Upplys mig om varför man ska vara Ensam i Mörkret™

Det ska erkännas att undertecknad har bott under en sten de senaste åren när det gäller datorspel. Jag har knappt spelat några och än mindre hängt med i svängarna. Nyheten att ett nytt spel i Alone in the dark-serien var på gång att släppas innebar dock att jag var tvungen att ägna åtminstone en gnutta engagemang till att ta reda på om det var något som jag skulle bli tvungen att hålla ögonen på. Ett antal Youtube-klipp senare kan jag bara konstatera att så dessvärre inte är fallet. Istället ser det ut som att Alone in the dark: Illumination blir en skamfläck på en franchise vars existensberättigande börjar kunna ifrågasättas. Är jag måhända lite väl hård mot den spelserie som byggde ramverket för hela survival horror-genren? Kan väl tänkas, men det är en spelserie som förtjänas att vara hård emot.

Det ska väl sägas direkt att Alone in the dark är en spelserie som hållit en allt annat än skyhög standard ur spelsynpunkt, men spelen har som jag ser det alltid haft någon behållning som räddat dem från katastrof. Det första spelet från 1992 var, som bekant, banbrytande. Ett stämningsfullt skräckspel i 3d med action och problemlösning i ett hemsökt hus fullt av Lovecraftianska monster och odöda ohyggligheter.

Det följdes av två andra spel släppta 1993 och 1994 med samma spelmotor. Dessa var avsevärt mycket knasigare och gjorde knappast föregångaren rättvisa. Därefter var det tyst i en herrans massa år, men originalets anda levde vidare i spel som Resident Evil och Silent Hill. År 2001 bröts dock tystnaden och Alone in the dark 4: The new nightmare släpptes. Det ska erkännas att undertecknad var fruktansvärt peppad inför den releasen, och även om det i slutändan inte blev fullt så häftigt som jag hade hoppats på, så var det inte någon total flopp i mina ögon.

Visst, spelet höll sig kanske lite väl troget till de då rätt trötta survival horror-konventionerna, men återigen hade man lyckats hitta tillbaka till den där stämningen och miljön som det första spelet bjöd på. En mystisk ö, en gigantisk herrgård och ett mysterium som behövde nystas upp via ledtrådar i form av dagboksanteckningar och fotografier, allt från skenet av blixtsken och en ficklampa. Man var dessutom hela tiden ansatt av underliga skuggvarelser och monster.
Spelet innehöll en hel del knasigheter i form av buggar, ologiska pussel och fåniga vapen, samt sedvanligt sunkigt röstskådespeleri, men på det stora hela var det inget totalt fiasko. Det var ett ganska trött spel, men det var fortfarande Alone in the dark, så att säga.

Nästa försök kom 2008, i form av Alone in the dark: Inferno (från början hette det bara Alone in the dark, eftersom det var på modet att uppkalla uppföljare efter sina föregångares originaltitlar). I och med att genren förnyats och tagits i nya riktningar tack vare spel som exempelvis Resident Evil 4, så gjorde man något vågat även med Alone in the dark. Istället för att göra en ren shooter eller ett rent skräckäventyr så försökte man göra något filmiskt där flera olika genrer blandades. Plattformssekvenser, biljakter, pussel och actionscener rördes ihop hejvilt.

Ingen del av spelet lyckades tyvärr särskilt bra. Buggar och dåliga kontroller avlöste varandra som spelarens huvudsakliga motståndare snarare än monstren, och fordonssekvenserna var rent bedrövliga. Men idéerna och viljan fanns där, framför allt viljan att låta alla delar i spelet bidra till att skapa en helhet. Till exempel genom att i stor mån slopa alla grafiska gränssnitt och låta spelaren gå in i huvudkaraktären Edward Carnby. När du behöver plocka fram din tändare så öppnar du inte menyskärmen, du öppnar Edwards jacka och kollar vad han har i innerfickorna. När du behöver lägga om ett sår väljer du inte förbandslådan och trycker "använd", du plockar fram sårsprayen, siktar och sprayar varje skråma du har.

Visserligen var Alone in the dark: Inferno ännu ett avsteg från tidigare spel i serien stämningsmässigt. Det var mer storslaget och mindre mystiskt, och den där ursprungliga Alone in the dark-känslan var som bortblåst, men det var åtminstone ett genuint försök till nyskapande, om än uselt genomfört.

Därmed åter till Alone in the dark: Illumination. Någon kanske frågar sig varför jag är så upprörd över att ha sett några Youtube-klipp från ett spel som inte ens är färdigt. Är det för att det ser pisstråkigt ut? För att det inte försöker hitta tillbaka till det som gjort serien charmig? För att det inte försöker tillföra något nytt? Ja, ja och ja.

Av betan att döma har man inte gjort något annat än att kolla på några lyckade skräckspel från den förra generationen, som i sig själva var rätt nyskapande när de kom, ryckt ur de detaljer som var häftiga, blandat dem i legolådan och satt ihop dem lite slarvigt i hopp om att någon ska nappa på kroken. I grund och botten har man tagit spelkonceptet från Left 4 Dead, ett jävligt bra spel, och tejpat på element från Alan Wake, ett annat jävligt bra spel, lite sådär nonchalant. Alone in the dark: Illumination är alltså en co-op shooter där man slåss mot vågor av monster som bara kan dödas om de befinner sig i ljus.

Inte nog med att man inte ens verkar försöka komma på något eget, man försöker inte ens anknyta till tidigare spel i serien på ett vettigt sätt, mer än att en av karaktärerna heter Carnby och att monstren inte gillar ljus (en aspekt som för övrigt inte på något sätt var central i originalspelet). Vidare ser det hela riktigt dassigt och oengagerat ut. Varför man ens bemödat sig med att smiska in spelet under Alone in the dark-fanan övergår mitt förstånd. De senaste spelen i serien har inte något särdeles gott rykte, och de fans som finns vill knappast ha en dålig Left 4 Dead-klon, eftersom det med största sannolikhet är roligare att sätta sig ner och spela just Left 4 Dead istället. Oftast brukar jag låta bli att döma ut ett spel innan det släppts, men i det här fallet gör jag ett undantag.

Nej. Fy för den lede. Jag håller mig till gamla spel istället. Jag är inte arg. Jag är besviken.