Upprensning, utslängning och nya påfund

Avyttringen av gammal bråte i laserverksta'n fortsätter, och jag har slutligen slagit spiken i kistan genom att slänga ut alla gamla elektronikkomponenter och extra Lazer Tag-delar som inte längre fyller något syfte; det enda jag sparat är reservdelar som batteriluckor och dylika småprylar som riskerar att försvinna eller gå sönder. Fabriken är officiellt stängd, med andra ord. Vad jag ska göra av återstoden av arsenalen är ännu inte bestämt. Av nostalgiska (läs: barnsliga och förutseende) skäl tänker jag åtminstone spara Lazer Tag Augmented Reality-pistolerna tills vidare. De är lätta att transportera och lämpar sig bra för snabba spel utan att behöva ödsla tid på hosting och andra komplicerade dumheter. Med andra ord är de bra för fyllespel. Vad som blir av storbössorna återstår att se. Förhoppningsvis kan jag övertyga någon bekant att förbarma sig över dem och föra laserarvet vidare.

Utöver detta föddes idag en, inte helt orelaterad, liten idé. Den som inte haft vett nog att ignorera min stinkande hörna i nätets utkant drar sig måhända till minnes att jag vid nyåret var med och arrangerade en liten mordgåta. Eftersom det vore anskrämligt att inte hålla en begynnande tradition levande så har jag börjat spåna på ytterligare en mordisk partykväll. Dinner and a show, om man slänga sig med utrikiska uttryck.

På vilket sätt är då den här idén inte helt orelaterad till Lazer Tag, frågar sig kanske den uppmärksamme läsaren? Det ska jag avslöja. Förra gången var temat ockulta mord i det glada 20-talet. Jag tänkte fortsätta med temat 20-tal. Fast hundra år framåt. Som man föreställde sig att det skulle bli för trettio år sedan. Förvirrad? Strålande. Jag är alltså ute efter att knåpa ihop en mordgåta i 2020-talsmiljö, som man trodde att det årtiondet skulle te sig på 1980-talet. Om någon fortfarande undrar över kopplingen till Lazer Tag hänvisar jag till den här filmen:

Hockeyfrillor, neon och rök överallt. Någon sorts Cyberpunk-tillställning med röriga framtidsmord och ännu rörigare framtidsmotiv. Blade Runner med bättre käk, Johnny Mnemonic med bättre skådespelare.

Det är någonstans nu som det där jobbiga läget kommer, där idéerna haglar och jag måste börja sålla bort sådant som inte fungerar. För den som följde mina tankegångar efter den förra mordgåtan så torde det vara rätt uppenbart att jag inte bara vill ha en liten middag och gäster som läser några repliker. Jag vill ha immersion och interaktion, fast på ett avslappnat sätt. Lösningen till mysteriet ska inte bara finnas på deltagarnas små fusklappar, den ska kräva någon sorts interaktion med omgivningen.

Förra gången fanns den interaktionen i form av fysiska ledtrådar som fotografier och en hemmasnickrad Necronomicon. Nog för att ungefär allt var villospår, men ändå, det höll deltagarna sysselsatta och misstänksamma. Den här gången funderar jag över hur man kan öka den här aspekten, bland annat genom att använda datorer och Internet. Ledtrådar gömda på webbplatser, mailboxar med mystiska konversationer och dylika koncept är idéer som haglar in. En annan möjlighet är att jag leker runt i Multimedia Fusion och konstruerar en sorts intern cyberspace som jag kan fylla med vad skit som helst.

En annan tanke jag leker med är att ha någon form av mediastation med stor skärm igång, som dels står för musiken, och dels varvar det hela med mer eller mindre underhållande nyhetsklipp och reklamsnuttar, allt för att förankra den dystopiska kommersialismen. Plus att jag kan plöja Perturbator-videos på den.

