Luftgevärsbygge, eller THIS IS MY BOOMSTICK del 3

Seså, ett sista litet inlägg angående arbetet med diligensbössan. Jag lär inte få till inpassningen av kolven bättre än vad den är i nuläget, och har gjort mitt bästa för att täcka över glipor med hjälp av sågspån och trälim.

Framledes kanske jag lyckas fila till en metallkil för att täcka området där den tidigare pipkilen suttit i den främre kolven, men det är inget jag prioriterar högt. Vad beträffar den bakre kolven har jag nu lyckats täcka alla öppningar som på ett eller annat sätt blottat den inre mekaniken. Vad som återstod var små luckor där smuts och skräp riskerade att komma in, dessa är nu åtgärdade.

Således är min Boomstick färdig för bruk på valfritt airsoftslagfält. För att komplettera den här lilla pjäsen så har jag även lyckats jaga rätt på ett patronbälte som klarar av att hålla patronerna. De är ju tjockare än äkta hagelpatroner, så de sitter lite väl trångt, men jag förmodar att öglorna töjs ut efter lite användning. Således bjuds ni nu på en liten modevisning.

Roligare än så blir det inte. Avslutningsvis så har jag roat mig med kronografen igen. Mitt största bekymmer har varit Schofield-revolvern, som skjuter på tok för hårt även när den är laddad med nedtrimningspatroner. Den skjuter 0,2 grams rundkulor i över 130 m/s trots att patronerna stryper utgångshastigheten.

Jag testade dock att göra en liten modifikation. Tillägget av en fjädrande o-ring vid ventilen som hammaren slår på för att släppa igenom kolsyra gör nu att ännu mindre kolsyra går åt vid varje skott, vilket plockat ned utgångshastigheten till någonstans runt 70 m/s, det vill säga ungefär lika mycket som Colt-revolvern när den laddas med nedtrimningspatroner. Således är även Schofielden nu möjlig att använda i airsoftspel.

Om revolvern behöver användas till rent målskytte så kan man lätt plocka bort o-ringen, och rackaren kommer att skjuta okristligt hårt igen.

Tre westernspel från undertecknads ungdom

Halvvägs genom januari så kan den gode doktorn glatt konstatera att jag varit tämligen produktiv så här långt. Med produktiv menas självfallet inte att jag gjort något vettigt, nej nej, så roligt ska vi inte ha det. Däremot har jag spelat igenom tre gamla westernspel som jag tidigare underlåtit att ta mig igenom helt, även om jag givetvis provspelat dem i varierande grad under min ungdoms glada dagar.

Först på agendan låg gamla GUN till PC från år 2005, som jag nyligen tjatade om i ett annat spelrelaterat inlägg. För att dra en snabb, om än i sammanhanget upprepande, beskrivning, så kan man säga att GUN var Red Dead Redemption innan Red Dead Redemption var påtänkt. Eller så kan man säga att det är Zelda i cowboyboots, om man är på det humöret. Spelaren kastas rakt in i ett vilda västern-äventyr där man får skjuta desperados, leta guld och rida häst så det står härliga till. Man får fritt utforska den med dagens mått mätt ganska blygsamt befolkade spelvärlden, åta sig uppdrag för att tjäna pengar och uppgradera sina vapen, samt leta efter sin farsgubbes mördare enligt klassisk vilda västern-kliché-handling.

Grafiken är föråldrad, och den lilla världskartan är som sagt glest befolkad, men kontrollerna är stabila och det är än idag roligt att rida omkring, skjuta banditer och utforska prärier, berg och gruvor. Liksom i den smått banbrytande shootern Max Payne kan spelaren tillfälligt sakta ned tiden för att utföra magnifika ballistiska stordåd som att skjuta dynamitgubbar ur luften eller sätta världsrekord i crotch-shots. Ett annat område där GUN har en del gemensamt med Max Payne är att man lagt en hel del krut på röstskådespeleriet; Thomas Jane, Kris Kristofferson och Ron Perlman dyker upp i rollistan, bland andra. Handlingen i sig självt överraskar föga, men mellansekvenserna är lagom underhållande.

Det är inte ett jättelångt spel, vilket jag erkänner är en av anledningarna till att jag bestämde mig för att ta mig an det. Nu tog det mig 11 timmar, men då försökte jag göra i princip alla sidouppdrag, utöver en hel del kringlallande. Plöjer man igenom huvudhandlingen rakt av så klarar man det nog på under halva den tiden.

Därefter blev det dags för Playstation 2-spelet Red Dead Revolver, från 2004. Som titeln antyder så är spelet relaterat till Rockstars mastodont-lir Red Dead Redemption från 2010. Visserligen inte vad gäller handling, stil eller upplägg, men däremot vad gäller mekanik. Det mesta som man sysslar med i Red Dead Redemption, sysslade man även med i Red Dead Revolver och med liknande kontroller; Rider häst, skjuter skurkar och deltar i frustrerande revolverdueller.

