? Senast jag hörde så sonar han sina synder genom att hjälpa invånarna i en liten by nära den mexikanska gränsen. Genom att stjäla boskap från alla närliggande byar på andra sidan Rio Grande åt dem. Han är fortfarande ett jävla svin. D.S.

Carsons val av vänner är måhända en smula anmärkningsvärt, med tanke på hans bakgrund.

Plastwestern och airsoftsmide

Eftersom både det regelbundna rollspelandet, liksom datorspelandet, ligger i någon sorts träda så lägger undertecknad istället allt sitt krut (hö hö) på westerngrejen. Det är måhända det kvasidepressiva novembertillståndet som spökar, och som gör så att man inte har någon lust att ta sig för något, samtidigt som man är understimulerad just eftersom man inte tar sig för något. Hur som helst råder jag i nuläget bot på detta genom att ge min samling av westernrelaterade luftvapenprylar en rejäl överhalning.

Närmare bestämt har jag bestämt mig för att få lite enhetlighet på en del av prylarna. Tidigare har jag ju påpekat att mitt intresse för airsoft varit en smula svalt, men jag har ändrat åsikt i den frågan. Framför allt var det tanken på att använda paintball-kulor i kaliber 6mm för att köra vilda dueller och shootouts tillsammans med kamrater med samma typ av bristfälliga omdöme som en själv, som fick mig att ändra ståndpunkt. Att dra på sig tidsenliga kläder och ge varandra blåmärken tedde sig helt enkelt mer underhållande än att bara skjuta på stillastående mål. Dessutom insåg jag att det ju faktiskt finns stålkulor i kaliber 6mm, vilka torde fungera nog så bra för vanligt målskytte, varpå jag inte längre såg någon anledning att hålla mig fast vid enbart de tidigare 4,5 mm-stålrundkulekastarna.
På plussidan så har jag ju dessutom redan två för ändamålet tämligen trevliga hagelgevär, så i utrustningsväg är det mest en fråga om att skaffa några sexskjutare och måhända en bygelrepeter eller två.

Så ståtliga ska vi känna oss!

Då kanske någon frågar sig om jag inte måste börja om från början med revolverinköpen, då jag hittills bara skaffat varianter för 4,5 mm? Föga. Det visade sig nämligen att Umarex-revolvrar, och deras släktingar, som alla verkar komma från samma tillverkare i Taiwan, använder sig av i grund och botten samma innerpipor. Att sålunda slakta en bättre begagnad Dan Wesson-revolver i airsoftutförande, och flytta över dess 6 mm-pipa till min Schofield-revolver var en tämligen lätt match, sånär som på att packningen som sitter mellan pipa och trumma behövde filas till lite.

Airsoft-Dan Wesson + Stålkule-Schofield = En för tillfället helt unik airsoft-Schofield.

Planen är alltså att utsätta min Umarex Peacemaker för samma behandling och ge även den en airsoftpipa. Ett par puffror till (bland annat siktar jag på den nya kavalleri-modellen av Peacemakern med längre pipa), sedan har jag nog fler skjutjärn än vad jag har villiga deltagare...

Dessvärre visade sig de paintball-kulor jag kommit över suga träck ur en slang, så just den detaljen får ligga på is tills vidare.

Föga imponerande resultat från ca 3 meters avstånd. Inget splatter, men fina hål i pappen.

Men att köra hårdföra airsoftmatcher med westernvapen är jag tämligen peppad på - förutsatt att jag kan övertala några likasinnade att gå med på dumheterna. Ännu mer sugen blev jag när jag upptäckte att det finns grupper av franska och brittiska entusiaster som verkligen gått all-in vad gäller det konceptet. Nu har jag inte fullt lika grandiosa ambitioner själv, men att få ihop runt fyra-fem skallar och tävla i klassiska dueller såväl som små scenarion av typen capture the flag vore inte helt fel. Givetvis iförda lagom överdrivna cowboy- och desperado-utstyrslar. Att hitta någon lämplig plats att spela på är måhända ett större bekymmer, men någon närliggande paintball- eller airsoftbana torde vara öppen för tanken. Om inte annat kan man kanske till och med rekrytera några fler stackars deltagare den vägen.