Vid tillfälle behöver jag sätta mig ned och strukturera alla idéer, och gärna ta emot lite feedback från de närmast sörjande om aspekter de skulle vilja se i det hela. För egen del skulle jag vilja klämma in fler personliga mål och uppdrag för gästerna under kvällen, för att fungera som någon sorts drivkraft för att fösa fram ledtrådarna i ljuset, men då behöver jag först brainstorma fram vilken typ uppgifter det här skulle kunna vara. Förslag mottages tacksamt. Men nog för den här gången, tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen.

Doktorn läser böcker: Kill City Blues och Songs of a Dead Dreamer

Det har gått trögt med läsandet ett tag, men slutligen har proppen gått ur. Vad som behövdes var lite gammal hederlig skräplitteratur. Närmare bestämt resultatet av ett impulsköp inne på The English Bookshop, min konstanta källa till suspekta pocketböcker av varierande litterärt värde. Boken i fråga var Kill City Blues av Richard Kadrey, mest inköpt på grund av ett snyggt designat omslag och en charmig baksidestext.

Vanligtvis undviker jag att hoppa in mitt i en bokserie, men jag behövde något lättsmält och underhållande. Kill City Blues är en sörja av modern fantasy, skräck och action, som utspelar sig i en värld där vampyrer hänger på nattklubbar, änglar konspirerar för att lägga sina skenheliga händer på massförstörelsevapen och helvetet är ett grumligt skithål som i slutändan inte verkar vara mycket värre än valfri storstadsförort. Sandman Slim, bokens huvudperson, är en typisk, hårdkokt torped/privatsnok som slår folk på käften samtidigt som han slungar helvetisk magi. Skulle inte det räcka så skjuter han dem med en Colt Peacemaker också.

Kill City Blues är inte en jättebra bok någonstans. Den utspelar sig i en rätt icke-originell värld som lika gärna skulle kunna vara valfri övernaturlig TV-serie där änglar, demoner och monster stryker omkring på gatorna. Kul, men knappast överraskande. Kadrey försöker lite väl mycket för att skriva hårdkokt och grisigt. Nog får det en att dra upp mungiporna en gång eller två, men det känns för det mesta krystat, och flyter inte lika naturligt som när man läser till exempel William Gibson, för att ta en författare som behärskar tekniken.
Som hjärndöd underhållning fungerar den dock ypperligt. Humorn är elak och oförarglig på samma gång, och de popkulturella referenserna duggar tätt. Den lyckades utan tvekan rullstarta min läsmotor, med följden att jag äntligen tog tag i att läsa färdigt en viss novellsamling, närmare bestämt Songs of a Dead Dreamer, av Thomas Ligotti.

Jag kan erkänna det direkt. Jag började läsa Ligotti tack vare True Detective. Inga hipsterpoäng till mig alltså. Mer sanningsenligt vore det kanske att påstå att jag började läsa Ligotti på grund av plagieringsanklagelserna som den arga nätmobben riktade mot Nick Pizzolatto, då det var i och med dessa som jag blev nyfiken på Ligotti. Så. Tack för den, arga nätmobben. En hipsterpoäng kan jag väl förresten få ändå, eftersom jag vid genomläsningen upptäckte att jag faktiskt stött på en av hans noveller tidigare, nämligen Notes on the Writing of Horror: A Story, som fanns med i någon skräckantologi som var så dålig att jag inte en minns namnet på den. Något något best new horror yada-yada, ungefär. Det mesta var pretentiös smörja, men Ligottis lilla novell var åtminstone minnesvärd.

Vad ska man säga om Songs of a Dead Dreamer då, förutom att jag pungade ut med alldeles för mycket pengar för att få tag i ett exemplar, eftersom undertecknad är en idiot som vill ha förstautgåvor? För det första; Ligotti är en sur jävel. Kanske inte privat, det har jag ingen aning om. Men i boken framgår med all tydlighet att han inte har mycket till övers för tillvaron, mänskligheten och alltet. Lite som Lovecraft, fast utan den skräckblandade fascinationen för inavel och amfibier. Som skräckförfattare kan han sina saker, utan tvivel. Det är sällan jag läser författare som verkligen lyckas skapa ett faktiskt obehag. Visst, Clive Barker kan lyckas äckla mig lite ibland och M.R. James kan få det att krypa lite i skinnet på ett sådär mysigt sätt. Men Ligotti, den jäveln får mig att ligga vaken om nätterna.

