Allt handlar om utgångshastighet och anslagsenergi

Eftersom undertecknad är för gammal för att få leksaker i julklapp så är vederbörande tvungen att köpa dem åt sig själv istället. Först och främst såg jag till att förse mig med ett exemplar av fjärde utgåvan av Western-rollspelet, vars regelböcker jag bara hunnit skumma igenom så här långt. Den pryl jag tänkt redogöra för i det här lilla inlägget är dock den Swiss Arms-kronograf jag passade på att införskaffa. En kronograf åsyftar i det här fallet alltså inte ett vanligt stoppur, utan ett verktyg för att mäta hastigheten på luftvapen-projektiler.

Man anger kulans storlek och vikt, och skjuter alltså iväg denna genom kronografen, och får veta dess utgångshastighet och anslagsenergi. Det är med andra ord ett ganska bra redskap att ha till hands om man tänker se till att ha airsoft-puffror som det faktiskt går att skjuta på varandra med. Det kan ju dessutom vara nyttigt att kunna ta reda på vilken anslagsenergi eventuella vanliga luftbössor har.

Hur som helst har jag således roat mig med att ta reda på hur hårt mina airsoft-konverteringar skjuter, med olika patroner och drivmedel. Målet har varit att få till en kombination som skickar iväg en vanlig 0,2g rundkula i kaliber 6mm med en hastighet på omkring 100 m/s, då det brukar vara standardkravet för att en airsoft-puffra ska få användas i s.k. CQB, alltså närkamper utan nämnvärt säkerhetsavstånd.

Nu har jag dessvärre inte alla önskvärda varianter av patroner hemma, men tre varianter har jag;
Colt SAA standardpatroner (SAA-standard)
Dan Wesson standardpatroner (DW-standard)
Schofield no.3  power downpatroner (S3-down)

SAA-standard

DW-standard

S3-down

Det som saknas är främst Dan Wesson power down-patroner och Schofield no.3 standardpatroner. Jag har för närvarande testat Schofield-revolvern och Colt SAA-revolvern. Som drivmedel har jag haft tillgång till såväl kolsyra som green gas. Jag sköt sex skott per mätning, och alla hastighetsvärden anges i meter per sekund.

Först till rakning, Colt Single Action Army, med 5,5 tums pipa.

Colt SAA klarar av att laddas med alla tre varianter av tillgängliga patroner. Jag kan nämna redan nu att jag inte ens testade att ladda den med kolsyra och SAA-standard, då den garanterat skjuter för hårt med dem, och jag inte tordes utsätta mitt provisoriska kulfång för dessa påfrestningar.

Laddad med green gas och DW-standard uppmätte jag således följande hastigheter:
63,9
54,2
51,1
66,7
67,5
50,7
En snitthastighet på 59,0 m/s alltså. Säker att skjuta med, men med så långsamma kulor att man kan Matrix-ducka ur vägen för dem.

Laddad med green gas och SAA-standard fick jag följande resultat:
61,1
57,8
57,5
58,3
57,3
55,5
Med snitthastighet på 58,0 m/s så gick den förvånansvärt nog aningen långsammare än när den laddades med green gas, som synes var dock hastigheten mer konstant, vilket väl får ses som positivt.

Därefter laddade jag med kolsyra och DW-standard, de första sex skotten resulterade dock i fyra omätbara skott, så jag bortsåg från den serien och sköt en ny:
140,3
131,7
134,6
135,3
125,5
134,9
Den sköt på tok för hårt för det tänkta avståndet, med en snitthastighet på 133,7 m/s.

Sist men inte minst laddade jag med kolsyra och S3-down, vilket gett det hittills bästa resultatet:
96,3
100,2
87,8
87,7
100,6
97,2
Ett aningen ojämnt resultat, men med ett snitt på 95,0 m/s vilket innebär att den torde vara fullt duglig i skyttedueller på kort avstånd.

Jag hade gärna testat med Dan Wessons power down-patroner, men den lyxen kunde jag för närvarande inte unna mig.

Därefter testade jag min konverterade Schofield No.3 med 7 tums pipa, vilket visade sig vara betydligt krångligare. Den kan endast laddas med Schofield-patroner.

