Tentakelstinna datorspel i antågande

Är man H.P. Lovecraft-nörd och samtidigt förtjust i spel av den digitala typen så ser det ut som att en veritabel störtflod av passande spel är på väg att välla in. Okej. En smärre överdrift, kanske, men det är inte som att vi varit bortskämda med bra titlar baserade på Lovecrafts Cthulhu-mythos. Inte för att de inte finns, men det har knappast duggat tätt. Tills nu då, förstås. Framför allt är det tre titlar som kittlat mitt spindelsinne den senaste tiden.

Sa någon Lovecraft?!

Mest uppenbart är så klart Call of Cthulhu, baserat på rollspelet med samma namn, som planeras att släppas någon gång under 2018. Det ska erkännas att jag hyst vissa farhågor om att spelet inte blir mer än en läskig men glorifierad promenadsimulator, men som det låter så kommer vi att serveras ett synnerligen obehagligt smyg- och detektivspel, vilket låter jäkligt lovande. På klassiskt Call of Cthulhu-manér spelar man en privatsnok som börjar gräva i ett mystiskt fall där en hel familj dött på en ö vid Massachusetts kust.
Huruvida mina nerver kommer tillåta mig att spela spelet är en helt annan femma. Digitalt frammanad vrålskräck och dödspanik gör inte underverk för min förmåga att lösa pussel, så att säga. Oavsett vilket, så ser jag fram emot spelet, även om jag inte riktigt fastnat för spel som är allt för fokuserade på temat "nu kommer monstret, så spring och göm dig illa kvickt annars är det kört, kisen!". Jag föredrar en mer direkt metod. Metoden brukar involvera tolvans hagel och sarkastiska one-liners. Det förtjänar dock att nämnas att den oftast resulterar i vrålskräck och dödspanik när det visar sig att tolvans hagel biter dåligt på interdimensionella tentakelmonster, men då är det åtminstone i viss mån en självvald situation.

Nej, ärligt talat så är jag faktiskt mer peppad inför kommande The Sinking City. Även det är ett detektivspel med fokus på utredning, och utspelar sig också det i Massachusetts, men det tycks ha betydligt större inslag av utforskande och actionäventyr än vad Call of Cthulhu har. Faktum är att det beskrivits som ett Lovecraftianskt L.A. Noire, vilket är ungefär exakt den sorts Cthulhu-datorspel jag skulle vilja spela. En levande värld att utforska, mysterier att lösa, och äckliga monster att slösa ammunition på.
Även i The Sinking City spelar du en privatsnok som åtar sig makabra fall. Knorren på svansen kommer här i form av att det utspelar sig i en stad som plågats av översvämningar, och nu delvis ligger under vatten. Det innebär så klart att den troligtvis även svämmat över av fiskmän och andra klassiska Lovecraft-kritter, samt att du är tvungen att använda en båt för att ta dig fram längs gator och gränder. Vad jag kan utröna är det dessutom ett spel som inte kommer att leda dig vid handen i dina efterforskningar; du kommer själv att vara tvungen att lista ut var du ska ta dig härnäst, inget jäkla gå-till-nästa-markör-på-kartan-för-att-föra-handlingen-framåt, vilket är ett tämligen uppfriskande inslag bland dagens strömlinjeformade spelupplevelser.
Häftigt koncept, häftig värld, förhoppningsvis ett häftigt spel.

En annan go'bit som just utannonserats, till undertecknads stora glädje och förtjusning, är Mansions of Madness: Mother's Embrace. Det är baserat på brädspelet Mansions of Madness, som i sin tur utspelar sig i Fantasy Flight Games Arkham Horror Files-universum. I korta drag är det alltså en avlägsen släkting till det gamla Call of Cthulhu-rollspelet med nya fosterföräldrar, och kan beskrivas som ett spökhusgrottkrälarspel. Typ. Roligt är det, hur som helst. Riktigt hur datorspelsversionen kommer att te sig är än så länge höljt i ett ockult dunkel, men min förhoppning är att det kommer att bli en rätt så trogen portning av själva brädspelet, istället för att man bara tar licensen och gör sin egen grej. Anledningen till det är helt enkelt att jag är svag för turordningsbaserade spel. Det är enkelt att dricka whisky och klia sig i skägget samtidigt som man spelar. Plus att jag inte riktigt har resurserna för att plöja ned tid och engagemang i storslagna actionäventyr längre, så möjligheten att slå sig ned och kunna förkovra sig i Lovecraftianska mysterier i godan ro är mycket välkommen.
Lite besviken är jag över att man tydligen inte kommer att erbjuda något läge för att kunna spela med sina kamrater, men jag håller tummarna för att de ändrar sig på den punkten. Spel som Armello har bevisat att det är mycket gemytligt att rulla digitala tärningar över Steam och sörpla konjak till tonerna av sina bekantas svordomar och klagorop. Nu får jag bara fortsätta hoppas på att någon gör en digital portning av Shadows of Brimstone...

