Cowboy Airgun Shooting - En riktig jävla materialsport

Att undertecknad sporadiskt ägnar sig åt svartkrutsskytte är ju ingen större hemlighet, och western-nörd som jag är så torde det vara rätt uppenbart att jag när ett sug att prova på Cowboy Action Shooting; den eminenta sporten där man får klä ut sig, skrika one-liners och brassa på med mängder av klassiska vilda västern-puffror på skjutbanan.

Det är dock långt ifrån alla som har tillgång till en förening som ägnar sig åt detta ganska nischade nöje, och ibland vill man kanske rentav ägna sig åt ballistiska konststycken i sin finaste Clint Eastwood-kostym och bara sätta sig och suga på en öl efteråt, istället för att plocka isär sina skjutjärn i molekyler och ägna resten av veckan åt nitisk vapenvård. Av den anledningen uppfann jag Cowboy Airgun Shooting. Samma sak, fast med luftvapen.

Föga reglerat men ack så välklätt luftvapenskytte i westernstil.

Nu tror vissa av er kanske att det räcker med att plocka fram sitt gamla Diana-brytgevär och dra på sig en cowboyhatt från Hobbex, men icke! Ska det göras, så ska det göras ordentligt. Och då menar jag ordentligt som i att få tag i puffror som liknar originalen, och som gör det möjligt att efterapa de moment som Cowboy Action Shooting innehåller. Tack och lov har det på senare år kommit ut en del godsaker på marknaden som gör detta möjligt; om man nu inte är lika dum som undertecknad, och förtjust i att jaga fatt på gamla klenoder. Hur som helst tänkte jag nu ägna mig åt att presentera några av de alternativ som finns, om man själv skulle vilja bygga upp en liten licensfri vapenkista för barnsligt kul westernskytte (måhända utan alltför höga pretentioner gällande precision).

Min egen arsenal för ändamålet.

Jag är medveten om att det finns en uppsjö av olika klasser med sina egna vapentyper som folk tävlar i, men för den lite mer slapphänta luftvapenvarianten så kokar vi helt sonika ner det hela till det enklaste och mest klassiska med tre olika moment; sexskjutare, repetergevär och hagel. Jag tänker inte ge mig in på några regelförklaringar, mer än att berätta att man tävlar i att på ett antal stationer träffa så många mål som möjligt under kortast möjliga tid, och där ett missat mål innebär extra strafftid. Nåväl, till saken!

Sexskjutaren
"God created man, Sam Colt made them equal."

Det kanske mest ikoniska skjutjärnet från westernfilmernas fabulösa värld torde vara revolvern, och således är den ju även obligatorisk även för Cowboy Airgun-skytten. Tills för ett par år sedan så var utbudet på vettiga revolvrar, särskilt i vilda västern-utförande, tämligen skralt. Visst fanns en del varianter baserade på moderna revolvrar, men ville man ha tag i en gas-/luft- eller kolsyrerevolver baserad på förlagor från 1800-talet så fick man gott jaga bland japanska airsoft-distributörer, eller så fick man leta bland amerikanska auktionssajter efter Crosmans westernpuffror som tillverkades från 60-talet till någon gång in på 1980-talet, om inte mitt minne sviker mig. Tack och lov insåg Umarex revolverns storhet, och inledde med att först ge ut den mycket naturtrogna Dan Wesson-revolvern. En fantastiskt rolig plinker i egen rätt, men ändå lite för modern för våra syften. Det ena ledde dock till det andra, och nu finns deras Colt Single Action Army-replikor att köpa i de flesta välsorterade hobbybutiker.

Umarex Colt Single Action Army, i sitt standardutförande. Finns även med blånerad yta och andra kolvgrepp.

Liksom övriga Umarex-revolvrar är de kolsyredrivna, och laddas med realistiskt utformade patroner, som i sin tur är laddade med stålrundkulor. Det är fantastiskt fina pjäser, och varje cowboy airgun shooter bör ha åtminstone en av dessa i sin arsenal. Gärna två.

Hahn 45, Crosmans första kolsyrepistol, som får ett lätt steampunkigt utseende om man låter bli att täcka över kolsyrepatronen som monteras under pipan.

