Jag är inte död, det bara luktar så

Den gode doktorn har hållit sin stora käft ett skapligt tag nu, och känner således behovet att posta ett inlägg för att visa att han fortfarande sprattlar tillräckligt mycket för att bårhuspersonalen ska hålla sig på behörigt avstånd ett tag till. Den käre läsaren bör dock veta att det är nästan full aktivitet i laserverkstaden just nu. Eller ja, full och full. Er ödmjuke skribent har varit ganska full tack vare en expedition till kungliga hufvudstaden för att lyssna på formidabel musik och umgås med de underutvecklade primater som även går under benämningen "vänner och bekanta". Och den tidigare påtalade aktiviteten har väl dessvärre blivit därav.

Men nog har det hänt saker allt. Super soaker-geväret börjar så sakteliga likna ett lasergevär. Efter att linsen monterats i pipan har således nu även hållaren för sensorkupolen monterats,vilket vanligtvis ju brukar vara den jobbigaste biten på ett dylikt bygge.

Det är dock inte det enda framsteg som gjorts på den lille gynnaren, magasinet har nämligen rensats och förberetts för att kunna hålla batterierna vilket möjliggör enkla byten vid låg energinivå. Lite färg har det fått dessutom.

Är hon inte grann så säg!

Utöver detta har er genialiske ingenjör slutligen fått därriären ur droskan och börjat massproducera externa sensorer. Hittills är fyra stycken färdiga att med stolthet bäras runt huvudsvålen, för att göra det ännu lite enklare för motståndaren att vinna över dig. Sportslighet är ju viktigt, sägs det. Därmed hade jag tänkt försöka pressa ut ytterligare fyra par innan valborgshelgen, utifall det mot all förmodan skulle vara så att mina planer inte går i det välkända stöpet. "Vilka planer?" frågar självklart den inkvisitoriske läsaren. Planerna att med snoppkort varsel dra igång en Lazer Tag-turnering, så klart. Förhoppningsvis finns det tillräckligt med dårar i omnejden som är sugna på att förfesta med lite laserfärgat ultravåld under walpurgis nacht eller därpå följande socialisthögtidsdag.

Känner man sig manad att delta är det bara att anmäla sig, och förhoppningsvis tre andra glada galningar så att ni faktiskt har ett lag, på FACEBOOK-EVENEMANGET. Förhoppningsvis innebär det att jag får inviga Lazer Swarm-stationen också, om det nu blir något av. Vad väntar du på? Anmäl dig, för tusan djävlar!

Förutom dessa laserluktande lustigheter har den gode doktorn mest ägnat sig åt litterärt svullande och samt pillipillande med fingrarna på ett annat litet hobbyprojekt, som snart kanske avslöjas. Förutsatt att det kommer någonstans. På återseende, gott folk.

Pipsvängen är inte så illa ändå

Det kanske inte riktigt haglar framgång och succé på laserfronten just nu, men några små framsteg har hur som helst gjorts under veckan. Det stackars slaktade Super Soaker-geväret har nu fått en färdigmonterad Virtual Paintball-lins att skjuta infraröd död genom. Som tidigare nämnts har Virtual Paintball-systemet bekräftat råjävla lång räckvidd, så det här lilla monstret har potential att bli en riktigt elak rackare.

Något jag tidigare oroade mig för var huruvida jag skulle lyckas fixera pipan på plats, eftersom den från början är byggd för att sitta löst och kunna rotera på plats, men några välplacerade skruvar visade sig vara lösningen på det bekymret. Som synes har jag även tagit tillfället i akt att måla pipan. Till skillnad från det förra geväret jag knåpade ihop så är det dessutom än så länge förhållandevis lätt att öppna upp linshållaren för att göra justeringar och reparationer, vilket ju är positivt.

Snygg är den också... Härnäst blir det till att montera den förhatliga sensorkupolen. Jag har dock förhoppningar om att det ska gå relativt smärtfritt den här gången, då bössans utformning ser rätt passande ut för ändamålet.

Jag har dessutom så smått börjat fundera på hur jag ska färglägga geväret i övrigt. Just nu lutar det åt ungefär samma färgschema som i det förra projektet, på grund av såväl fantasilöshet som generellt snåljåperi. Andra förslag mottages tacksamt.

Spel, sprit och specialbyggda boxar

Flitens lampa brinner hos den gode doktorn. Visserligen på sparlåga, men varför begära mer än så? I ärlighetens namn har det stått rätt stilla under veckan, bortsett från att undertecknad blivit färdig med den bärbara hosting-stationen.

Det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med en portfölj och lite skumgummi. Allt verkar hålla sig på plats, och datorn har mirakulöst nog inte begått digitalt självmord riktigt än. I nuläget är den kapabel att vara värd åt Team Ops-matcher, skriva ut poängresultat (till pdf, dessutom!) samt leka tidsinställd bomb, för de gånger man känner att det är dags att spela Counter Strike i verkligheten. Förslagsvis inte på någon allt för allmän plats, eftersom farbror blå nog inte ser med blida ögon på att man placerar ut bomb-replikor till höger och vänster. De bör rimligtvis ha blivit lite extra bajsnödiga på den punkten sedan ett visst helikopterrån.

Under dagen har jag även så smått börjat pyssla med att bygga om Super Soaker-geväret till ytterligare en långdistanslaserbössa. Min andra Virtual Paintball-lins bör nog kunna se till att den håller jämna steg med det förra geväret.

