Rollspelsröj och vanvettiga påfund

Ytterligare en helg har passerat, och med den en tuff omgång av Call of Cthulhu. Det är sällan vi spelar rollspel nu för tiden, men när det väl sker så ser vi till att göra det med besked. För att på bästa sätt ta till vara på den nu rådande Halloween-stämningen så samlades vi i en dunkel källarlokal, och körde ett tolvtimmarsmarathon med ett äventyr ur supplementet In the Shadows.

Äventyret i fråga, som heter In the Shadows of Death, var en smula knepigt att spelleda. Dels händer det inte jättemycket om inte spelarna själva tar initiativ till det, och dels så måste deltagarna verkligen vilja reda ut situationen, eftersom den person som scenariot kretsar kring själv inte vill ha någon hjälp av utredarna. Hur som helst så gjorde jag mitt bästa för att bygga upp en känsla av sydstatsgotik, och sedan låta spelarna göra vad de själva ville av situationen. I stort sett vill jag nog påstå att det gick rätt bra, främst tack vare deltagarnas minst sagt färgstarka karaktärer (det första mötet mellan en tämligen självupptagen playboy och en minst lika självupptagen journalist nådde närmast legendariska proportioner).

I vanlig ordning upphör jag aldrig att förvånas över mina spelares förmåga att eskalera en situation, och den här gången slutade det hela på ett exceptionell kaotiskt sätt, ivrigt påhejat av undertecknad som tog tillfället i akt att baka in några konsekvenser av spelarnas tidigare val i situationen. Ett par stendöda spelledarpersoner senare, till följd av några impulsivt fattade beslut från spelarnas sida, kunde jag mest konstatera att det inte fanns mycket kvar att göra i scenariot. Bortsett från en potentiell strid mot några onämnbara varelser, vilken egentligen bara skulle ha tett sig tråkig och slätstruken jämfört med det nyligen uppnådda klimaxet, återstod ingenting mer att upptäcka, varpå jag beslutade att bryta det hela med en olycksbådande avslutningsscen.

Att köra en heldag med ett enda äventyr på det här sättet är väldigt utmattande samtidigt som det är förbannat roligt. Efter att ha byggt upp förväntningar och förberett sig i veckor innan så går luften verkligen ur när man är färdig, och känslan av tomhet efteråt är ytterst påtaglig. Även fast man egentligen är för trött för det, så vill man ta tag i ett nytt projekt, läsa in sig på ett nytt äventyr, tänka ut nya fula knep och personligheter. Helt enkelt göra det större, bättre och snyggare. Man vill ta det till en ny nivå, men hur det blir med den saken får vi se.

Att göra det i form av klassiska murder mystery dinner parties har vi redan gjort, och eftersom undertecknad fått dra i många av trådarna i det sammanhanget så har det givetvis slutat med en hel del Call of Cthulhu-influenser. Vad nästa steg i så fall skulle vara, det vet jag inte riktigt. Måhända något mer kontrollerat och upplevelsebaserat. Att kunna driva mysteriet och deltagarna framåt med mer än bara dialog, story och ledtrådar. Som jämförelse kan nämnas de stora survival horror-spelen som arrangerades i Australien, där en grupp spelare utrustade med Laser Tag-beväpning fick röra sig genom ett "laboratorium" och söka efter ledtrådar samtidigt som de jagades av zombies.

Nog för att det i sig självt lär vara djävulskt roligt, men vad jag föreställer mig är något med mer fokus på det mystiska och olycksbådande, snarare än att skjuta zombies med lasergevär. Till exempel att ha tillgång till ett hus med ledtrådar och pussel utspridda på alla tänkbara obehagliga platser, och låta en eller flera av deltagarna ha som uppgift att (kanske delvis i hemlighet) försvåra för de övriga spelarna.

Blanda ut det med planerade moment där deltagarna överraskas och tvingas gömma sig från ett Lovecraft-stinkande monster (eller ja, en deltagare i jävligt obehaglig monsterdräkt) eller barrikadera sig i ett skjul och lösa ett pussel samtidigt som sagda vidunder lever om utanför och försöker ta sig in, så har man en potentiellt väldigt skrämmande spelupplevelse framför sig.

Scooby Doo möter Cthulhu Live möter valfri slasher-film. Ungefär. Nu lär detta kräva mer än vad jag någonsin kommer att kunna uppbåda i form av såväl ork som resurser. För att inte tala om villiga deltagare. Men drömma går ju. Nåväl, nogspekulerat för den här gången. Jag säger auf Wiedersehen så länge.

Ockulta hembygdsstudier och smältbly

Ett av mina mål i livet är att ha ett välfyllt, överdimensionerat och tämligen udda privat bibliotek. De senaste veckorna har således i stor utsträckning ägnats åt bokjakt. Likt en litterär Indiana Jones har undertecknad dammsugit såväl fysiska som digitala antikvariat efter intressanta skrifter, och efter idogt sökande kan jag nog våga påstå att jag påträffat en smärre skattkammare. Som bekant är jag svag för texter som rör folktro och -loristik i allmänhet, och dylika ting rörande min hembygd i synnerhet. Som av en ren slump har jag nu, genom ett impulsköp via Bokbörsen, kommit över den största samlingen uppteckningar av skrock, folkmedicin och vidskepelse från hemtrakterna som jag hittills sett i tryck. Visst finns det många sägner och berättelser där ute, men sällan samlade på samma ställe. Boken i fråga är H. Hauges Smältgummor, trollgubbar och andra kloka. Den innehåller en samling uppteckningar av gammal skrock, folkmedicin och slikt från flera olika landskap, där störst utrymme lämnas åt Gästrikland, Hälsingland och Jämtland.