Jepp, den nivån kommer det att ligga på. Om någon har idéer, förslag eller helt enkelt bara känner för att haka på i den nya folkrörelsen så lyssnar på jag uppmärksamt. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!

Rollspelsröj och vanvettiga påfund

Ytterligare en helg har passerat, och med den en tuff omgång av Call of Cthulhu. Det är sällan vi spelar rollspel nu för tiden, men när det väl sker så ser vi till att göra det med besked. För att på bästa sätt ta till vara på den nu rådande Halloween-stämningen så samlades vi i en dunkel källarlokal, och körde ett tolvtimmarsmarathon med ett äventyr ur supplementet In the Shadows.

Äventyret i fråga, som heter In the Shadows of Death, var en smula knepigt att spelleda. Dels händer det inte jättemycket om inte spelarna själva tar initiativ till det, och dels så måste deltagarna verkligen vilja reda ut situationen, eftersom den person som scenariot kretsar kring själv inte vill ha någon hjälp av utredarna. Hur som helst så gjorde jag mitt bästa för att bygga upp en känsla av sydstatsgotik, och sedan låta spelarna göra vad de själva ville av situationen. I stort sett vill jag nog påstå att det gick rätt bra, främst tack vare deltagarnas minst sagt färgstarka karaktärer (det första mötet mellan en tämligen självupptagen playboy och en minst lika självupptagen journalist nådde närmast legendariska proportioner).

I vanlig ordning upphör jag aldrig att förvånas över mina spelares förmåga att eskalera en situation, och den här gången slutade det hela på ett exceptionell kaotiskt sätt, ivrigt påhejat av undertecknad som tog tillfället i akt att baka in några konsekvenser av spelarnas tidigare val i situationen. Ett par stendöda spelledarpersoner senare, till följd av några impulsivt fattade beslut från spelarnas sida, kunde jag mest konstatera att det inte fanns mycket kvar att göra i scenariot. Bortsett från en potentiell strid mot några onämnbara varelser, vilken egentligen bara skulle ha tett sig tråkig och slätstruken jämfört med det nyligen uppnådda klimaxet, återstod ingenting mer att upptäcka, varpå jag beslutade att bryta det hela med en olycksbådande avslutningsscen.

Att köra en heldag med ett enda äventyr på det här sättet är väldigt utmattande samtidigt som det är förbannat roligt. Efter att ha byggt upp förväntningar och förberett sig i veckor innan så går luften verkligen ur när man är färdig, och känslan av tomhet efteråt är ytterst påtaglig. Även fast man egentligen är för trött för det, så vill man ta tag i ett nytt projekt, läsa in sig på ett nytt äventyr, tänka ut nya fula knep och personligheter. Helt enkelt göra det större, bättre och snyggare. Man vill ta det till en ny nivå, men hur det blir med den saken får vi se.

Att göra det i form av klassiska murder mystery dinner parties har vi redan gjort, och eftersom undertecknad fått dra i många av trådarna i det sammanhanget så har det givetvis slutat med en hel del Call of Cthulhu-influenser. Vad nästa steg i så fall skulle vara, det vet jag inte riktigt. Måhända något mer kontrollerat och upplevelsebaserat. Att kunna driva mysteriet och deltagarna framåt med mer än bara dialog, story och ledtrådar. Som jämförelse kan nämnas de stora survival horror-spelen som arrangerades i Australien, där en grupp spelare utrustade med Laser Tag-beväpning fick röra sig genom ett "laboratorium" och söka efter ledtrådar samtidigt som de jagades av zombies.

Nog för att det i sig självt lär vara djävulskt roligt, men vad jag föreställer mig är något med mer fokus på det mystiska och olycksbådande, snarare än att skjuta zombies med lasergevär. Till exempel att ha tillgång till ett hus med ledtrådar och pussel utspridda på alla tänkbara obehagliga platser, och låta en eller flera av deltagarna ha som uppgift att (kanske delvis i hemlighet) försvåra för de övriga spelarna.