Red Dead Revolver är inte bara en andlig föregångare till Red Dead Redemption, det är samtidigt en andlig uppföljare till det gamla arkadspelet Gun.Smoke, vilket främst visar sig på två olika sätt; de serietidningsaktiga skurkarna man jagar efter i rollen som prisjägare, och den ibland frustrerande, oförlåtande svårighetsgraden. Det är ett spel som gör dig förbannad, gång på gång, men man fortsätter kliva upp och ta mer stryk gång efter annan för att det är så fruktansvärt tillfredsställande att spela. De ofta små och arena-liknande banorna fylls snabbt med krutrök, och ofta ser man knappt vad man skjuter på, i synnerhet inte när mörsargranaterna exploderar omkring en, samtidigt som soundtracket bjuder på sköna tolkningar av klassiska låtar från en rad mer eller mindre kända filmer.

Till skillnad från uppföljaren Red Dead Redemption, och det ovan nämnda GUN, så är Red Dead Revolver ett linjärt spel. Mellan vissa banor får man vistas i den lilla staden Brimstone, som fungerar som en hub där spelaren kan köpa nya vapen och låsa upp uppgraderingar. Handlingen är även här en klassisk hämndhistoria, där spelaren som nämnt ikläder sig rollen som en prisjägare som söker efter sina föräldrars mördare. I vissa segment får man även spela som andra karaktärer, som även de har något otalt med spelets antagonist, bland annat en hårdför bondjänta och en färgad soldat, en s.k. buffalo soldier. Kontrollerna är intuitiva och fungerar bra, och det mesta känner man igen när man sedermera spelar Red Dead Redemption. Även revolverduellerna fungerar på samma sätt, där man måste dra sitt vapen vid rätt tidpunkt och sedan tajma in skotten på väl valda platser på sin motståndare.

Vad som verkligen sticker ut, är bossfajterna, som sker på en rad väldigt väl varierade banor. Vissa, som en av de första, som involverade mängder av småväxta clowner, fick mig att skratta så hårt att jag knappt klarade av att sikta i spelet. Svart humor råder det ingen brist på. Andra var oerhört frustrerande, men ack så tillfredsställande att klara av. Även Red Dead Revolver är ett förhållandevis kort spel, även om svårighetsgraden gjorde sitt till för att dra ut på speltiden. Antal timmar vågar jag inte svara för, men jag kan generellt säga att det tog en helg och ganska mycket whisky.

Sist men inte minst blev det dags för ett spel som länge legat och gäckat mig, nämligen Outlaws från 1997. Rent spelmässigt bjuder Outlaws inte på några överraskningar, vilket det inte heller gjorde när det släpptes. Det är rakt upp och ner en rätt ordinär första persons-skjutare där du navigerar dig igenom kartorna, letar nycklar och pangar ned allt motstånd medelst sexskjutare, hagelbössor och dynamit. Det är dock en mycket stabil shooter, med bra nivådesign som känns tillräckligt varierande för att det inte ska bli tjatigt, och en bra balans mellan nyckelletande, dra i spak-pusslande och labyrintkrälande. Det enda som blir en smula tjatigt är motståndarna, där samma uppsättning banditer upprepas genom alla nivåer, bortsett från bossarna då - som dessvärre inte skiljer sig nämnvärt mycket från det vanliga motståndet de heller. Men efter att ha kämpat sig igenom Red Dead Revolver känns det närmast som en befrielse, kan jag tycka.

Nej, vad som gör Outlaws till en spelupplevelse utöver det vanliga är stilen, stämningen och musiken. Här har vi att göra med ytterligare en hämndhistoria, men kryddat med några nypor kidnappning till på köpet. När en järnvägsmagnats påtryckningar leder till att f.d. lagmannen James Andersons fru mördas och dotter kidnappas så spänner han åter på sig revolverbältet och ger sig ut på en krutdoftande jakt efter förövarna. Under spelets gång får man skjuta sig igenom en rad klassiska vilda västern-miljöer såsom ökenstäder, bondgårdar, fort och bergsklyftor. Handlingen förs framåt genom vackert tecknade animerade filmer mellan banorna, vilket var lite av ett signum för LucasArts spel under 90-talet. Även grafiken i spelet har en cartoon-aktig charm, och det blir som ett genomgående tema för hela upplevelsen. Till detta har vi ett av tidernas kanske bästa spelsoundtrack någonsin, djupt influerat av Ennio Morricones spagettiwestern-musik. Ett varningens ord bör dock tilläggas här, då jag spelade GOG-versionen, som är dras med en del buggar på modernare operativsystem. Den mest frustrerande av sagda buggar är att musiken inte fungerar, vilket tog död på halva spelupplevelsen för min del, men jag valde att i största möjliga mån bortse från detta och kämpa mig igenom ändå. Övrigt ljud och film fungerar som det ska, inklusive de konstanta hån och varningar som fienderna gapar ut. Det blir smått komiskt när man inser att man skjutit ned 95% av motståndet, och någon fortsätter envisas med att vråla "You're outnumbered!"