Visst innehåller den många upprepningar av samma berättelser, vilket ju är vanligt när det gäller sägner, och flera av dem känner jag igen från andra källor; som till exempel den om hur Ljusdals kyrka fick sitt kyrksilver, men den innehåller även många ruskigheter om lokala trollgubbar och kloka gummor på olika orter som botat sjuka och "förgjort" sina grannar; med andra ord en hel del stoff för ohyggliga spökhistorier när man är på det humöret. Som exempel kan nämnas den jämtländske prästen Tegnander, som sägs ha sysslat med trolldom och begravts med sin svartkonstbok under huvudet.

Extra intressant är dessutom det lilla reportage boken innehåller om smältgummor i Alfta. Att smälta bly över människor var ett sätt att bota alla möjliga olika åkommor. Smältgumman hällde smält bly i en kopp med vatten ovanför patienten. Koppen skulle innehålla delar av den sjukes hår, naglar eller liknande, och när det heta blyet träffade vattnet så fräste och small det, och skulle på så vis "skrämma bort det onda". Därefter skulle patienten gå hem, stänga fönster och dörrar och inte öppna dem mer den kvällen, annars skulle det onda komma tillbaka. Vad som gör det hela lite mer intressant än det övriga är att jag under ett samtal med farsgubben fick reda på att han tydligen tagits till en smältgumma som liten, och mycket av det han berättade stämmer överens med vad som framkommer om smältgumman i reportaget. Mycket spännande, måste jag säga!
 Vidare fick jag i samband med detta även höra en del annat som sas om smältgummor och trollgubbar i trakten, ruskiga saker även det, kan jag nämna. Dock så suger jag på den karamellen en tid till, då jag börjar känna mig manad att faktiskt försöka mig på att få ihop någorlunda ordentliga uppteckningar av detta material.

Utöver detta lilla fynd har jag även dragit hem en och annan liten svartkonstbok, vilka jag ännu inte hunnit ögna igenom, samt E. Åshedes Småländska mässingsvapen, som ju berör ett annat av mina favoritämnen; gamla svartkrutsvapen. Men det nördar vi ned oss i någon annan gång. Det är illa nog att behöva ge svaret "svaschtkrut å gamla tröllkäringar" när folk frågar vilka intressen man har. Härnäst ligger jag i högväxel för att få ordning på allhelgonaperiodens omgång av Call of Cthulhu. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!

Barndomens blodsugande banaliteter

Hoppsan. Det har visst varit dödstyst från den här stinkande vrån av Internet i över en månads tid nu. Det har väl framför allt bottnat i att undertecknad inte haft mycket för sig, annat än att läsa böcker, se på film och lyssna på osunt många timmar av Creepypodden. Vilket visserligen är fullt godkända aktiviteter i min bok, även om de bidrar med föga stoff för bloggen.

Som mitt tidigare inlägg brutalt påpekade så börjar hösten ge sin mer eller mindre välkomna närvaro till känna, och jag ämnar utnyttja mörkret till fullo. Halloween närmar sig med stormsteg, och jag räknar med att åtminstone kunna ägna den helgen åt att spela någon form av kusligt roll- eller brädspel i goda vänners lag. När jag var yngre var jag skeptisk till att vi som svenskar skulle stjäla det stycket anglo-amerikansk affärskultur, men numer är det en så god ursäkt som någon att få vältra sig i ryslig populärkultur utan att verka allt för udda.

På tal om ryslig populärkultur så har jag börjat förse mig själv med alla gamla svartvita monsterskräckisar jag kunnat komma över. The Wolf Man, Frankenstein och fan och hans moster. Ni vet, sådana där skräckfilmer som ingen blir rädd för längre, men som är ack så stämningsfulla. Undantaget gamla Nosferatu. Den filmen är fortfarande förbannat obehaglig.

Stillbilden av Greve Inte-Dracula Orlok, böjd över en fager jäntas hals, har sedan länge suttit inetsad på min näthinna, ända sedan jag som liten parvel uppvisade ett aningen förvuxet intresse för allsköns övernaturligheter, och bläddrade i böcker jag inte borde ha bläddrat i hemma hos en kamrat. Den stillbilden skrämde tarmsmöret ur mig då, och ingöt en djup fruktan för äckliga jävla blodsugare under lång tid framöver. Givetvis medförde sagda fruktan även en växande fascination, vilket gjort att med skräckblandad förtjusning inte kunnat slita mig från filmer och tv-serier där vampyrer varit inblandade. Då menar jag förstås obehagliga, uråldriga, onda jävlar, inte den där sortens ångestfyllda tonårshunkvampyrer som varit på modet det senaste decenniet.

Värst var det när vampyrfanstygen behagade dyka upp i sammanhang där man inte helt väntade sig att de skulle vara. Ett exempel är den gamla halvtrevliga tv-serien The young Indiana Jones chonicles, där Indy hamnar i ett avlägset slott i en viss bergskedja, som bebos av en viss östeuropeisk adelsman, med smak för blod. Det var lagom mycket bränsle för att hålla mardrömmarna igång ett bra tag.

Från avsnittet Transylvania, January 1918.

En annan serie, som trots sitt skräcktema var lite lättare att hantera eftersom man var beredd på det, var Are you afraid of the dark? Lättare att hantera ända tills avsnittet om den där jävla biografen dök upp. Den där jävla biografen som visade Nosferatu, och greve Drac-jag menar Orlok blir verklig även utanför bioduken. För en redan Nosferatu-traumatiserad fegskit så var det inte den sundaste halvtimmen framför TV-apparaten. Men så här i efterhand kan jag väl istället vara nöjd över att ett av de gamla klassiska filmmonstren för min del alltid kommer att ge mig små kalla kårar när det visar sig, och på sätt förblir odödligt. Eller odött.

Från avsnittet The tale of the midnight madness.