Blanda ut det med planerade moment där deltagarna överraskas och tvingas gömma sig från ett Lovecraft-stinkande monster (eller ja, en deltagare i jävligt obehaglig monsterdräkt) eller barrikadera sig i ett skjul och lösa ett pussel samtidigt som sagda vidunder lever om utanför och försöker ta sig in, så har man en potentiellt väldigt skrämmande spelupplevelse framför sig.

Scooby Doo möter Cthulhu Live möter valfri slasher-film. Ungefär. Nu lär detta kräva mer än vad jag någonsin kommer att kunna uppbåda i form av såväl ork som resurser. För att inte tala om villiga deltagare. Men drömma går ju. Nåväl, nogspekulerat för den här gången. Jag säger auf Wiedersehen så länge.

Ockulta hembygdsstudier och smältbly

Ett av mina mål i livet är att ha ett välfyllt, överdimensionerat och tämligen udda privat bibliotek. De senaste veckorna har således i stor utsträckning ägnats åt bokjakt. Likt en litterär Indiana Jones har undertecknad dammsugit såväl fysiska som digitala antikvariat efter intressanta skrifter, och efter idogt sökande kan jag nog våga påstå att jag påträffat en smärre skattkammare. Som bekant är jag svag för texter som rör folktro och -loristik i allmänhet, och dylika ting rörande min hembygd i synnerhet. Som av en ren slump har jag nu, genom ett impulsköp via Bokbörsen, kommit över den största samlingen uppteckningar av skrock, folkmedicin och vidskepelse från hemtrakterna som jag hittills sett i tryck. Visst finns det många sägner och berättelser där ute, men sällan samlade på samma ställe. Boken i fråga är H. Hauges Smältgummor, trollgubbar och andra kloka. Den innehåller en samling uppteckningar av gammal skrock, folkmedicin och slikt från flera olika landskap, där störst utrymme lämnas åt Gästrikland, Hälsingland och Jämtland.

Visst innehåller den många upprepningar av samma berättelser, vilket ju är vanligt när det gäller sägner, och flera av dem känner jag igen från andra källor; som till exempel den om hur Ljusdals kyrka fick sitt kyrksilver, men den innehåller även många ruskigheter om lokala trollgubbar och kloka gummor på olika orter som botat sjuka och "förgjort" sina grannar; med andra ord en hel del stoff för ohyggliga spökhistorier när man är på det humöret. Som exempel kan nämnas den jämtländske prästen Tegnander, som sägs ha sysslat med trolldom och begravts med sin svartkonstbok under huvudet.

Extra intressant är dessutom det lilla reportage boken innehåller om smältgummor i Alfta. Att smälta bly över människor var ett sätt att bota alla möjliga olika åkommor. Smältgumman hällde smält bly i en kopp med vatten ovanför patienten. Koppen skulle innehålla delar av den sjukes hår, naglar eller liknande, och när det heta blyet träffade vattnet så fräste och small det, och skulle på så vis "skrämma bort det onda". Därefter skulle patienten gå hem, stänga fönster och dörrar och inte öppna dem mer den kvällen, annars skulle det onda komma tillbaka. Vad som gör det hela lite mer intressant än det övriga är att jag under ett samtal med farsgubben fick reda på att han tydligen tagits till en smältgumma som liten, och mycket av det han berättade stämmer överens med vad som framkommer om smältgumman i reportaget. Mycket spännande, måste jag säga!
 Vidare fick jag i samband med detta även höra en del annat som sas om smältgummor och trollgubbar i trakten, ruskiga saker även det, kan jag nämna. Dock så suger jag på den karamellen en tid till, då jag börjar känna mig manad att faktiskt försöka mig på att få ihop någorlunda ordentliga uppteckningar av detta material.

