Folkloretorsdag mellan Gäddvik och Bollnäs

Eftersom jag tack vare BBC:s nyhetsapp nyligen fick upp ögonen för Twitterkampanjen #FolkloreThursday så tänkte jag återge ett bidrag, då folkliv, -tro och -sägner är något som ligger mig varmt om hjärtat. Dessvärre hänger jag inte på Twitter, så mitt lilla instick kommer dessvärre dölja sig i detta obskyra hörn av Internet, men det är nog lika så väl eftersom undertecknad är för lat för att vara internationell och översätta stycket till utsocknesspråk. Det rör sig om en sägen hemifrån (otippat va?), nämligen den om Silvervagnen nerom Klyvberget. Texten är hämtad från Elof Bromans Min hembygd. Herr Broman i fråga var Gäddviksbo, och om inte mitt minne sviker mig så var han träslöjdslärare (bekräftelse eller dementi gällande detta kan komma att följa...), och var tämligen engagerad vad gäller bevarandet av minnen och berättelser från sin hemtrakt. Jag har nämnt hans böcker tidigare, och den här gången tänkte jag ta mig friheten att återge stycket om den tidigare påtalade Silvervagnen.

Den som kan sina folksägner känner nog snart igen flera element från den här berättelsen som är klassiska i sammanhanget, till exempel det magiska förbudet mot att tala när man söker magiska skatter. Ett grepp som är vanligt i såväl sägen som i folklig magi; som alla som någonsin försökt luska ut sin framtida make eller makas identitet under midsommar väl bör känna till... Nåväl, håll till godo!

Nerom Klyvberget på Bollnässidan efter landsvägen Gäddvik-Eriknäsbo har det av gammalt tydligt synts en ganska stor grop som folk har grävt. Tyvärr är den nu borta genom vägjusteringar.
Gamla berättelser, sagor, legender, förtäljer att just vid den här platsen har en märklig händelse ägt rum för länge sedan. Vid midsommar skulle ett brudpar -av hög rang- ha färdats fram på vägen i en pompös vagn av ädlaste silver och dragen av två silverskodda hästar.
Brudparet som startade i Arbrå, skulle fara till Alfta, där dom skulle sammanvigas.
Av en underlig anledning hade ett ultimativt krav ställts för färden.
-Om inte ekipaget nått Alftagränsen innan klockan tolv midnatt, så skulle vagn med brudpar, kusk och hästar, sjunka ner i marken...
Historien förmäler, att man heller inte kom fram till gränsen i rätt tid. Det fattades cirka 300 meter, då kyrkklockan i Alfta slog tolv, och då sjönk vagnen plötsligt långt ner i jorden inom Bollnäsområdet, där den dyrbara skatten än i dag ligger?...

Enligt sägen finns det alltid hemliga krafter som bevakar skatter av det här slaget, så ock i detta fall.
-Det lär ha funnits dom som har grävt och kommit så långt att vagnens silverknopp skulle ha synts.
Skatten var (som sagt) i de ockulta krafternas våld och varje gång grävande skattsökare varit nära målet har det alltid uppenbarats de mest vidunderliga syner som fått de grävande männen att avslöja sina avsikter.
-Man måste hela tiden hålla tyst, om man ska kunna bärga skatter av sådant slag och det var det man inte gjorde, med följd att det alla gånger misslyckades.
Lockades man till skratt, samtal osv. så sjönk -som i detta fall- silvervagnen obönhörligt ner i marken.
Silvervagnen nerom Klyvberget, ligger fortfarande dold i djupet och ska väl alltid så förbli...?

Tillbaka till overkligheten

Jag tog mig hem till Hälsingland över påskhelgen. Den där platsen som alltid kommer att vara hemma, oavsett var jag försöker rota mig. En oansenlig håla som man ägnat varje dag av sina ungdomsår till att slita sig ifrån. Sitt vuxna liv ägnar man istället till att söka med ljus och lykta efter en väg som leder tillbaka dit, trots att det knappt finns något kvar att leva av där. En borttynande glesbygd, som på så många andra håll i landet.

Oavsett vad så sitter mentaliteten kvar. Den där känslan av avskildhet från omvärlden som följer av att bo på fel sida om Dalälven. På den laglösa sidan av Ödmården. Den koloniserade änden av riket. Den där delen som inte riktigt räknas, annat än när det behövs virke, vattenkraft eller malm. Ett norrländskt landskap som ligger för långt söderut för att uppfattas som norrländskt på riktigt, men för långt norrut för att uppfattas som en riktigt riktig del av Sverige. Det är lätt att känna sig separerad från resten utav verkligheten när man befinner sig där, och jag inbillar mig att jag knappast kan vara ensam om den upplevelsen bland bergen, dalarna och skogarna som utgör landskapets kännetecken.

Ibland är det som om människor själva glömt bort att de lever här. Längs vägen samsas nymålade villor med förfallna lador som sedan länge förlorat sitt syfte. Lador som knappt längre kan bära upp vikten av sina egna, rostiga plåttak. En sliten busskur i rödmålat trä lutar ensam som ett vindpinat monument över social försummelse. Självklart förväntar sig alla att hållplatsen ska kunna användas, men ingen tar ansvar för att hålla den i skick. Eller jo, någon har uppenbarligen förbarmat sig över den. Senast jag såg den så låg den ned helt och hållet.

Det är lätt att låta bli att bry sig om resten av världen när jag är hemma, det är kanske därför jag så ofta längtar tillbaka.