Delvis har det givetvis att göra med att några återkommande element i hans noveller spelar på specifika fobier och rädslor, vilket ju är personligt. För min del är det speglarna som spökar, för någon annan kan det vara dockorna. För speglar och dockor är något som ofta återkommer. Ligotti sänker sig dock inte till något så lågt som mordiska dockor som jagar folk med kniv eller "du stänger badrumsskåpet och-BU MÖRDAREN STÅR BAKOM DIG!"-effekter. Istället använder han dem för att få fram en poäng. Ni minns det där jag skrev om att Ligotti är en sur jävel? För att sammanfatta hans syn på tillvaron så kan man säga att han anser att det värsta som hänt mänskligheten är att vi blivit självmedvetna. Eller kanske snarare att vi tror att vi blivit det. Just jaget och förlusten av sin identitet är återkommande i novellerna. Utan ett jag så är vi inget annat än köttdockor, och om du inte har ett jag, vem fan är det som stirrar tillbaka i spegeln? Ungefär på den vägen är det. Obehagliga saker är det hur som helst.

En stor del av obehaget han lyckas frammana beror också på rent och skärt skickligt författarskap. Språket är ofta vackert och målande men enkelt och utan onödig utfyllnad. Det finns ofta en sorts familijär ton i novellerna. Som om berättaren och läsaren är med på ett gemensamt skämt på bekostnad av berättelsens karaktärer, vilket skapar en sorts osäkerhet hos läsaren eftersom man ju egentligen inte vet vad skämtet är men låtsas hänga med ändå. Tycker man om skräck, obehag och rakt igenom konstiga berättelser skrivna med finess, så är Ligotti helt rätt väg att vandra.

En liten fågel viskade i mitt öra att Songs of a Dead Dreamer ska komma i nytryck igen, så jag kan verkligen rekommendera den eventuelle läsaren att plocka upp ett exemplar av den. Nästa projekt är att återuppta genomplöjandet av Stephen Kings Det. Problemet är bara att jag alltid blir sugen på att skriva själv när jag läser King. Jag antar att han får det att se enkelt ut.

Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen.

Rastreflektioner

Efter en sällsynt händelserik helg i goda vänners lag med påföljande återgång till vardagens obevekligt snurrande kvarnhjul så är det lätt att man blir nostalgisk, tillbakablickande och betänksam. Man inser att bloggens uppkomst sammanfaller ganska väl med avslutningen av utbildningen i Gävle och flytten till Uppsala. Det har alltså gått lite drygt två år sedan undertecknad började rapportera om barnsliga laserbyggen och suspekta spel. Det innebär också att det snart gått två år sedan jag började spelleda rollspel i en polares inpyrda lägenhet.

Man får en lätt ambivalent inställning till det hela. Dels inser man hur många saker omkring en som har förändrats. Man träffar inte sina vänner särskilt ofta längre. Man lägger inte lika mycket tid på saker man tidigare tyckte var det roligaste i världen. Man upplever att åren springer ifrån en. Samtidigt skaffar man nya intressen som man inte riktigt hade räknat med att någonsin bli insyltad i, och gör drastiska omvärderingar av vad man tycker det är värt att lägga sina timmar, dagar och veckor på. Men det är väl så tillvaron är. Jag lär nog inte bygga några fler infraröda kanoner eller marathonspela datorspel tills ögonen blöder, men istället kommer jag förhoppningsvis att slunga mängder med bly med gamla svartkrutsrökare och hitta intressanta anekdoter i gamla lokalhistoriska luntor med gulnade blad.

Trogen mitt konstanta tillstånd av att leva i tvåårscykler så börjar det barka åt förändring igen. Snart är det dags att flytta till en ny lägenhet, och jag gör mitt bästa för att rensa ut gammal bråte som inte kommer till någon användning, samtidigt som jag planerar för att fylla på med annat gammalt rammel. Framför allt fler böcker. Det spelar ingen roll hur mycket tid som går. Jag kommer alltid att samla på mig de där förbannade böckerna. Kanske jag till och med bestämmer mig för att få tummen ur och försöker hitta en spelgrupp i Uppsala, men det får framtiden utvisa.