Utöver detta lilla fynd har jag även dragit hem en och annan liten svartkonstbok, vilka jag ännu inte hunnit ögna igenom, samt E. Åshedes Småländska mässingsvapen, som ju berör ett annat av mina favoritämnen; gamla svartkrutsvapen. Men det nördar vi ned oss i någon annan gång. Det är illa nog att behöva ge svaret "svaschtkrut å gamla tröllkäringar" när folk frågar vilka intressen man har. Härnäst ligger jag i högväxel för att få ordning på allhelgonaperiodens omgång av Call of Cthulhu. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!

Barndomens blodsugande banaliteter

Hoppsan. Det har visst varit dödstyst från den här stinkande vrån av Internet i över en månads tid nu. Det har väl framför allt bottnat i att undertecknad inte haft mycket för sig, annat än att läsa böcker, se på film och lyssna på osunt många timmar av Creepypodden. Vilket visserligen är fullt godkända aktiviteter i min bok, även om de bidrar med föga stoff för bloggen.

Som mitt tidigare inlägg brutalt påpekade så börjar hösten ge sin mer eller mindre välkomna närvaro till känna, och jag ämnar utnyttja mörkret till fullo. Halloween närmar sig med stormsteg, och jag räknar med att åtminstone kunna ägna den helgen åt att spela någon form av kusligt roll- eller brädspel i goda vänners lag. När jag var yngre var jag skeptisk till att vi som svenskar skulle stjäla det stycket anglo-amerikansk affärskultur, men numer är det en så god ursäkt som någon att få vältra sig i ryslig populärkultur utan att verka allt för udda.

På tal om ryslig populärkultur så har jag börjat förse mig själv med alla gamla svartvita monsterskräckisar jag kunnat komma över. The Wolf Man, Frankenstein och fan och hans moster. Ni vet, sådana där skräckfilmer som ingen blir rädd för längre, men som är ack så stämningsfulla. Undantaget gamla Nosferatu. Den filmen är fortfarande förbannat obehaglig.

Stillbilden av Greve Inte-Dracula Orlok, böjd över en fager jäntas hals, har sedan länge suttit inetsad på min näthinna, ända sedan jag som liten parvel uppvisade ett aningen förvuxet intresse för allsköns övernaturligheter, och bläddrade i böcker jag inte borde ha bläddrat i hemma hos en kamrat. Den stillbilden skrämde tarmsmöret ur mig då, och ingöt en djup fruktan för äckliga jävla blodsugare under lång tid framöver. Givetvis medförde sagda fruktan även en växande fascination, vilket gjort att med skräckblandad förtjusning inte kunnat slita mig från filmer och tv-serier där vampyrer varit inblandade. Då menar jag förstås obehagliga, uråldriga, onda jävlar, inte den där sortens ångestfyllda tonårshunkvampyrer som varit på modet det senaste decenniet.

Värst var det när vampyrfanstygen behagade dyka upp i sammanhang där man inte helt väntade sig att de skulle vara. Ett exempel är den gamla halvtrevliga tv-serien The young Indiana Jones chonicles, där Indy hamnar i ett avlägset slott i en viss bergskedja, som bebos av en viss östeuropeisk adelsman, med smak för blod. Det var lagom mycket bränsle för att hålla mardrömmarna igång ett bra tag.

Från avsnittet Transylvania, January 1918.

En annan serie, som trots sitt skräcktema var lite lättare att hantera eftersom man var beredd på det, var Are you afraid of the dark? Lättare att hantera ända tills avsnittet om den där jävla biografen dök upp. Den där jävla biografen som visade Nosferatu, och greve Drac-jag menar Orlok blir verklig även utanför bioduken. För en redan Nosferatu-traumatiserad fegskit så var det inte den sundaste halvtimmen framför TV-apparaten. Men så här i efterhand kan jag väl istället vara nöjd över att ett av de gamla klassiska filmmonstren för min del alltid kommer att ge mig små kalla kårar när det visar sig, och på sätt förblir odödligt. Eller odött.

Från avsnittet The tale of the midnight madness.