Umarex Colt "Peacemaker" är dock inte det enda alternativet, även om det ligger högst upp på min förslagslista vad gäller såväl kvalitet som tillgänglighet och känsla. Är man lagd åt vintagehållet så är Crosmans puffror helt klart värda att jaga rätt på. De producerade dels en hel radda av Colt Single Action Army-varianter, de första med namnet Hahn 45. Därutöver producerade man även en replika av en annan klassiker, Remington New Model Army, som gick under namnet Crosman Shiloh. Att lyckas lägga vantarna på en sådan är dock i dagsläget lättare sagt än gjort.

Crosman Shiloh, för finsmakaren och Remington-fantasten.

Vidare torde som sagt en radda av airsoft-varianter fortfarande finnas tillgängliga, även om jag ska erkänna att jag inte särdeles bevandrad inom det området. Dels finns så klart airsoft-varianter av den klassiska "Peacemakern", men jag har även sett en replika av Remington New Model Army. Intressant nog finns den även, om man ska tro Google bildsök, i karbinformat, vilket bör intressera den som inte vill ha en Winchester till gevärsmomentet. Dessvärre lär den vara nästintill omöjlig att få tag i.

HWS Remington Army, väldigt trogen originalet.

Är man dessutom kräsen och endast finner det bästa gott nog, så kan man alltid investera i en Brocock-puffra eller två. Det är revolvrar som avfyrar tryckluftsladdade patroner. Så nära verkligheten man kan komma, utan att gå över till faktiska eldhandvapen. Och svindyrt, skall nämnas.

En revolver med tillhörande Brocock-patroner.

Repetergeväret
"The gun that won the west."

 
Nästan lika ikonisk som Colts "Peacemaker" är den klassiska Winchester-bygelrepetern, och på den punkten finns det gott om tillgängliga alternativ i olika prisklasser. Daisy Red Ryder är en klassiker i egen rätt, och nästintill lika amerikanskt ikonisk som Winchester-karbinen själv. Den är förhållandevis billig och tycks ha en stabil konstruktion. I samma pris- och kvalitetsklass rör sig även Marlin Cowboy. Båda gevären är dock helt fjäderdrivna, vilket medför en trögare och långsammare omladdning mellan skotten. Utöver detta finns ännu billigare varianter som Daisy Buck, som är utformade för yngre skyttar.

Red Ryder överst och Marlin Cowboy underst.

Själv gav jag mig ut på begagnat-marknaden och jagade rätt på en annan Daisy-konstruktion, nämligen 1894 "Spittin' image", som är en replika av just Winchester 1894. Även denna är fjäderdriven, men repeterfunktionen är betydligt lättare än den i Red Ryder och Marlin Cowboy. Nackdelarna med den modellen är dock, förutom det faktum att den inte tillverkas längre, att den har en plastig konstruktion och naturligtvis rätt så klent tryck. Som kuriosa kan nämnas att Daisy även tillverkade en Peacemaker-pistol i Spittin' image-serien, den är dock föga intressant ur skyttesynpunkt då den varken har en "äkta" revolverkonstruktion, eller klarar av att kasta kulor längre än ett par meter.

Daisy spar inte på krutet.

Givetvis finns även en rad alternativ på airsoft-fronten, även om jag i vanlig ordning har dålig koll på det området, men en vågad gissning är att det nog inte finns några återförsäljare inom landets gränser som bemödat sig med att ta in dessa. Dock finns ju mer intressanta varianter än bara standardgeväret, som till exempel avkortade karbiner; om man vill känna sig unik på banan.

Marushin Winchester 1892 - Hur väl den skjuter vågar jag inte uttala mig om, men spexig är den.

Bygelrepetrarnas Rolls Royce torde dock vara Walther Lever Action. En kolsyredriven Winchester-replika som avfyrar diaboler. För den som inte ids läsa mellan raderna så kan jag säga att det innebär hög precision såväl som en eldhastighet motsvarande originalet, eftersom man inte behöver spänna någon tryckluftsfjäder vid varje omladdning. Den stora nackdelen är dock priset (en ledtråd; den är tokdyr), så än så länge har den inte fått ersätta min "Spittin' image".