Påskwesternpangande och skyttesäsongsprepping

En inte oansenlig del av påskfirandet gick åt till att provpanga inför sommarens luftvapenwesternskytte (ja ja, det långfredagsfiskades också, men resultatet talar vi tyst om). En rolig detalj är att det uppenbarligen inte längre enbart är de närmast sörjande som börjat engagera sig i den ädla sporten Cowboy Action Airgun Shooting. Nej, tydligen har ett gäng tyskar fått samma idé, och det har tydligen gått så långt att de faktiskt bjuder in andra entusiaster till tävling. Jag antar att man får säga att vi ligger efter på den punkten. Å andra sidan har jag inte sett att de använt sig av några kolsyredrivna hagelbrakare, dessutom saknar de en mekanisk häst att skämma ut sig på, så jag hävdar att vi leder med 2-1. Hur som helst är det roligt att få det bekräftat att man inte är ensam i sitt tämligen obskyra nörderi.

Det har ju dessvärre gått så långt att vi nu börjat köra med full CAS-uppsättning i skyttet; dvs ett repetergevär, en hagelbössa och två revolvrar. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Själv passade jag på att komplettera min arsenal med ytterligare en förnicklad Umarex Colt SAA med 5,5 tums pipa. Jag hade tidigare varit inställd på att köpa varianten med räfflad pipa, men Tactical Store hade nedsatt pris på den slätborrade, så jag slog till. Verkar ha varit ett klokt val, för inte fasen sköt jag sämre med den, vad jag kunde märka. Det kan nog kanske tyckas lite tråkigt av mig att köra på den gamla "standardpuffran" nu när det finns roligheter som Schofield och Remington att välja bland också, men faktum är att just den Colten ändå är det av skjutjärnen som jag tycker är bäst balanserat. Framför allt om man vill hålla lite hastighet i skjutandet. Sedan hör väl till saken att jag snokat rätt på matchande, nätskurna kolvsidor till dem som gör att de ser fruktansvärt trevliga ut, jämfört med de gamla tråkiga vita plastgreppen (stort tack till marmax på eGun för greppen).

Custom utav bara fan.

Härnäst ska jag se om jag kan få ihop en trevlig, matchande och optimal rigg att bära skjutjärnen i. Det tycks ju vara en smärre vetenskap vilken typ av hölster man bör använda. Tack och lov har vi inte börjat dela upp oss i olika klasser såsom B-western och Frontier och allt vad det heter, så än så länge är det fullständigt skit samma om du har en vrålautentisk rigg från 1873 eller en uppsättning Buscaderohölster av Hollywoodmodell (okej, har du moderna tacticool nylonhölster så är du förtjänt av en airsofthagelsmäll i ändalykten, lite jävla standards får man ha). I nuläget har jag kört på en rätt så omaka cross draw-rigg, där jag alltså får sträcka högerarmen över kroppen för att komma åt revolver nummer två. Den fungerar dugligt, men jag är lite sugen på en variant där jag kan dra den andra revolvern med vänsterhanden istället. För det där med att skjuta med båda revolvrarna samtidigt är ju kul. Skitsvårt, men kul.

I nuläget ligger alltså fokus på uppladdning inför sommarens aktiviteter. Hölster ska rotas fram, revolvrar ska trimmas till välsmorda urverk och kolsyrehagelbrakare ska tvingas att prestera någorlunda stabilt. Vidare ska det så klart planeras banor och utmaningar, samt bedrivas en smärre PR-kampanj för att lura med diverse mer eller mindre motvilliga bekanta på tåget också. They'll never know what hit 'em.

Tills dess kan ni ju roa er med att smygspana på storebrors exhibitionistiska träningspass, så ni vet vad som gäller.