Ruskigheter i höstmörker

Så här i slutet av augusti blir det alltmer tydligt att slaskhösten är i antågande. Hur trist det än må vara att sommaren drar sina sista, rosslande andetag för i år så innebär dock höstmörkret att stämningen blir helt rätt för att konsumera mängder av skräckkultur. Jag anpassar min kulturkonsumtion, liksom mitt drickande, efter klimatet. Under het och fuktig sommar dricker jag bourbon och kollar på spaghettiwesterns. När höstrusket lägrar sig så går jag över till vindpinad maltwhisky och lyssnar på ljudböcker av H.P. Lovecraft och hans lärljungar.

Dark Adventure Radio Theatre håller fortsatt hög klass på sina radiopjäser. Deras senaste produktion är en tolkning av Lovecrafts kanske mest mundäna verk av kosmisk fasa; The Thing on the doorstep, som kretsar kring äktenskap och identitetsförlust. Även om den givetvis är fylld av hans sedvanligt övernaturliga svarta magi, så är själva temat om ett äktenskap fullt av såväl psykologiskt som magiskt våld, liksom den överhängande rädslan av att förlora sin individualitet i sammanhanget, hans mest vardagligt förankrade berättelse. Dessutom måste jag påstå att The Thing on the Doorstep är den novell där Lovecraft, med en enda mening, lyckas bäst med att sätta tonen och kasta läsaren in i mysteriet redan från början.

"Det är sant att jag har sänt sex kulor genom min bäste väns huvud, och ändå hoppas jag att med denna redogörelse kunna visa att jag inte är hans mördare."

Vem vill inte veta vad som föranledde det!?! Just det.

Vidare utannonserade nyligen DART att man påbörjat produktionen av ännu en helt ny pjäs, The Brotherhood of the Beast, som baseras på supplementet The Fungi from Yuggoth till rollspelet Call of Cthulhu. De har tidigare visat att de är fullt kapabla att skriva fristående pjäser som inte är direkta tolkningar av Lovecrafts verk, så jag ser väldigt mycket fram emot den här.

Höststämningen sparkar även delvis igång min egen kreativa ådra. Även om jag inte lyckats uppbåda orken att själv skriva något, så känner jag ett växande sug att förbereda en kampanj till Call of Cthulhu. Min förhoppning är att kunna hålla lågan uppe och spelleda något långt och läskigt över Roll20, då mitt rollspelande fått ligga i träda under sommaren. Om inte annat så får jag roa mig med Mansions of Madness. Eftersom en helg på det temat är planerad till veckan så roade jag mig med att slänga ihop en liten stämningstrailer med diverse "lånade" bilder från nätet, samt utdrag från en rad olika ljudböcker. Måhända kan den hjälpa någon annan att komma i stämning i höstmörkret.

Andra idéer som snurrar runt kretsar kring att skriva ännu ett mordmysterium. Det börjar bli en vana att lova sig själv att låta bli, för att sedan börja känna suget att knåpa ihop ett halvt övernaturligt mordlajv lagom till nyår. Vi får se hur det går, och om suget håller i sig.

Utöver detta har jag mest roat mig med att bygga schatull till vapensamlingen, såväl till luftpistolerna som de antika svartkrutspjäserna. Således bjuder jag avslutningsvis på några bilder av dessa, med hopp om att de hinner med att luftas någon gång även under hösten!

Smith & Wesson Schofield No. 3 i kolsyreutförande.

Crosman Shiloh, en replika av Remington 1861.

En patronask till diligensbössan, vars ammunitionsförråd fått tillökning.

Det var allt för närvarande, tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!