Laddad med green gas och S3-down fick jag, efter tre försök, följande resultat:
18,8
27,7
24,0
12,1
19,6
Notera att jag bara fick ut fem, mycket låga, värden. Snitthastigheten ligger på 20,4 m/s. Jag betvivlar att det är de faktiska hastigheterna, men jag misstänker att kulorna går för långsamt för att faktiskt vara trovärdigt mätbara med den här kronografen.

Laddad med kolsyra och S3-down fick jag något mer trovärdiga hastigheter:
118,3
122,8
122,1
129,0
128,2
100,1
Som synes skjuter den för hårt, med en snitthastighet på 120,1 m/s, vilket är en smula olyckligt. Det finns dock hopp, då försäljaren som säljer power down-patronerna även säljer patroner som man själv får borra upp, vilket innebär att man kan försöka få till en patron som släpper igenom ännu mindre mängd gas och alltså gör att puffran skjuter lösare.

Så här långt kan vi alltså konstatera att Colt SAA laddad med kolsyra och S3-down går att använda i spel (ej inräknat huruvida den har någon precision). Vidare ska jag experimentera med Dan Wesson-patroner i power down-utförande, samt försöka borra till Schofield-patroner som skjuter ännu klenare.

Det var allt för den här gången, istället för att avsluta med ett auf Wiedersehen så säger jag istället gott nytt år!

Luftgevärsbygge, eller THIS IS MY BOOMSTICK del 2

Arbetet fortskrider, och närmar sig en slutpunkt. Den gasdrivna dubbelbössan har nu fått ett par mässingsplattor som täcker det öppna området runt avtryckarmekanismen. Plattorna sågade jag ut ur fatet från en gammal övergiven mässingsljusstake upphittad på loppis. Dessutom har jag använt några överblivna träbitar för att jämna ut och täcka över väl valda områden. Sålunda börjar man nu få en bra uppfattning om hur bössan kommer att te sig när allt är färdigt.

Vad som främst återstår är att jämna till området där metallplattorna sitter, så att inga vassa kanter sticker ut som man kan göra illa händerna på. Utöver det överväger jag att byta ut skruven som håller plattorna på plats till något snyggare, alternativt måla spårhuvudena i mässing- eller kopparfärg. Känner jag mig riktigt ambitiös så kanske jag rentav graverar in något trevligt mönster i plattorna.

Vidare ska jag fortsätta jämna ut träet och fylla i skarvarna mot stommen, men skulle man vilja så är den fullt användbar så länge man får bort de vassa metallkanterna. Dessutom börjar det bli dags att börja tänka på tillbehören, först och främst ska jag jaga rätt på ett patronbälte som passar till de smått överdimensionerade gaspatronerna, samt så klart fler patroner.

En annan detalj som behöver åtgärdas är den främre kolven. Jag har fyllt i glipor med mer sågspånspasta, men några kvarstår. Vidare behöver utfyllnadsmassan jämnas till, och jag borde även se till att lackera de ytorna. Dessutom vill jag fixa en kil som går igenom det gamla pipfästet. Även om den inte fyller någon funktion nu längre, så skulle det se snyggare ut. Måhända använder jag mässing även till det ändamålet.

Utöver detta finns inget nytt att rapportera på luftbössefronten. Istället kan jag nämna att jag börjat nysta i möjligheten att ställa till med ett airsoft-arrangemang med westerntema någon gång i framtiden. Efter att ha nosat runt på diverse forum och Facebook-grupper för att se om något intresse finns så lämnade någon tipset på ett ypperligt spelområde, nämligen Dalton City på Paintballparken - en fullfjädrad westernstad utformad för ballistiska lekar! Jag slängde iväg ett mail för att höra mig för, och det lät som att det inte fanns några hinder för att hyra banan till airsoftspel.

Således ska jag nu se om jag kan rodda ihop någon sorts projektgrupp, och se om det går att få ihop tillräckligt många intresserade deltagare för att det ska vara värt att åka dit och skjuta plast på varandra. Men nu är det da'n före da'n före doppareda'n, och undertecknad lär ägna den närmaste veckan till att vara smällfet och småmysigt halvfull, så jag passar på att säga god jul och auf Wiedersehen!