Walther Lever Action - Snabbskjutande, snygg, snordyr.

Hagelgeväret
"Hello, Bob!"

 Den klassiska hagelbrakaren utgör den sista, och måhända knepigaste, biten i pusslet. Folk vrålar gärna "shotgun" för att få åka i framsätet på bilen, utan betänkligheter på att det åsyftar att sitta bredvid kusken på en kärra med ett kort hagelgevär. En coach gun är en lika essentiell komponent i westernskyttet som ett par long johns med stjärtlucka är för en tur på prärien. Att få tag i något motsvarande för luftvapenskytte är dock aningen mer struligt, av förklarliga skäl.

Reguljära luftvapen är det bara att glömma. Nog för att jag har sett till åtminstone ett slätborrat brytgevär gjort för att skjuta hagel, men dess främsta användningsområde är väl snarare att rensa ut ohyra. Samt att det ju ser ut som vilket luftgevär som helst, och går därmed fetbort.
Nej, i det här fallet får man nog vända sig till airsoft-prylarna, och måhända till och med tumma lite på hur hård man vill vara med "realismen". I riktig Cowboy Action Shooting så är det ju dubbelpipiga gevär som gäller, alternativt pumpgevär laddade med en patron åt gången. Om man nöjer sig med att leta rätt på ett pumpgevär med kriteriet att det ska skicka iväg flera kulor åt gången så kan man komma undan relativt billigt.

Cyma CM350. Klassisk hagelfunkis.

Mitt val var att jaga rätt på en Cyma CM350, som har en rätt klassisk utformning utan moderna tacticool-krusiduller. Den är fjäderdriven, laddas med en "hagelpatron" fylld med airsoft-kulor och skjuter tre av dessa åt gången. Vill man således vara hård på reglerna så kan man nöja sig med att ha flera dylika magasin laddade med tre kulor vardera, och kräva att de byts ut för varje skott.
Flera andra alternativ finns säkerligen när det gäller pumphagel, såväl billigare fjäder- som dyrare gasdrivna.

APS CAM870 laddas med flera patroner, som skickas ut vid varje pumpning. Realistiskt så det förslår.

Har man dock ambitionen att faktiskt kunna tävla med ett dubbelpipigt hagelgevär så är det inte helt kört, även om det kan bli dyrt. Så här långt har jag letat reda på två möjliga alternativ.
Det första, enklaste och måhända dyraste, är att jaga rätt på en KJW Mad Max Double Barrel Gas Shotgun. Det är precis vad det låter som. En dubbelpipig hagelbrakare, där vardera pipa laddas med en patron, i sin tur laddad med gas som drivmedel, och airsoftkulor som projektiler. Inte helt olikt de tidigare nämnda Brocock-puffrorna alltså, om än avsevärt mesigare.

Mad Max hade varit stolt. Patronerna lär enligt uppgift fungera lika bra som i filmerna.

Bössan finns i två varianter, en med kort och en med lång pipa. Båda är dock utrustade med en pistolkolv snarare än gevärskolv, vilket ser en smula fånigt ut på det längre exemplaret. Hur som helst så torde den här vara det ultimata tillskottet i Cowboy Airgun-samlingen, då den i alla avseenden beter sig som en typisk coach gun. Om jag skulle få tummen ur och skaffa en så skulle jag dock snarast byta ut den där förbannade pistolkolven mot en rejäl gevärskolv...

Ett inte helt genomtänkt produktnamn, måhända.

Det andra alternativet, och som kräver avsevärt mycket mer arbete om man vill få det att se vettigt ut, är att skaffa en Goblin Deuce. I grund och botten fungerar den på samma sätt som KJW:s hagelgevär; om än med ett eget patronsystem. I det här fallet har vi ju dock att göra med en veritabel handkanon eftersom åbäket ser ut som en förväxt Derringer. Skaffar man en så bör det ju inte vara helt omöjligt att förlänga piporna och få dit en vettig gevärskolv, om man nu inte vill se ut som John Wilkes Booth med mindervärdeskomplex.