Insidan har gott om utrymme för elektronik, när man väl rensat ut all vattenskvättmekanik. Vad som suger är dock att den saknar avtryckare, vilker jag starkt misstänker kommer bli ett eget litet helvete att bygga dit. Nåväl, den dagen den sorgen. I nuläget ser det dock ut som att linsen kommer kunna passa fint, efter lite mer hårt arbete med den elektriska slipen.

Jepp, hela åbäket får plats i den ordinarie pipan på ett synnerligen tillfredsställande sätt. Dock kommer projektet i vanlig ordning att kräva sin beskärda del av hårt slit och svett, då det ju är lika roligt varenda gång som man ska försöka montera fast en sensorkupol och koppla ihop suspekta kretskort. Tvi fan, varför jag sådant här!?

Utöver dessa små projekt går det trögt på laserfronten. Förra möjliga speltillfället gick om intet på grund av fylla och erotiska folksagor från Ryssland, men förhoppningsvis bör jag kunna styra upp något lämpligt till valborgsmässoafton, om det skulle falla sig så att det gamla lasergardet befinner sig i närheten. På datorspelsfronten har det gått ungefär lika trögt, kanske främst för att undertecknad helt tappade suget då den nyupptäckta godbiten Rogue Trooper visade sig ha en fantastisk, spelmördande superbugg som gjorde det omöjligt att ta sig förbi en viss bana utan att fuska. Således utsattes sagda spel för en virutell defenestrering, och jag blev sittande i det där läget där man verkligen vill spela något, men inte har en förbannad susning om vad.

Efter en längre period av fundersamt fradgatuggande lyckades jag så småningom komma mig för att börja spela något igen. Något nytt? Så fan heller, fint folk kommer sent, och jag är jävligt fint folk. Ytterligare en fylla ledde till att gamla skräckspel kom på tal, varpå er ödmjuke skribent insåg att det är dags att få tummen ur och spela Resident Evil 4.

Till saken hör att jag knappt rört ett Resident Evil-spel sedan någon gång i forntiden då jag försökte undvika att kissa på mig framför mitt gamla Playstation. Delvis på grund av att det är ett allmänt vedertaget faktum att Doktor Laser inte kan lösa pussel under press, men också delvis för att jag inte riktigt tilltalats av temat i några av de senare spelen. På den punkten har jag föredragit Alone in the Dark-serien. Sunkiga spel, förvisso, men istället för onda företag som bygger zombies i källaren så har vi att göra med Lovecraft-luktande detektivarbete och uråldriga monster.

Vad som således gör att jag vill spela Resident Evil 4 är till stor del tack vare scenario-bytet. Nog med zombies och underjordiska forskningskomplex, istället blir man dumpad i en isolerad inavlad spansk landsbygdshåla som för tankarna till såväl The Shadow Over Innsmouth som The Texas Chainsaw Massacre...

Att de styltiga Resident Evil-kontrollerna fått en ansiktslyftning är ju inte direkt ett minus heller. Undertecknad kommer alltså ägna våren åt att vara sen till festen och skita ner sig av stress och fasa framför sagda gamla spel, antingen tills jag tar mig igenom det, spelet buggar ur, eller jag hittar något vettigare att ägna mig åt. Som laser, exempelvis.

Welcome, I'll be your host - Del 4

Efter många om och men och anfäkta och anamma så har undertecknad kommit ytterligare några steg i hostingstation-projektet. Jag är numer innehavare av en mycket liten dator, med mycket liten hårddisk och mycket taskig upplösning. Det krävdes en hel del blod, svett och svordomar, men till slut lyckades jag installera Windows XP på det som till en början var ett litet Linux-monster, samt alla nödvändiga drivrutiner och gränssnitt som krävs för att den ska kunna arbeta med Arduino-hårdvara och köra Lazer Swarm-mjukvaran. Utöver dessa lagom stora huvudvärkar jag även lyckats kämpa mig till att numer kunna skriva ut till PDF-filer på den, för att på lämpligt vis kunna spara poängresultatet från matcherna.

Stor man. Liten räka.

Utöver dessa grundbultar i hostingdatorns funktionalitet, har undertecknad även så smått börjat slänga in lite annan lämplig programvara som dolts i Internets mörka vrår. Nej, det är inte brasilianska porrspel i 3d. Det första programmet av vikt som jag lät besudla hårddisken med, utöver det tidigare nämnda Lazer Swarm, var SAT13 - Coundown Nexus. Ett program som i grund och botten simulerar en klassisk Counterstrike-bomb, komplett med inställbar nedräknare och valfritt kodlås.

Boom, baby!

Möjligheterna, medborgare, möjligheterna! Givetvis har jag skaffat ett spexigt, numeriskt tangentbord åt den lille rackaren, för att ge rätt känsla åt bombkodandet. Det återstår att se vilka andra skojsilojsiga applikationer av laservärde som går att installera på den. Den tekniska grunden är dock lagd, och nu ämnar er gode doktor fokusera på att bygga en lämplig förvaring åt såväl dator som Arduino-station, som tål att förflyttas utan att innanmätet far illa (vilket är särskilt viktigt om datorn ju ska kunna användas som bomb-timer i ett spel).

Jag har redan införskaffat en hård plastportfölj vars insida jag ämnar vaddera med lämpligt material, förmodligen skumgummi med utskurna sektioner för varje komponent. Jag funderar också på att bygga en liten hållare att fästa i portföljens uppfällda lock, för att kunna ställa själva Arduino-enheten på när den behöver kommunicera med Lazer Tag-vapnen.

Det var allt så här långt, fler nördförenliga förströelser följer framöver!