Luftgevärsbygge, eller THIS IS MY BOOMSTICK del 1

Under den senaste veckan har undertecknad spenderat aningen för många timmar nere i hobbyrummet, tillsammans med ett halvdassigt multiverktyg från Clas Ohlsons, en kasserad hagelgevärskolv och en förbannat massa sågspån. Som jag tidigare påpekat så har jag tyckt att kolven till mitt gasdrivna Haw San Mad Max Shotgun tett sig lite trist. Dels får man inget vidare bra grepp på själva pistolkolven, och dels blir bössan på tok för framtung för min smak. Nu spelar det visserligen mindre roll, då det ju rör sig om en rolig samlarpryl snarare än en praktisk luftbössa, men ändå.

Shop smart. Shop S-MART.

Hur som helst så har jag till slut gjort slag i saken, och påbörjat projektet att byta ut sagda kolv. Till en början hade jag tänkt nöja mig med att bara kapa till en förlängningskolv att skruva fast i det befintliga greppet, men det visade sig snart vara lättare sagt än gjort, och riskerade att bli så anskrämligt fult att jag gav upp den idén och bestämde mig att passa in en helt ny kolv istället. Eller ny och ny, som material har jag använt mig av en kasserad, halvrutten kolv som tidigare suttit på en numer försvunnen, antik slaglåsbössa. Nu kan man ju ha olika åsikter om att använda antikviteter till dylika projekt, men jag ser som ett försök att ge en gammal bortglömd bit trähantverk nytt liv, istället för att låta den ligga och ruttna bort i någon bod någonstans.

Den "nya" kolven monterad, jämte originalkolven.

Det har tagit en ansenlig mängd timmar att fräsa, borra och passa in, men till slut så har jag äntligen lyckats fästa både den bakre och främre kolven vid själva bössan. Personligen tycker jag att den får ett mycket trevligare utseende med ett riktigt axelstöd, och mer liknar en klassisk diligensbössa än den Mad Max-pistol som den från början var utformad som. Dessutom får man ett betydligt bättre grepp och mer naturlig placering av fingrarna i förhållande till avtryckarna.

Pistolgreppet är för stort för mina små smutsiga labbar.

Än är den långt ifrån färdig, dock. Först och främst ska jag se till att täcka för håligheterna som just nu ger en fin inblick i avtryckarmekanismen. Gissningsvis kommer jag att såga till svartmålade träplattor för det syftet, men jag leker med tanken på att passa in svarta metallplattor istället. Vidare ska jag se till att fylla igen andra håligheter som uppstått eftersom bössan är utformad för en något grövre kolv. Hittills har jag fyllt i ojämnheter med en cocktail av sågspån och trälim, men i vissa fall får jag nog fräsa till och passa in större träbitar.

En hel del ojämnheter och håligheter finns fortfarande, som synes.

Även den främre kolven behöver fyllas ut och jämnas till. I synnerhet längst ut närmast mynningen, men jag funderar även på om jag ska använda lite "sågspånspasta" för att fylla ut skarvarna som uppstår mellan stommen och kolven.

Kolven är för liten egentligen.

I vilket fall som helst så är jag nöjd att ha kommit så här långt, i synnerhet är det en liten boost för självförtroendet att jag inte helt misslyckats när det kommit till träarbetet, även om det är förbaskat amatörmässigt genomfört. Arbetet kommer att fortskrida, och jag ämnar hålla eventuella bloggläsare uppdaterade när så sker. Huruvida slutresultatet kommer att komma till någon nämnvärd användning återstår att se. Förhoppningsvis blir det vilda västern-skärmytslingar på någon lämplig airsoftbana, annars siktar jag på nästa cowboyfest där jag har smått vansinniga idéer om tävlingsgrenar involverande en diligens i skottkärre-storlek, tvåmannalag längs en målskyttebana, samt en hästmask.

Sandlådor, desperados och bättre begagnad tuggtobak

Låt mig få berätta lite om Carson, en vindpinad typ med pipskägg och ovårdad mustasch. Carson är ett jävla svin. Farsgubben hans gjorde sitt för att införa lag och ordning i den otämjda västern, och Carson själv sökte i sin ungdom lyckan som guldgrävare. Tills kriget kom, då han slöt upp bakom sydstaternas fana. Efter kriget, år 1866 närmare bestämt, finner vi Carson i form av en utfattig landstrykare som nyligen flytt ifrån fångenskap hos en kringströvande grupp comancher ute på krigsstigen - och alla som känner till comancherna vet att de var ena brutala jävlar. Efter den upplevelsen hyser han ett bottenlöst hat gentemot alla comancher, men det hindrar honom inte från att försörja sig på att sälja slavar till dem, som han fångat in med hjälp av sitt gäng bestående av skitiga banditer, lycksökande nybyggare och legoknektar - vilka han leder tillsammans med sin kamrat Bartholomew, en färgad ex-slav, ironiskt nog. På tal om ironi så sträcker sig Carsons lojalitet till sydstaternas kollapsade konfederation inte längre än till att han tar på sig de skitjobb som erbjuds av Förenta Staternas armé. Pengar är pengar.