Mansions of Madness - För Call of Cthulhu-fantasten utan vänner

När undertecknad fick nys om att det Cthulhu-drypande brädspelet Mansions of Madness skulle få en app-driven andra utgåva så hoppade det stackars hjärtat över ett par slag. Min första tanke när jag såg att gamla Descent fått en app som tar över rollen som spelledare (eller Overlord, om man nu vill vara petig med terminologin), var att jag ville ha en liknande app för MoM. Jag var givetvis inte ensam om det önskemålet, men i de diskussioner som följdes översvämmades självfallet kommentarsfälten av Negative Nancies som menade att det omöjligt kunde fungera. MoM var för komplicerat och rollen som spelledare krävde för mycket strategi och det ena med det tredje. Gud förbjude att man är positiv till något på Internet. Men, tji fick fnöskepungarna. I andra utgåvan av Mansions of Madness har spelledaren helt ersatts av en app, vilket innebär att jag de facto kan spela spelet, istället för att låta det stå och samla damm i hyllan som sin föregångare. Vad som gör det hela ännu bättre, är att man kan använda monster och hjältar från första utgåvan, så det finns all anledning för mig att behålla den också.

Första utgåvan beskylldes ofta för att ha olidligt lång förberedelsetid innan man faktiskt kunde komma igång och spela. Spelledaren skulle bygga upp kartan, placera ut prylar, pussel och fan och hans moster. Andra utgåvan lider definitivt inte av detta. Starta appen, välj äventyr och vilka utredare som är med, sortera kort och kartbrickor i rätt högar, kör igång. Det tar längre tid att plocka ihop prylarna efteråt än att förbereda ett parti.

Reglerna i sig är enkla, och appen hjälper spelarna igenom det mesta. Det här är helt rätt väg att gå för Fantasy Flight Games. I synnerhet om man har Android i färskt minne. Istället för att spelarna ser hela herrgården från början så byggs den nu upp allteftersom man utforskar den. Jag har bara spelat ett parti för mig själv än så länge, så jag kan inte svara för hur pass olika den ser ut när man upprepar samma scenario. Hur som helst så påminner känslan i utforskandet en hel del om gamla Betrayal at the House on the Hill - fast med mer narrativt sammanhang. När utredarna undersöker ledtrådar så berättar appen en historia, och man får mer eller mindre en enklare rollspelskänsla. På samma sätt bidrar appen med ett narrativt, beskrivande upplägg under striderna mot herrgårdens monster. Är man förtjust i högläsning så lär flerspelaromgångarna kunna bli synnerligen underhållande.

Det narrativa upplägget gör att spelet fungerar utmärkt för en ensam spelare. Tidigare solospel av den här typen som jag testat (Shadows of Brimstone, Advanced HeroQuest osv.) har i regel utmynnat i att man bara sitter och rullar tärningar för sig själv, och till slut väntar man endast på att ens hjältar ska dö eftersom man helt enkelt tröttnar. Tack vare appens berättande känner man sig istället involverad på ett annat sätt, även om man i grund och botten gör samma sak som i tidigare nämnda spel, dvs flyttar plastfigurer och rullar tärningar.

Jag ser fram emot att få testa spelet tillsammans med andra spelare. Eftersom jag aldrig fick tillfälle att spela första utgåvan kan jag inte göra någon jämförelse, men den här utgåvans vansinnesmekanik har effekter som även dessa för tankarna till tidigare nämnda Betrayal at the House on the Hill. En utredare som blir galen kan få helt egna vinstvillkor som går stick i stäv med det annars kooperativa målet med spelet. Galet kul, med andra ord.

Det medföljande konverteringspaketet låter dig använda första utgåvans prylar.

Som spel sett är Mansions of Madness andra utgåva inte särskilt komplext. Tur med tärningar vinner i regel över strategi och taktik. Men det här spelet handlar inte nödvändigtvis om att vinna. Liksom exempelvis gamla Drakborgen så kommer det största nöjet från den historia som uppstår under spelet. I min första omgång gick det käpprätt åt helvete för utredarna; en tvär gammal butler och en lite för nyfiken idrottare. I spelets slutfas försökte idrottaren desperat att värja sig mot monster med en kofot samtidigt som hon försökte lösa ett låspussel, i grund och botten ovetande om att butlern börjat skjuta vilt omkring sig med en signalpistol för att värja sig mot kultister, och sålunda även satt eld på stora delar av herrgården. Don't split the party, som rollspelarna säger.

