Sandlådor, desperados och bättre begagnad tuggtobak

Låt mig få berätta lite om Carson, en vindpinad typ med pipskägg och ovårdad mustasch. Carson är ett jävla svin. Farsgubben hans gjorde sitt för att införa lag och ordning i den otämjda västern, och Carson själv sökte i sin ungdom lyckan som guldgrävare. Tills kriget kom, då han slöt upp bakom sydstaternas fana. Efter kriget, år 1866 närmare bestämt, finner vi Carson i form av en utfattig landstrykare som nyligen flytt ifrån fångenskap hos en kringströvande grupp comancher ute på krigsstigen - och alla som känner till comancherna vet att de var ena brutala jävlar. Efter den upplevelsen hyser han ett bottenlöst hat gentemot alla comancher, men det hindrar honom inte från att försörja sig på att sälja slavar till dem, som han fångat in med hjälp av sitt gäng bestående av skitiga banditer, lycksökande nybyggare och legoknektar - vilka han leder tillsammans med sin kamrat Bartholomew, en färgad ex-slav, ironiskt nog. På tal om ironi så sträcker sig Carsons lojalitet till sydstaternas kollapsade konfederation inte längre än till att han tar på sig de skitjobb som erbjuds av Förenta Staternas armé. Pengar är pengar.

Carson, ett riktigt jävla svin.

Nu finns Carson så klart inte på riktigt, utan endast i digital form i Mount & Blade - 1866: Western mod. Mount & Blade är från början ett action- och strategirollspel som utspelar sig i en medeltida värld, och det var smått banbrytande då det dök upp för omkring tio år sedan eftersom spelaren kunde delta som enskild soldat i förhållandevis stora bataljer, och strida såväl till fots som från hästryggen.

En typisk skärmytsling i Mount & Blade

När man inte befinner sig på slagfältet så utforskar man världskartan, besöker städer, slott och byar, bedriver handel och knyter allianser, samt tar sig an uppdrag från diverse borgherrar samtidigt som man rekryterar följeslagare till sin armé. Upplägget påminner väldigt mycket om klassikern Sid Meier's Pirates, i att man placeras i en värld som lever sitt eget liv runt omkring, och är fri att klara sig själv i den bäst man vill. Krig startas och pakter sluts, städer faller och reser sig igen, och det är upp till dig som spelare att profitera på det som händer, utan att någon övergripande handling driver det hela framåt. Jag är svag för den typen av spel, där det i slutändan är du själv som skapar en egen historia genom att spela, det vill säga riktiga sandbox-upplevelser, vilket mitt tidigare inlägg om Darklands torde ha avslöjat. Men åter till 1866: Western mod.

Kartvyn i 1866. Med rätt färdigheter kan man spåra andra grupper som rör sig på den.

En stor del av charmen med Mount & Blade är de många expansionerna, och just 1866: Western mod är en totalkonvertering som förflyttar handlingen till vilda västern, med rykande sexskjutare, nybyggare och indianer. Faktum är att jag snubblade över 1866: Western mod, när jag grävde omkring efter information om 1860's Old America, som är en liknande modifikation till Mount & Blades uppföljare, Warband.

En riktig desperado, från 1860's Old America.

1860 visade sig dock vara rätt oslipad, även om den har fördelarna att utspela sig på en gigantisk karta mitt under brinnande inbördeskrig, samt att fortfarande vara under utveckling, så den lär bli ännu bättre. 1866 visade sig vara betydligt mer komplett, även om kartan är mindre, och en rad buggar och ofullständiga uppdrag fortfarande hänger kvar.

När du skapar din rollperson får du svara på några frågor om dennes bakgrund, dela ut färdighetspoäng och bestämma utseende, sedan är det bara att ge sig ut på prärien och göra sitt bästa för att överleva. Vilket är lättare sagt än gjort om man endast råkar vara beväpnad med en rostig musköt och en bowie-kniv, som i Carsons fall. Det är något avslappnande och närmast terapeutiskt med den här typen av spel. Man får spela och utforska i sin egen takt, utan att piskas framåt av något drivande uppdrag, annat än sådana man själv väljer att åta sig. Bortsett från när man blir jagad av stråtrövare och indianer på krigsstigen då, så klart. Då övergår utforskandet snart i dundrande hovar, krutrök och vapenskrammel, och det är också här spelets mer minnesvärda ögonblick skapas; som till exempel när Carsons hela trupp nedgjorts och han står själv emot sex arga comancher. Efter en utdragen kamp har han slut på ammunition till sina revolvrar, och har fortfarande tre motståndare kvar. Desperat rider han tillbaka över slagfältet mot förrådskistan, sveper förbi den och sliter åt sig en ny laddning med ammunition utan att stanna, och laddar om revolvrarna samtidigt som han vänder om för att ta sig an sina förföljare. Sådana upplevelser klår många noggrant scriptade actionsekvenser från andra, större spel. Det hör inte till ovanligheterna att man känner sig som John Wayne i True Grit när man spelar 1866.