Carson, ett riktigt jävla svin.

Nu finns Carson så klart inte på riktigt, utan endast i digital form i Mount & Blade - 1866: Western mod. Mount & Blade är från början ett action- och strategirollspel som utspelar sig i en medeltida värld, och det var smått banbrytande då det dök upp för omkring tio år sedan eftersom spelaren kunde delta som enskild soldat i förhållandevis stora bataljer, och strida såväl till fots som från hästryggen.

En typisk skärmytsling i Mount & Blade

När man inte befinner sig på slagfältet så utforskar man världskartan, besöker städer, slott och byar, bedriver handel och knyter allianser, samt tar sig an uppdrag från diverse borgherrar samtidigt som man rekryterar följeslagare till sin armé. Upplägget påminner väldigt mycket om klassikern Sid Meier's Pirates, i att man placeras i en värld som lever sitt eget liv runt omkring, och är fri att klara sig själv i den bäst man vill. Krig startas och pakter sluts, städer faller och reser sig igen, och det är upp till dig som spelare att profitera på det som händer, utan att någon övergripande handling driver det hela framåt. Jag är svag för den typen av spel, där det i slutändan är du själv som skapar en egen historia genom att spela, det vill säga riktiga sandbox-upplevelser, vilket mitt tidigare inlägg om Darklands torde ha avslöjat. Men åter till 1866: Western mod.

Kartvyn i 1866. Med rätt färdigheter kan man spåra andra grupper som rör sig på den.

En stor del av charmen med Mount & Blade är de många expansionerna, och just 1866: Western mod är en totalkonvertering som förflyttar handlingen till vilda västern, med rykande sexskjutare, nybyggare och indianer. Faktum är att jag snubblade över 1866: Western mod, när jag grävde omkring efter information om 1860's Old America, som är en liknande modifikation till Mount & Blades uppföljare, Warband.

En riktig desperado, från 1860's Old America.

1860 visade sig dock vara rätt oslipad, även om den har fördelarna att utspela sig på en gigantisk karta mitt under brinnande inbördeskrig, samt att fortfarande vara under utveckling, så den lär bli ännu bättre. 1866 visade sig vara betydligt mer komplett, även om kartan är mindre, och en rad buggar och ofullständiga uppdrag fortfarande hänger kvar.

När du skapar din rollperson får du svara på några frågor om dennes bakgrund, dela ut färdighetspoäng och bestämma utseende, sedan är det bara att ge sig ut på prärien och göra sitt bästa för att överleva. Vilket är lättare sagt än gjort om man endast råkar vara beväpnad med en rostig musköt och en bowie-kniv, som i Carsons fall. Det är något avslappnande och närmast terapeutiskt med den här typen av spel. Man får spela och utforska i sin egen takt, utan att piskas framåt av något drivande uppdrag, annat än sådana man själv väljer att åta sig. Bortsett från när man blir jagad av stråtrövare och indianer på krigsstigen då, så klart. Då övergår utforskandet snart i dundrande hovar, krutrök och vapenskrammel, och det är också här spelets mer minnesvärda ögonblick skapas; som till exempel när Carsons hela trupp nedgjorts och han står själv emot sex arga comancher. Efter en utdragen kamp har han slut på ammunition till sina revolvrar, och har fortfarande tre motståndare kvar. Desperat rider han tillbaka över slagfältet mot förrådskistan, sveper förbi den och sliter åt sig en ny laddning med ammunition utan att stanna, och laddar om revolvrarna samtidigt som han vänder om för att ta sig an sina förföljare. Sådana upplevelser klår många noggrant scriptade actionsekvenser från andra, större spel. Det hör inte till ovanligheterna att man känner sig som John Wayne i True Grit när man spelar 1866.

Carson i full galopp, rakt mot fiendens led!