Nog reflekterat för min del, nu säger jag auf Wiedersehen.

Läsning för de ännu levande

Innan Sam och Dean Winchester insåg att allt som en monsterslaktare med självrespekt någonsin behöver veta om farorna som lurar i natten står att finna på Internet, så var man tvungen att gräva igenom hyllmeter av mögliga böcker för att ta reda på vad man handskas med och hur man har ihjäl det. Det är något som såväl Buffy som varje Call of Cthulhu-spelare digert fått erfara. Även om Buffy hade fördelen att kunna lämpa över researchbördan på sina stackars gymnasiepolare. Den här gången fokuserar vi således på de uråldriga luntor, både reella och fiktiva, som självutnämnda godhetsapostlar använt sig av för att hålla reda på hur man bäst trakasserar Helvetets infernaliska underhuggare.

Slayer Handbook
Från Buffy the Vampire Slayer
Störst går först, och Buffys fiktiva lunta torde räknas som en av de största, då det rör sig om en samling instruktionsböcker i hur man handskas med helvetets hantlangare som dyker upp vid flertalet tillfällen under seriens gång. Enligt seriens eget narrativ rör det sig om ”människans absolut första försök att nedteckna och kodifiera magins lagar”, vilket torde innebära att källhänvisningen är värdelös och trovärdigheten lika solid som Rudbecks Atlantica. Å andra sidan gjorde sig väl inte Buffy känd för att följa instruktioner i slutändan, så bokens antagna behov av korrektur innebar kanske inget större bekymmer.
Vill man således ha en instruktionsbok i hur Slayers handskades med övernaturliga vidunder i mer eller mindre förhistorisk tid så är det alltså TheSlayer Handbook som gäller. Om den nu mot alla odds skulle manifestera sig självt utanför 90-talets mest ikoniska TV-serie om vampyrer.

Dictionnaire Infernal
Av Collin de Plancy, publicerad för första gången 1818
Mig veterligen finns boken dessvärre inte publicerad på något annat språk än originalets franska, men titeln talar sitt tydliga språk. Dictionnaire Infernal är alltså ett uppslagsverk rörande demoner, häxor och dylika svavelosande företeelser. Trots att inte allt för många lär ha läst originalet, har nog desto fler kommit i indirekt kontakt med innehåll från 1863 års utgåva i form av Louis Le Bretons illustrationer av flertalet av helvetets namngivna demoner.
Uppslagsverket blir alltså lite av en checklista över helvetets ”vanliga misstänkta”, då demonerna och deras hierarki beskrivs, och således en nödvändighet för monsterjägare som tänker tampas direkt med ondskans överhuvuden. Dessvärre kan jag inte komma på någon till ämnet relaterad film eller serie som verket över huvud taget nämns i, förutom The Ninth Gate. Men för den som behärskar franska, eller bara vill betrakta de gulliga illustrationerna, så finns den att beskåda i digital utgåva här.

The Vampire: His Kith And Kin
Av Montague Summers, publicerad 1928
Augustus Montague Summers var vad man i mina hemtrakter skulle ha kallat en riktig jävla tomte. Han trodde på vampyrer och varulvar, och höll fast vid att häxprocesserna inte var så jäkla dumma trots allt. Åtminstone utåt sett. För oss som är förtjusta i suspekta böcker om övernaturliga och ockulta ämnen har han dock sett till att bidra med en rejäl guldgruva av material. Förutom att översätta ”klassiker” som Malleus Maleficarum och koka ihop diverse mer eller mindre lyckade försök till att beskriva häxeriets historia så skrev han även boken The Vampire: His Kith And Kin.
I The Vampire får läsaren bekanta sig med vampyrens ursprung och igenkänningstecken, liksom de sätt med vilka man förgör de odöda gynnarna. Med andra ord är boken ett måste för den vampyrinriktade jägaren med smak för östeuropeiska adelsmän.
Montague slutade dock inte där, han skrev ännu en bok om vampyrer, samt en om varulvar, så hans verk torde vara att betrakta som grundläggande kurslitteratur för den aspirerande monsterslaktaren. Vidare är han, som redan nämnts, ansvarig för att ha tillgängliggjort nästa objekt för en modern läsekrets. Den som vill plöja igenom The Vampire finner den här.