Goblin Deuce med förlängda pipor och gevärskolv. Riktigt stilig, faktiskt!

 Fördelen med Goblin Deuce torde framför allt vara att dess patroner, enligt kritikerna, fungerar avsevärt bättre än KJW:s. Dock så har ju folk lyckats konstruera konverteringssatser för att kunna använda dessa i KJW-bössan.
Men, vill man inte lägga ut multum på en dubbelpiping, eller saknar tålamodet att modifiera en Goblin, så är mitt råd att få tag i en CM350 eller motsvarande.

Så! Nu vet du tillräckligt för att själv svepa ihop en Cowboy Airgun Shooting-arsenal! Samla dina polare, dra på er fåniga kläder, köp ett sexpack folköl och gå ut på gården och skjut lite, för bövelen! Tills ni gjort det säger jag auf Wiedersehen!

PS. Du behöver en gruvvagn också. Alla behöver en gruvvagn. DS.

På klövjestigar genom Ödmården, eller Så här roligt har jag inte haft sedan Faxehus stod i svartom brandom

Uppsala Comix gick av stapeln i helgen och undertecknad släpade givetvis hem en osalig blandning av seriealbum, främst bestående av Lovecraftiansk skräck, som ju brukligt är. Än har jag dock inte hunnit sätta tänderna i något av fynden eftersom jag varit upptagen med mina egna små folkloristiska studier. På sistone har läsningen fått överta större delen av min fritid, då jag upplevt att rollspelandet med allt därtill relaterat börjat innebära mer stress än kul, vilket är en farlig riktning. Sålunda siktar jag på att hålla igång det intresset på en betydligt mindre intensiv nivå framöver.

Närmare bestämt så har jag istället haft fullt upp med att plöja igenom Anders Woxbergs På klövjestigar genom Ödmården. Ett digert verk som kartlägger och berättar om de färdleder som använts av såväl bönder som stråtrövare och fogdar i det vidsträckta skogsområdet Ödmården, som skiljer Svealand från Norrland. Boken torde vara intressant för alla med hobbyintresse för svensk medeltidshistoria i allmänhet, och för de med särskilt intresse för regionen i synnerhet. Den behandlar såväl historiskt vedertagna fakta som de mängder av sägner som finns knutna till klövjestigarna, fäbodarna och de därur sprungna orterna som nu finns i området.

Stort utrymme lämnas åt sägnerna om Stenfinn, Hälsinglands skyddshelgon, som slogs ihjäl någonstans i Ödmården under sin mission i Norrland. Eftersom alla så klart vill kunna säga att "just här slogs han ihjäl", finns flertalet ställen utpekade som den faktiska mordplatsen, givetvis med tillhörande offerkast.
Mycket krut läggs även på "Bondeplågaren" Jösse Erikssons kurirväg, och turerna kring Engelbrektsupproret, där hälsingarna slutligen satte fyr på det förhatliga fogdefästet Faxehus - Hälsinglands egen lilla bastilj, om man så vill.

Boken är på samma gång personlig och faktaspäckad, och en smärre guldgruva för den som gärna låter sig inspireras av gamla folksägner och storskogsmystik, för är det något den här boken är, så är den inspirerande. Vackra naturfotografier trängs med Bror Eriks målningar, muntligt framförda folksägner och gammal folkdiktning. Undertecknad, som gärna ser sig som amatörförfattare inom skräckområdet, har i alla fall fått tag i en hel del stoff att baka in och bygga vidare på. Huruvida det blir i form av serier eller noveller återstår att se, men något blir det.
Jag vore ju inte jag om jag underlät att fortsätta grotta ner mig, och har redan sett till att fortsätta införskaffa material till mitt infernaliska bibliotek. Således såg jag genast till att lägga en beställning på Per Johnsons Folksägner från Hälsingland, tryckt 1920. Måhända bara ett häfte på tjugotalet sidor, men allt dylikt material om min hembygd är ju av intresse.

Det var allt för närvarande, nästa gång ska vi grotta ner oss i barnsligt ballistiska nördigheter. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!