Spelledarsvendomen är förlorad

Då var det gjort. Undertecknad har för första gången agerat spelledare i en rollspelsomgång. Jag har deltagit som spelare några få gånger, men det här var första gången jag tog på mig ansvaret att spelleda ett äventyr. Spelet i fråga var (givetvis) Call of Cthulhu, och på det stora hela måste jag säga att jag är mycket nöjd med utgången av det hela, även om jag så här i efterhand ser många saker jag kunnat göra bättre.

Det ska erkännas att jag var tämligen nervös innan det var dags att börja spela. Skulle jag kunna kasta in de olika spelarkaraktärerna i situationen tillsammans på ett trovärdigt sätt? Skulle jag kunna engagera sagda spelare tillräckligt i mysteriet för att de skulle nappa på kroken och inte behöva dras i örat genom storyn? Hade jag tillräckligt stor koll på reglerna och äventyret för att kunna få händelserna att flyta på? Efter de där första trevande stegen för att försöka ha en trovärdig ursäkt att placera spelarnas karaktärer vid samma plats och samma tidpunkt var varje tvivel som bortblåst.

Lite ska nämnas om spelarna också, då vad jag vet endast en av dem spelat traditionellt rollspel i någon större mängd. Att de övriga två kanske inte gått ner sig nämnvärt djupt i just det träsket tidigare visade sig dock inte vara något som helst hinder. Faktum är att de ju tidigare varit särdeles engagerade de kvällar vi spelat igenom deckargåtorna i Sherlock Holmes – Consulting Detective, och genom att ta med sig det rent utredande och pusselbyggande tänkesätt som krävs för det spelet in i Call of Cthulhu klarade de sig utmärkt.

Från mitt perspektiv som spelledare, där jag sitter och redan vet lösningen och den ”enklaste” vägen till att hitta pusslets olika bitar, var det en otrolig kick att se spelarna direkt kliva in och börja resonera med varandra om det lämpligaste sättet att få fram information om det aktuella fallet – och utan att jag ens behövt droppa några ledtrådar lyckas de nästan direkt spåna fram de informationskällor som äventyrstexten tar upp (och skrämmande nog, nästan i samma ordning också...) plus några som är utanför lådan, men ändå mycket möjliga att spinna vidare på. När de väl kommit igång behövde jag knappt anstränga mig längre, karaktärerna interagerade så pass mycket med varandra att jag många gånger bara kunde luta mig tillbaka och njuta av dramat.

På tal om karaktärerna, ja. För att kunna komma igång snabbt hade jag slagit fram tre karaktärer som jag gissade skulle ha tillräckliga resurser för att kunna nysta upp mysteriet, även om de inte nödvändigtvis skulle ta sig igenom det hela levande. De bestod av en historieprofessor, en poliskonstapel och en spåkvinna (som till största delen var bluffmakare). I efterhand kan jag väl konstatera att spåkvinnan kanske inte hade så jättemycket att bidra med i form av färdigheter, och hade väl kunnat konstruerats lite bättre (framför allt hade jag som spelledare kunnat bättre ta tillvara de tillfällen då dessa färdigheter kunnat komma till användning, men där får jag medge att jag helt enkelt inte var tillräckligt påläst). Dock visade sig karaktärens brist på resurser för just det här äventyret inget som helst hinder för spelaren som spelade henne att bidra till spelet som så. När man inte kan lösa alla saker genom tärningsslag får man koncentrera sig på att börja spela sin roll istället, och när folk börjar spela sina roller blir det roligt på riktigt, och det var just det som hände den här gången.

För att förklara situationen lite kan jag nämna att spåkvinnan till en början inte hade någon direkt koppling till fallet som själva äventyret handlade om, utan istället gällde hennes intresse professorns förehavanden såsom motståndare till allt vad ockult hokus pokus heter. Spåkvinnan har således fått nys om att professorn vid det här tillfället är på väg att bli inblandad i något med potentiella kopplingar till den spiritism och ockultism som hon själv tjänar pengar på, och vill med egna se honom bli överbevisad i sin kamp mot den våg av vidskepelse som börjat svepa över nationen. Eller åtminstone kunna säga i efterhand att han minsann inte är så övertygad som han tror att han är, eftersom han lägger tid på det här fallet. På det viset har spåkvinnan och professorn redan från början en lätt antagonistisk inställning till varandra. Samtidigt har vi också en poliskonstapel i sällskapet som motvilligt kastats in i smeten, och som från början bara vill få hela den här affären snabbt överstökad så han kan återgå till sina normala rutiner, och han är inte nämnvärt förtjust i någon av de andra karaktärerna.

Och det är här det blir intressant, ty konflikt är grunden till allt drama. När utredarna når punkter där de känner att de sitter fast, så börjar de skylla på varandra, vilket får konsekvenser och leder till situationer som många gånger är hysteriskt roliga, och andra gånger ganska skrämmande. Eller ja, från spelledarens perspektiv var de i regel alltid hysteriskt roliga. Särskilt värd att nämna är den lilla episoden där poliskonstapeln får nog av vad han uppfattar som spåtantens totala oduglighet och stänger in henne i ett rum i kåken de undersöker. Det leder till en av kanske mest lyckade skräcksituationerna i hela spelet – inte för att jag lyckas ge någon spektakulär beskrivning av all skit som brakar lös inne i rummet samma sekund som polisen drar igen dörren, utan på grund av att det är spelarna själva som i första hand utsätter varandra för det sker. De visste sedan innan att det var någonting underligt med rummet, och nu har de stängt in sin kamrat och vägrar släppa ut henne. Obehagligt så det förslår, och på samma gång på något sätt så dråpligt roligt att undertecknad hade svårt att hålla gapskrattet tillbaka. Särskilt när jag som spelledare ensam sitter och är fullt medveten om att spådamen hålls inspärrad i äventyrets absolut största dödsfälla av sina ”vänner”.

Många andra anekdoter är egentligen värda att tas upp, de flesta så komiska att berättelsen många gånger föll sig ligga närmre en Charlie Chaplin-film än en Lovecraft-historia, men jag tänker bespara eventuella läsare dessa tills vidare. Jag kan bara nämna att jag aldrig upphörde att förvånas över den uppfinningsrikedom spelarna valde att hantera situationerna med, och ej heller över deras förmåga att hela tiden vara tio gånger mer farliga för varandra, än all ondskefull kosmisk skit jag som spelledare kunde kasta i deras generella riktning.

Redan på tågresan hem till min trevna lya började jag förbereda mig inför nästa omgång, och som avslutning på det här inlägget måste jag nämna den där lilla detaljen som på något vis fick sätta punkt för en helt fantastisk spelhelg, och det är tillfället när konduktören kontrollerar min biljett, stannar upp en sekund och anmärker: "Guldstjärna för litteraturen! Vilken utgåva är det?". Två nördar i ett ögonblick av samförstånd.