En nyårsafton i mordgåtans tecken!

Som er ödmjuke skribent utlovat så kommer här en lite mer utförlig rapport från spelet under nyårsafton, med avbildningar stulna från aftonens fotograf, Madame Black. Utöver nämnda mamsell bestod deltagarna av Pastor Grön med respektive Herr Grön, Mr. White, Mr. Scarlet, Överste Senap, Professor Plommon, Den Fantastiske Cerise samt Länsman Blå porträtterad av undertecknad. Stiliga var vi allihop!

Från vänster till höger; Den Fantastiske Cerise, Herr Grön, Pastor Grön, Mr. White, Professor Plommon, Länsman Blå, Mr. Scarlet, Madame Black och Överste Senap.

Som upphovsman till mordmysteriet så kunde jag av naturliga skäl inte delta aktivt i själva uppnystandet, utan fick istället agera uppviglare och klumpig konstapel. Inledningsvis var jag, i vanlig ordning, fruktansvärt osäker på hur det skulle gå; huruvida spelarna skulle vara för försiktiga med sina hemligheter eller om de skulle vara iskalla nog att ljuga tillräckligt länge för att sedan avslöja sig själva vid dramatiskt lämpliga tillfällen. Oron var givetvis ogrundad... Det var ytterst underhållande att följa alla upptåg och intriger lite vid sidan av, särskilt när gästerna började gå in i rollerna rejält.

Spelet i fråga blev ett hopkok av Cluedo, H.P. Lovecraft och M.R. James i klassisk 20-talsmiljö, centrerat runt en auktion och en ovärderlig bok. Med hjälp av skräckinfluenserna ville jag hela tiden låta spelarna överväga huruvida något övernaturligt faktiskt pågick, även om mordgåtan i slutändan hade en ytterst naturlig förklaring.

Ett ständigt återkommande inslag under spelet bestod i rumlaren Mr. Scarlets hånfulla gliringar gentemot den avdankade trollkarlen Den Fantastiske Cerise.

Spelet i sig pågick under en förbaskat välsmakande middag tillagad av sällskapet, och jag försökte i den mån det gick att tajma de olika dramatiska momenten i takt med förrätt, huvudrätt och efterrätt. I en mycket underhållande sekvens bestämde sig Den Fantastiske Cerise för att stå för underhållningen och utförde några extremt misslyckade korttrick.

Gå in i rollen, var det ja.

Vid varje moment fick spelarna ett nytt instruktionskort som beskrev saker de sett, hört och gjort under föregående moment (utöver de saker som spelarna de facto gjorde under själva middagen), samt några instruktioner om saker de skulle göra under nästa moment. Det var en upplevelse i sig att se gästerna interagera i sina roller, vare sig det gällde Mr. Whites skryt, Överste Senaps trumpenhet eller Professor Plommons upprepade skålande.

Förvisso ska det nämnas att tryckfelsnisse komplicerade hela affären vid ett tillfälle, men det hela reddes ut efter en stund. Det vill säga, när undertecknad insett att spelaren med det felande instruktionskortet inte bara blåljög för att rädda sitt eget skinn. Lögner fanns det dessutom gott om, vilket var bland det mest underhållande att betrakta för egen del - särskilt när sagda lögner avslöjades och följdes av strålande skådespel i form av sammanbrott eller vilseledande manövrer (varav en innebar en mycket noggrann inspektion och utläggning om huruvida en toalettdörr går att låsa från utsidan).

En trång mordplats, med flera ledtrådar för spelarna att finna.

Något jag verkligen ville få in i spelet var att ge deltagarna en faktisk brottsplats att undersöka, med fysiska ledtrådar att finna. I alla andra mordmysterier som jag studerade när jag konstruerade åbäket så hade brottet redan begåtts, och spelen bestod i stort sett av manusstyrda konversationer. Istället hämtade jag inspiration från, och försökte sträva efter samma typ av inlevelse som i, levande rollspel som Cthulhu Live. I synnerhet utgick jag från dess eget introduktions-mordmysterium Murder at Miskatonic. Liket i fråga fick spelas av en för ändamålet inköpt nallebjörn.

Länsman Blå hävdar fortfarande att han sköt sig själv. I bakhuvudet.

