Doktorns nya, taktiska nätdrog

Er ödmjuke skribents senaste köp från Steam har visat sig vara en av de mer lyckade transaktionerna som undertecknad genomfört. Hittills har jag loggat ungefär 15 timmar på ett spel som kostade dryga hundralappen, och som det ser ut lär det bli fler. Timmar alltså, inte hundralappar. Någon jävla måtta får det vara.

Löööp!

Spelet i fråga är Insurgency, en lagbaserad, taktisk online-shooter som liksom ett annat besläktat spel inledde sin bana som en mod till Half-Life. Eller ja, Half-Life 2 i det här fallet då. Varför har då den gode doktorn fastnat så förtvivlat länge framför det här spelet då, istället för andra online-shooters som just tidigare nämnda Counter-Strike, något av de nyare Battlefield-spelen, eller varför inte det omåttligt populära Call of Duty? Helt enkelt för att Insurgency lyckas hämta lite smått och gått från samtliga av de här spelen, och göra något eget som faller den gode doktorn på läppen.

Du kan beväpna dig med en MP40 - klart som fan att jag gillar det här spelet!

För att göra en kort presentation så möts i Insurgency två lag motsvarande irakiska terrorister och amerikanska soldater (den har vi aldrig hört förut), för att uppnå olika uppdragsbaserade mål och i all välmening skjuta skiten ur varandra. Varje spelare väljer en roll i laget, som skyttesoldat, ingenjör eller vandrande måltavla, och får därefter justera sin utrustning inom den givna rollen. Systemet är snabbt, enkelt och välbalanserat. Istället för att du låser upp fler vapen allteftersom du spelar, så har du tillgång till alla alternativ från början, men är begränsad i dina val genom ett poängsystem som gör att du kanske inte kan välja att ha alla spexiga tillbehör till din automatkarbin om du skulle vilja ha några granater också. Som ju är nyckeln till framgång. Systemet är enkelt, välbalanserat, och eliminerar allt snack om orättvisa vapen och dylikt gnäll som den här typen av spel ofta får dras med.

I min fantasi så träffade jag när jag sköt. I min fantasi.

När matchen sedan är igång gäller det att inte bli skjuten av fienden, inte bli skjuten av sina lagkamrater, låta bli att själv skjuta sina lagkamrater och att försöka behärska sig så till den grad att man inte skjuter sin lagkamrat bara för att ge igen för att vederbörande sköt ihjäl dig senast. Har man väl tagit sig så långt så kan man börja koncentrera sig på att skjuta mot fienden också, samt att uppnå de för matchläget uppsatta målen. De spellägen som finns fokuserar i regel på ett anfallande och ett försvarande lag, där det försvarande skall hindra anfallarna från att förstöra vapenförråd, ta över nyckelpunkter på kartan, eller lönnmörda den stackars dåre som blivit utsedd till VIP under omgången. Inga konstigheter så långt, det är dock när man ser till detaljerna kring hur matcherna fungerar som spelet börjar utmärka sig, och det är här som den gode doktorn börjar bli förtjust på riktigt. Ett exempel är hur spelet hanterar respawns. Istället för att som i mer arkadliknande shooters låta dig återuppstå likt Lazarus varenda gång du varit dum nog att springa huvudstupa in i fientligt bly, måste du vänta på att ett uppdragsmål uppnås för att få komma in i spelet igen. Det innebär alltså att du gott får vänta på att dina lagkamrater övertar en nyckelpunkt eller spränger en vapenlåda, innan du får springa ut och dö igen. Det finns även ett mer arkadliknande spelläge kallat sustained combat, där respawns sker i regelbundna vågor, men där har man istället möjligheten att förhindra fiendens förstärkningar genom att spränga deras förråd. Resultatet av det tidigare nämnda systemet är att du kan få vänta länge innan du återuppstår, om du ens hinner göra det över huvud taget innan matchens slut. Följden blir givetvis att du plötsligt blir mindre benägen att käka virtuellt bly, och faktiskt börjar vara förbannat försiktig med vilket hörn du sticker näsan runt. För dör, det gör man väldigt, väldigt, väldigt lätt i Insurgency.

Ni kan ju gissa vad som hände sedan.

Mycket fokus ligger på realism. Du har inget hårkors mitt på skärmen som hjälper dig att sikta, inga trevliga små markörer som ploppar upp så fort du siktar på en fiende, och ingen liten minikarta som pekar ut var dina vänner och fiender befinner sig - och i regel räcker det med ett par träffar för att bli utslagen. Är du inte noggrann med att identifiera vad du skjuter på, så kommer du alltså bli dina lagkamraters största skräck.

Ett mycket trevligt inslag är dessutom konceptet stridsmoral, som mer eller mindre innebär att din syn och hörsel blir otydlig när du befinner dig under beskjutning. Det innebär alltså att nedhållande eld i fiendens generella riktning har en för dem mycket märkbar effekt som påverkar det taktiska spelet, trots att du inte nödvändigtvis lyckas träffa någon av dem. Det innebär också att du själv kommer att skita knäck när du sitter hukad bakom några lite för tunna brädhögar och blir halvblind när kulorna börjar smattra omkring dig.

Teamflash? Älskar när det händer.

Just spelets fokus på realism, utan att ta det hela till enormt komplexa nivåer som exempelvis ArmA-spelen, samt dess krav på grundläggande taktik för att klara sig, är vad som får er gode doktor att vilja fortsätta spela. Till skillnad från exempelvis Call of Duty eller Battlefield är det stört omöjligt att leka hårdkokt ensamvarg och förvänta sig någon form av positivt resultat, eftersom du dör väldigt fort när du väl blir påskjuten. Istället gör du betydligt större nytta genom att inta positioner där du kan kontrollera kartornas flaskhalsar. På den punkten har det många likheter med Counter-Strike, där kartkännedom är A och O för överlevnad. Undertecknad blir dock avtänd av det sagda spelets praktiska tillämpning och tempo. Det har enligt mig för mycket klassisk kaninhoppning och fokus på att utnyttja spelets knepiga egenheter för att lyckas, vilket skaver en hel del mot dess realistiska yta. I Insurgency tjänar det ingenting till att studsa omkring, du lär inte kunna träffa ett skit och blir inte nämnvärt svårare att träffa heller. Du vinner mer på att lägga dig ned, sikta i rätt riktning, och vänta.

Titta fram igen, jag har hela dagen på mig.

Just väntan är en intressant del i Insurgencys spelupplevelse. Det kan gå hela omgångar utan att du ens avlossar ett skott, vilket i sig kan höja spänningen något fruktansvärt. Har fienden valt en helt annan väg? Har de tagit sig runt dig? Är det värt att chansa och ta sig längre fram? Den typ av funderingar som senare kan leda till att du överger din position eller väljer att avancera - rakt in i mynningen på ett hagelgevär tillhörande en motståndare som uppenbarligen hade mer tålamod än du.

Granater. Nyckeln till framgång. Kom ihåg det.

Kontentan är att Insurgency nog kan beskrivas som ett spel jag själv saknat tidigare. Ett multiplayerspel som inte är för arkadliknande för att vara korkat och inte för realistiskt för att ta en evighet att sätta sig in i - och som tar Counter-Strikes koncept till en mer sansad nivå med fokus på eftertänksam taktik istället för blixtsnabbt knapptryckande som vinstrecept.