Compendium Maleficarum och Malleus Maleficarum
Av Guazzo 1608 respektive Kramer 1486
Här har vi två rejäla godbitar från mindre upplysta tider. Båda två finns översatta till engelska av Montague Summers, och behandlar hans hatobjekt nummer ett, nämligen häxor. I synnerhet Malleus Maleficarum, Häxhammaren, har ett dåligt rykte, då den ansetts ligga till vetenskaplig grund för häxprocesserna. Ni vet, de där perioderna i mänsklighetens historia där man fick folk att bekänna samröre med djävulen genom att tortera skiten ur dem. Häxhammaren innehåller delvis så att säga ”vetenskapliga bevis” för häxeriets existens, samt utförliga beskrivningar av hur man förhör häxor för att kunna juridiskt lagföra dem. Det låter ju snofsigt och fint tills man inser att ”förhöra” innebär att tortera fram en bekännelse eller uppsamla tillräckligt med bevismaterial för att kunna döma den misstänkte ändå. Visste ni förresten att förnekelse är ett bevis på att den misstänkte är en häxa? Jepp, det var ungefär på den nivån man genomförde utredningar på den tiden. Och det där med att juridiskt lagföra? Ja, det slutade ju i regel med halshuggning och bålbränning. Kul för hela familjen.
Compendium Maleficarum är i sin tur mer av en djupdykning i vad häxorna och smådjävlarna ”de facto” har för sig, och fungerar mer som en fältguide för häxjagaren för att snoka reda på en potentiell djävulsbolare.
Monsterjägaren som är ute efter mer demoniska otyg och dess mänskliga underhuggare gör således bäst i att införskaffa ett exemplar av bägge dessa vedervärdiga volymer, samt med fördel lägga in sig själv på valfri psykiatrisk klinik eftersom det bevisligen varit en dålig idé att följa instruktionerna i dem.

Von Junzts Unaussprechlichen Kulten
Från Robert E Howards Children of the night och The Black stone, m.fl.
Lovecrafts Cthulhu-universum är sprängfyllt med uråldriga förteckningar över ännu äldre ondska. Unaussprechlichen Kulten är ett av Robert E Howards bidrag till Cthulhu-mytologin, och är en förteckning över flertalet okristliga kulter och de riter de utövar för att kontakta diverse demoniska vidunder från andra dimensioner. Von Junzts svarta bok lämpar sig således snarare för mer förebyggande monsterjägare som jagar människorna som åkallar monstren, och är därmed en nödvändighet för den som inte vill att De Gamle™ ska komma tillbaka och tugga i sig mänskligheten inom den närmaste tiden. Den stora nackdelen är väl att dess läsare har en tendens att bli vansinniga av de kosmiska insikter den ger, men man kan inte få allt här i världen.

Avslutningsvis kan vi ju även passa på att nämna några bubblare, som dessvärre inte får nämnvärt med utrymme idag. I serierna om Viktor Kasparsson hittar lösningen på sina ockulta problem i Övertro och Trolldom, som ju verkar vara ett alldeles utsökt kompendium av övernaturligheter. Evil Dead-filmerna å sin sida kretsar ju kring den ondskefulla Necronomicon Ex-Mortiis, som har en tendens att åkalla odöda helvetesdemoner vid namn Deadites. Den har dock även den förlåtande egenskapen att kunna skicka tillbaka dem också, så om inte annat kan den vara bra att ha i förvar inför en riktigt dålig dag.
Det får räcka för den här gången. Nästa gång vi återvänder till ämnet monsterjakt så ska vi ta oss en titt på monsterjägarens verktyg, WMD, Weapons of Monster Destruction, så att säga. Till dess säger jag auf Wiedersehen!