Hur som helst så är det ett stabilt spel, en klart underhållande shooter och med lagom utmanande nivådesign. På den lättaste svårighetsgraden ligger den största utmaningen i att faktiskt leta sig igenom banorna, bör nämnas, då fienderna inte bjuder på särdeles mycket motstånd. Även Outlaws är ett förhållandevis kort spel, och har man koll på vad man gör så kan man nog ta sig igenom det på en kväll. För min del tog det en veckas spelande med ett snitt på en avklarad bana per kväll. Mycket väl spenderad tid, vad mig anbelangar, musikbristen till trots.

Så, då var det klart. Tre klassiska westernspel som gjorde ett intryck på mig när jag var yngre, men som jag aldrig spelade igenom helt. Förrän nu. Det var allt för den här gången, men jag planerar att återvända till ämnet westernspel ett par gånger till. Framför allt är det två olika ämnen jag tänkte ta en titt på, dels multiplayer-spel med westerntema, och dels westernspel som jag undvek av en anledning, och med stor sannolikhet lär fortsätta att undvika. Hur det hela ter sig får vi se, tills dess säger jag auf Wiedersehen!

Årsskiftesläsning: Deadman's Road

Nytt år, samma svettiga nörd. Min vana trogen har jag skippat att avge några specifika nyårslöften, även om klassiker som "ta tag i ditt liv", "ät broccoli" eller "sluta vara Systembolagets största enskilda finansiär" torde ha varit passande kandidater. Ett enkelt "köp mindre skit" kanske jag borde ha undsluppit mig, åtminstone. Men icke. Nåväl, vissa målsättningar har jag månne börjat fila på, dessa behåller jag dock för mig själv. Däremot kan jag förhoppningsvis få en nystart vad gäller det någorlunda regelbundna rollspelandet, eftersom det för egen del stagnerat på grund av motivationsbrist och generell ovilja att ägna sig åt mänsklig interaktion. En annan sak som jag hoppas kunna ägna mer tid åt är läsande, och gärna det egna skrivandet också. Just läsningen är dock det enklaste att ta tag i, då det mest är en fråga om att trappa upp; att plocka upp bokjäveln istället för att gå in på Youtube när man inte har något vettigare för sig. Förhoppningsvis kan jag ju då dessutom rapportera en smula på den häringa bloggen när jag snubblar över riktiga godbitar. Eller bottennapp också, för den delen.

På tal om godbitar så avslutade jag nyligen min genomläsning av Joe R Lansdales novellsamling Deadman's Road, som är en samling historier om en grinig, skjutgalen pastor som gett sig ut på ett korståg mot övernaturlig ondska i den amerikanska västern. Det rör sig alltså om en skräckwestern, vilket ju är en tämligen smal genre. Skräck är väl kanske att ta i, också. Visst är novellerna spännande, och innehåller mängder av klassisk splatterskräck, men de genererar fler gapskratt än kalla kårar. Mycket tack vare Lansdales på samma gång fyndiga som hårdkokta språk.

Min enda kontakt med Lansdales skrivande har varit novellen The Crawling Sky som finns med i samlingen The Book of Cthulhu, liksom i den här boken. Däremot kan jag konstatera att jag redan som liten parvel utsattes för hans berättande i form av Batman: The Animated Series, där han bl.a. ligger bakom manus till avsnittet Showdown - ett avsnitt som gjorde stort intryck på mig då jag inte var beredd på att Jonah Hex skulle dyka upp (att westerngenren tycks ligga Lansdale varmt om hjärtat torde vara uppenbart vid det här laget).

Jonah Hex i egen hög person.

Vidare så ligger hans böcker om Hap & Leonard till grund för tv-serien med samma namn, som är en hårdkokt träsknoir med mängder av svart humor. Mest känd tycks han dock vara som upphovsman till Bubba Ho Tep, som jag dessvärre varken läst eller sett på dumburken ännu.

Tydligt är dock att Lansdale verkligen behärskar såväl det hårdkokta berättarspråket som komisk timing, då brist på det senare ofta får det förra att verka krystat och tillgjort. Ja, jag tittar på dig Richard Kadrey. Novellerna handlar i regel om hur huvudpersonen, pastor Jebidiah Mercer, snubblar över en plats som hemsöks av någon sorts monster, varpå han åtgärdar situationen medelst stora mängder övervåld och cynism, samt rider iväg mot solnedgången med en rykande ruin bakom sig. Inte helt olikt en genomsnittlig rollspelssession, med andra ord.

Hur som helst så blir jag sugen på att jaga rätt på fler weird westerns av liknande slag, och framför allt fler böcker skrivna av Lansdale. Det kanske inte är filosofiskt utmanande, men en bra lektion i litterärt berättande tycker jag allt att det är. Om inte annat får man lära sig nya sätt att förolämpa sina medmänniskor på. Deadman's road rekommenderar jag helhjärtat till alla som gillar skräck, westerns och pulp i största allmänhet.

Jepp, den här verkar vara precis vad jag letar efter.

I och med det så avslutar jag årets första inlägg med ett sedvanligt auf Wiedersehen.