En eftersträvad, och tydligen rätt uppskattad, effekt av det faktiska letandet efter ledtrådar var de små, plötsliga insikter som uppnåddes när spelarna fann ledtrådar som de till en början missat - ledtrådar som givetvis ledde till att olika gäster plötsligt fick ögonen på sig såsom misstänkta, följt av bekännanden och avslöjanden av saker de hållit hemliga.

Min personliga favorit bland bevismaterialet.

Det ska erkännas att jag gick lite som på nålar tills spelarna fann en av de enligt mig roligaste ledtrådarna, ett fotografi som alla trodde bara hörde till rummet och inte hade något med spelet att göra. En personlig höjdpunkt var att höra en av spelarna utbrista "Vad fan gör Pedo Bear på fotot!?", där sagda björn givetvis representerade den mördade värden. Därefter förflyttades plötsligt allt fokus på en annan av spelarna. Synnerligen roande!

Mr. Scarlet försöker frustrerat tyda fejkad gammelsvenska ur Necronomicon.

Jag vore ju inte jag om jag inte blandade in några Lovecraftianska detaljer i mysteriet, och lät således hela sammankomsten kretsa kring utauktionerandet av den galne arabens bok, Necronomicon. Självfallet lät jag även boken i fråga innehålla en svårtydd ledtråd, som i sin tur pekade ett anklagande finger mot andra spelare.

Undertecknad hade svårt att hålla sig för skratt när Mr. Scarlet sedermera tog på sig att läsa upp ett stycke upphittad kärlekspoesi.

Andra ledtrådar involverade ett tappat kärleksbrev, samt en förbannelse stulen från skräckmästaren M.R. James fantastiska spökhistoria Casting the runes. Allt för att bidra till att göra mordgåtan ännu rörigare än vad den redan var. Ett misstag jag insett i efterhand är att några spelare lyckades undgå misstanke helt, då fysiska bevis saknades för att lägga skulden på dem. Spelets dynamik utgick ju trots allt från alla spelares försök att styra misstankarna från sig själva.

Vilka är misstänkta? Ingen. Alla.

Spelets upplösning bestod i en hemlig omröstning där alla fick gissa på vem de trodde begått mordet, vilket underhållande nog resulterade i att fel gäst blev anklagad i slutändan. Efter det tog undertecknad på sig att peka ut vilka små, icke-fysiska ledtrådar spelarna missat att undersöka, som faktiskt kunde avslöja vem i sällskapet som faktiskt var mördaren - vilket också innebar att spelarna fick en chans att avslöja vad de egentligen haft för sig. Ytterst få av dem hade ju givetvis rent mjöl i påsen.

Det blev ju nödvändigt för spelarna att dubbelkolla sina alibin fler än en gång.

Gästerna var dessutom inne och snokade på dessa ledtrådar flera gånger, men tack vare det goda rollspelandets dynamik så råkade man slutligen bortse från dessa - vilket jag trots allt ser som något lyckat. Om ledtrådarna trots allt fanns där så kan jag i efterhand inte betrakta spelet som "orättvist", även om det här inte direkt är ett spel man spelar för att vinna.

Att öppna nya instruktionskuvert ska även det vara stämningsfullt, anser spelledaren.

På det stora hela är jag mycket nöjd med hela spelet, även om jag flera gånger under konstruerandet var nära att ge upp. Att sätta ihop åbäket var lättare sagt än gjort, och besitter man dessutom den där inneboende osäkerheten på huruvida det man skapar egentligen är bra, så ifrågasätter man sig själv ända till slutet. Så här efteråt är jag förbannat glad att jag inte gav upp, och det värmde verkligen att se deltagarna ha så roligt som de hade.

Precis när jag var färdig kände jag att "fy fan, aldrig mer att jag tar på mig att försöka skriva något dylikt igen!" Men det ska erkännas att jag redan nu börjar känna att jag vill göra om det på ett eller annat sätt, kanske en variant där spelarna själva försöker genomföra dådet under kvällen, och sedan måste komma undan med det.

Det var allt för den här gången! Som Doktor Laser passar jag på att önska en god fortsättning på 2015, ett år som jag tänker se till att fylla med skräck, spel och laser! Auf Wiedersehen!