Motivationssvacka och kassa bromsar

Av inläggsfrekvensen på bloggen den senaste tiden torde de flesta kunna utläsa en av två saker; antingen har den gode doktorn jättemycket för sig och hinner således inte skriva om alla sina bedrifter, eller så finns det ingenting att skriva om. Dessvärre ligger det senare alternativet närmast sanningen. Det enkla och trista svaret till detta är att jag saknar lust att göra något värt att rapportera om. Större delen av min lediga tid går åt till att se halvdassiga TV-serier och gamla westernfilmer från min barndom.

Lasersamlingen står mest och samlar damm, och att tar redan alldeles för mycket plats som det är, utan att jag bygger några nya infraröda dödsmaskiner. Ska sanningen fram så är jag bra sugen på att avyttra den och bli av med åbäket en gång för alla. Även om jag ens skulle vilja bygga fler makalösa mackapärer så har jag slut på idéer, det mesta känns gjort nu.

Lika illa är det på spelfronten, såväl analogt som digitalt. Jag har en hel radda med spel som bara väntar på att bli spelade, men jag har ingen ork till att koncentrera mig på någondera i några längre perioder. Det leder i sin tur till att det över huvud taget är svårt att komma igång att spela något alls, eftersom jag vet att jag bara kommer att hålla på en kort stund och inte leva mig in i det. Jag orkar inte spela eftersom jag inte orkar sätta mig in i spelen, och det är inte värt att spela när man inte är insatt. Det luktar cirkelresonemang lång väg, men så är det. Precis som med laserskrotet så börjar jag fundera på att avyttra flertalet spel, trist nog.

Övriga kreativa utsvävningar ska vi inte ens tala om. Jag har åtaganden som måste bli gjorda, och idéer jag gärna vill genomföra, men som jag i nuläget känner absolut noll procent driv att ägna mig åt. Försöker jag teckna så blir jag snabbt frustrerad och missnöjd med resultatet innan det ens är tillnärmelsevis färdigt, vilket inte är allt för förvånande då bytet från serieutbildning till Svensson-arbete snabbt tog död på orken att teckna regelbundet. Ett par år senare har allt man lärt sig krupit och gömt sig i en hjärncell och tappat bort nyckeln. Effekten blir ungefär densamma om jag försöker mig på att skriva. Även om jag har en idé att spinna vidare på så kör jag fast i processen, blir förbannad på mig själv och kasserar idén. Att över huvud taget försöka läsa en serie eller en bok kräver en oproportionerligt stor viljeansträngning nu, i synnerhet med tanke på att jag kunde ödsla hela veckor på att läsa taskiga fantasy- och science fiction-romaner när jag var yngre.

Det låter som en jävla massa ursäkter för att man inte får något gjort, eller hur? Det är det också. Men det är ursäkter som bottnar i ett problem som har grävt sig in och infekterat allt jag tar mig för nu för tiden. Jag vill ingenting längre. Fan, om någon frågade mig för fyra år sedan vad jag ville bli så svarade jag "serietecknare" utan att tveka. Oavsett hur jävla efterblivet folk tyckte att det lät så höll jag fast vid det. Men efter att ha manglats i maskineriet i vad som känns som en mindre evighet så har jag ingen aning längre.
Jag hade dock tänkt ta nya tag. Komma igång igen efter nyår. Kicka igång en webbserie eller skriva blodisande skräcknoveller, men universum behagade ju servera mig och min familj en rejäl jävla bajsmacka med tillhörande slag under bältet kort efter årsskiftet, så allt kom av sig. Tåget spårade ur kort efter att lokföraren fått upp ångan.

Så nu sitter jag här, fast i någon sorts kvasiexistentiellt limbo, i drastiskt behov av förändring för att ta mig vidare. Men istället klamrar jag mig fast vid gamla, välkända snuttefiltar som ger någon sorts illusion av trygghet. Som halvdassiga TV-serier och gamla westernfilmer från min barndom.