Ska man säga något negativt så är det väl att det appdrivna upplägget gör det svårt/omöjligt att husregla saker och komma med egna tillägg. Alla vet att sådana här spel är till för att modifieras...

Mansions of Madness andra utgåva är visserligen dyr som bara den, närmare bestämt går den på 900 spänn, och jag var tveksam till att skaffa spelet av den anledningen. Jag ångrar ingenting. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!

Skytteglädje och kolsyredrivna handkanoner

Efter en vända till södra Norrlands hälsingska urskogar så har undertecknad så slutligen fått härja loss obehindrat med arsenalen av luftvapen med vilda västern-tema. Eller ja, obehindrat och obehindrat, sexskjutarna behagade krångla, men den ena reparerades på plats, och den andra fick en provisorisk reservdel som gjorde att den åtminstone fungerade, även om den såg ut som en kasse skit.

Farsgubben fick feeling när jag släpade hem en hel uppsjö av plinkingvänliga skjutjärn, och snickrade ihop såväl ett hagel-mål som ett duellträd. Utöver dessa hemmabyggen så hade jag knatat in på Teknikmagasinet och köpt ett självåterställande stålmål för luftvapen. Pistolerna var visserligen lite för klena för att det skulle fungera hundraprocentigt, men man såg och hörde onekligen när man träffade.

För geväret fungerade målet dock kanonbra. Varje träff följdes av en ljudlig klang, och en måltavla som snurrade runt och försvann. En sista träff på den översta måltavlan såg till att målen trillade ned och blev synliga igen. Helt klart ett bra köp, även om jag skulle uppskattat att få med fler klistermärken för själva målen, eftersom de slits ut rätt fort och blir svåra att se, särskilt på längre avstånd.

Geväret ja, det förtjänar faktiskt några fler ord. Jag kunde ju självfallet inte lägga band på mig, och köpte ett Walther Lever Action till nedsatt pris - vilket i sammanhanget fortfarande innebar en rätt saftig summa, kalaset landade på en kostnad en hyfsad bit under 4000 kr, vilket ju ändå får ses som ett kap när jag sett vissa kränga den för närmare 6000 spänn. Att lägga de pengarna på ett luftgevär som inte är ämnat för seriös tävling kändes förvisso en smula tveksamt, men så fort jag fått det i nävarna, laddat det och skjutit några serier så insåg jag att det var värt varenda slant.

Precisionen är det absolut inget fel på. Så fort man lärt sig vilket avstånd de olika stegen i riktmedlen är menade för så har man inga som helst ursäkter för att man missar. Med stöd hade jag inga problem att träffa målen (som väl har en diameter på omkring 5 cm) på 25 meters avstånd. Längre bort än så provade jag inte, eftersom jag vid det läget knappt kunde se målen med öppna riktmedel.

Istället för vanliga 12g kolsyrepatroner så laddas Walther Lever Action med en 88g kolsyretub. Till en början var jag lite skeptisk till detta, eftersom det innebär att jag behöver hålla mig med ytterligare en extra form av drivmedel, men så här efteråt kan jag bara finna en nackdel med det; det går åt en förbannat massa ammunition. En tub räcker nästan för att ta sig igenom en hel burk med 500 diaboler. Vid de sista 50 skotten är det dags att ge sig, då den tappar tryck och de börjar sjunka. Mitt förslag till riktlinje är således; när du ser botten på burken, byt tub.

Walther Lever Action är helt enkelt förbaskat rolig att skjuta med. För många kan det här vara det närmaste man någonsin kommer att skjuta med en Winchester 1894, och bara det är anledning nog att skaffa den om man är en western-fantast. Har man dessutom ungar och vill lära dem skytte och vapenvett så är detta gevär ypperligt. Precisionen kan definitivt mäta sig med fjädergevären och -pistolerna, och den yngre skytten kan fokusera på det faktiska målskyttet istället för att trötta ut musklerna med brytomladdningar (jag tittar på dig, Gamo P900).