Carson i full galopp, rakt mot fiendens led!

Mount & Blade - 1866 är ett fantastiskt litet spel, och jag hade gärna sett att det innehöll mer. Framför allt fler faktioner att bråka eller liera sig med, såsom ranchägare, järnvägsbaroner och andra typiska vilda västern-klichéer. Jag skulle gärna sett att ett liknande spel utvecklades från grunden, utan att behöva dras med de begränsningar som Mount & Blade-motorn onekligen kommer med, men jag misstänker att ingen kommer att våga sig på ett riktigt djupt sandbox-spel i vilda västern-miljö efter att Rockstar Games etablerade total dominans på området i och med Red Dead Redemption, i synnerhet nu när man utlovat en uppföljare (och ja, jag är fruktansvärt peppad). En spännande parentes på det ämnet är för övrigt att man nu har möjlighet att spela Red Dead Redemption på PC via Playstation Now, förutsatt att man bor i Storbritannien, Nederländerna eller Belgien.


Tidernas bästa westernspel. Så här långt.

Förhoppningsvis kommer vi snart att få tillgång till godsakerna även i Sverige, om nu allt går vägen.


Helt utan andra vilda västern-sandlådor är vi ju dock inte, även om det är en ytterst smal genre. GUN är ju lite av en glömd klassiker (som Steam dessutom rear ut i skrivande stund), och kan ju beskrivas lite som ett oslipat proto-Red Dead Redemption, med liknande GTA-upplägg. Så här i efterhand minns jag dock mest att man sköt mängder av indianer och att Kris Kristofferson var röstskådespelare i det.

GUN lät spelaren ställa till med rejäl oreda i vilda västern.

Ett annat spel som jag snubblade över är Six-Guns, som från början är ett "gratis" mobilspel, men som även finns till Windows. Det är en skamlös Red Dead Redemption-klon med rollspelsinslag, som till en början verkade väldigt lovande. Spelet faller dock på sitt pay-to-win-koncept och blir snabbt tråkigt då det blir uppenbart att man måste punga ut med riktiga pengar för att kunna uppgradera sina vapen, för att ha en chans mot fienderna som blir svårare och svårare ju högre nivå man själv uppnår. Ännu mer tydligt blir det i multiplayer-läget där man är fullständigt chanslös om man inte sett till att köpa explosiva gatling-revolvrar. Typ. På plussidan så har spelet lite av en Deadlands-liknande weird west-charm, med steampunk-aktiga vapen och allsköns spöken, vampyrer och varulvar som motståndare, utöver de sedvanliga banditerna. Six-Guns blir dock pinsamt repetitivt med samma uppdrag och samma dungeons om och om igen, men jag lyfter hur som helst på Stetson-hatten bara för bedriften att man åtminstone försökt knåpa ihop ett actionrollspel i vilda västern.

Six-Guns uppvisar en lovande yta, men avslöjar sig snart som en studie i upprepning och pay-to-win.

Sist men inte minst förtjänar så klart även indiespelet Westerado att nämnas - ett pixligt spaghetti-westernäventyr med fantastisk musik. Visserligen är det inte fråga om en ren sandbox, men man bestämmer själv i vilken ordning man vill ta sig an uppdragen i jakten på spaghettistinkande hämnd. Det påminner kanske mer om The Legend of Zelda i Cowboy-boots än Sid Meier's Pirates, men det är ett ytterst charmigt spel. Ett spel där du dessutom kan råna i princip vem som helst.

Referenserna är tydliga i Westerado, de enorma pixlarna till trots.

Jag känner dessvärre inte till några fler spel på temat vilda västern-sandbox, i synnerhet inte med samma grad av frihet som de ovan omtalade Mount & Blade-moddarna, men jag fortsätter att hålla korpgluggarna öppna - framför allt på olika hemmasnickrade moddar. Om inte annat kanske jag ger mig på att försöka konstruera ett eget, jag har ju trots allt ägnat sjukligt många timmar åt att bygga suspekta spel i Multimeda Fusion och dess föregångare. Det får avsluta den här laddningen spelrelaterat ordbajseri, så jag avslutar med ett sedvanligt auf Wiedersehen!


P.S. Och Carson då? Senast jag hörde så sonar han sina synder genom att hjälpa invånarna i en liten by nära den mexikanska gränsen. Genom att stjäla boskap från alla närliggande byar på andra sidan Rio Grande åt dem. Han är fortfarande ett jävla svin. D.S.

Carsons val av vänner är måhända en smula anmärkningsvärt, med tanke på hans bakgrund.