Mount & Blade - 1866 är ett fantastiskt litet spel, och jag hade gärna sett att det innehöll mer. Framför allt fler faktioner att bråka eller liera sig med, såsom ranchägare, järnvägsbaroner och andra typiska vilda västern-klichéer. Jag skulle gärna sett att ett liknande spel utvecklades från grunden, utan att behöva dras med de begränsningar som Mount & Blade-motorn onekligen kommer med, men jag misstänker att ingen kommer att våga sig på ett riktigt djupt sandbox-spel i vilda västern-miljö efter att Rockstar Games etablerade total dominans på området i och med Red Dead Redemption, i synnerhet nu när man utlovat en uppföljare (och ja, jag är fruktansvärt peppad). En spännande parentes på det ämnet är för övrigt att man nu har möjlighet att spela Red Dead Redemption på PC via Playstation Now, förutsatt att man bor i Storbritannien, Nederländerna eller Belgien.


Tidernas bästa westernspel. Så här långt.

Förhoppningsvis kommer vi snart att få tillgång till godsakerna även i Sverige, om nu allt går vägen.


Helt utan andra vilda västern-sandlådor är vi ju dock inte, även om det är en ytterst smal genre. GUN är ju lite av en glömd klassiker (som Steam dessutom rear ut i skrivande stund), och kan ju beskrivas lite som ett oslipat proto-Red Dead Redemption, med liknande GTA-upplägg. Så här i efterhand minns jag dock mest att man sköt mängder av indianer och att Kris Kristofferson var röstskådespelare i det.

GUN lät spelaren ställa till med rejäl oreda i vilda västern.

Ett annat spel som jag snubblade över är Six-Guns, som från början är ett "gratis" mobilspel, men som även finns till Windows. Det är en skamlös Red Dead Redemption-klon med rollspelsinslag, som till en början verkade väldigt lovande. Spelet faller dock på sitt pay-to-win-koncept och blir snabbt tråkigt då det blir uppenbart att man måste punga ut med riktiga pengar för att kunna uppgradera sina vapen, för att ha en chans mot fienderna som blir svårare och svårare ju högre nivå man själv uppnår. Ännu mer tydligt blir det i multiplayer-läget där man är fullständigt chanslös om man inte sett till att köpa explosiva gatling-revolvrar. Typ. På plussidan så har spelet lite av en Deadlands-liknande weird west-charm, med steampunk-aktiga vapen och allsköns spöken, vampyrer och varulvar som motståndare, utöver de sedvanliga banditerna. Six-Guns blir dock pinsamt repetitivt med samma uppdrag och samma dungeons om och om igen, men jag lyfter hur som helst på Stetson-hatten bara för bedriften att man åtminstone försökt knåpa ihop ett actionrollspel i vilda västern.

Six-Guns uppvisar en lovande yta, men avslöjar sig snart som en studie i upprepning och pay-to-win.

Sist men inte minst förtjänar så klart även indiespelet Westerado att nämnas - ett pixligt spaghetti-westernäventyr med fantastisk musik. Visserligen är det inte fråga om en ren sandbox, men man bestämmer själv i vilken ordning man vill ta sig an uppdragen i jakten på spaghettistinkande hämnd. Det påminner kanske mer om The Legend of Zelda i Cowboy-boots än Sid Meier's Pirates, men det är ett ytterst charmigt spel. Ett spel där du dessutom kan råna i princip vem som helst.

Referenserna är tydliga i Westerado, de enorma pixlarna till trots.

Jag känner dessvärre inte till några fler spel på temat vilda västern-sandbox, i synnerhet inte med samma grad av frihet som de ovan omtalade Mount & Blade-moddarna, men jag fortsätter att hålla korpgluggarna öppna - framför allt på olika hemmasnickrade moddar. Om inte annat kanske jag ger mig på att försöka konstruera ett eget, jag har ju trots allt ägnat sjukligt många timmar åt att bygga suspekta spel i Multimeda Fusion och dess föregångare. Det får avsluta den här laddningen spelrelaterat ordbajseri, så jag avslutar med ett sedvanligt auf Wiedersehen!


P.S. Och Carson då? Senast jag hörde så sonar han sina synder genom att hjälpa invånarna i en liten by nära den mexikanska gränsen. Genom att stjäla boskap från alla närliggande byar på andra sidan Rio Grande åt dem. Han är fortfarande ett jävla svin. D.S.

Carsons val av vänner är måhända en smula anmärkningsvärt, med tanke på hans bakgrund.