Men nog med lovord om Walther Lever Action, vid det här laget kanske någon undrar hur westernskytte med luftvapen ser ut och går till. Utlovade inte Doktor Laser en film, dessutom? Jo, det gjorde han. Jag tog visserligen aldrig tid och räknade poäng, men jag lyckades få ihop alla moment till slut. Håll till godo, här är en video på undertecknad och undertecknads fagra akterdel som ägnar sig åt ren jävla skytteglädje.

Avslutningsvis måste jag även uppge ett litet hurrarop eftersom någon tillverkare uppenbarligen insett att det finns en luftvapenmarknad för westernreplikor. För ungefär två veckor sedan tänkte jag för mig själv "det är riktigt kul att man gjort en kolsyredriven Colt Peacemaker, det vore roligt om man även gjorde en variant av Smith & Wessons Schofield, det är ju en klassiker det med...". I tisdags upptäckte jag att den här just kommit. Jag beställde så klart en direkt, och fick hem den idag. Kan knappt bärga mig inför att få provskjuta rackaren. Just nu är dock det största problemet att ha plats för alla skjutjärn, så jag måste börja jobba på en vettig förvaringslösning.

Det var allt för den här gången, tills vidare säger jag auf Wiedersehen. Äh, stryk det. Vi säger YEEEEE-HAAAAAAAAW istället!

Cowboy Airgun Shooting - Accessorize, accessorize, accessorize

Mitt vilda västern-nörderi fortsätter, nu dessutom påeggat av diverse bokfynd i samarbete med SVT. Just när det gäller skjutjärnen betraktar jag mig som färdig, då jag har ett gäng kolsyredrivna sexskjutare, en bygelrepeter samt hagelbrakare att förfoga över nu. Fokus har därmed legat på att hitta något passande att bära dessa i. För att tala klarspråk har jag alltså letat efter hölster och revolverbälten som inte kostat skjortan, samtidigt som de tilltalat min smak och personlighet. Efter många om och men beslutade jag mig för att köra på en sammansättning som är klassiskt och egen på samma gång. Dubbla kavallerihölster. Just det, sådana där avlånga hölster med stängd överdel, avsedda för gamla Colt- och Remingtonrevolvrar.

Två hölster, patronväska samt patronbälte för Umarexrevolvern.

Varför då denna sammansättning? Den är tämligen opraktisk, inte lika bekväm som ett par lågt sittande Hollywood-buscadero-hölster, och skjutjärnen är knepiga att få bra grepp om eftersom de sitter så djupt nere i hölstren. Två skäl. Ett, hölstren var billiga. Två, det är spexigt. Plus att de ju passar ypperligt för slaglåsrevolvrar, vilket de ju egentligen är avsedda för, om jag nu skulle få för mig att ge mig in i hela western-rendezvouz-grejen.

Jag passade på att montera dit patronbältet med Umarex-patroner, även om bara en av revolvrarna utnyttjar dessa. Känner jag mig själv rätt kommer jag säkerligen skaffa en till sådan vid tillfälle. Om inte annat så i airsoft-utförande, bara för att kunna köra dueller mot kamrater under mer omdömeslösa ögonblick.

Den större patronväskan, som jag hade liggandes sedan tidigare, visade sig passa utmärkt för patronerna till hagelbössan. Det enda kruxet var att jag fick göra ett extra hål i flärpen som man använder för att stänga luckan, eftersom patronerna var en smula för långa.

Jag passade även på att göra ett par extra hål i hölsterluckornas flärpar. På det viset kan jag tillfälligt vika tillbaks locken och fästa dem runt hölstren för att kunna hålla dem öppna. Inte helt bekvämt, men praktiskt om man behöver kunna komma åt revolvrarna snabbare utan att pilla med locken.

Så! Nu är jag redo för sommarens kolsyredrivna dumheter! Jag har hittat några tämligen billiga skjutmål i stål, och funderar på om jag ska roffa åt mig ett gäng för att kunna sätta ihop en hyffsat modulär Cowboy Action Shooting-bana med trevliga utmaningar. Förhoppningsvis kommer jag ha möjlighet att slänga upp en liten video med westernskytte framöver. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!