Tillbakablick: Ungdomens dagar i skräckens boning

Den gode doktorn har bestämt sig för att blicka bakåt, till sin glada ungdoms dagar, och de datorspel som avnjöts då, då 256 MegaByte var en respektingivande hårddiskstorlek, och Doom spred skräck och förödelse bland moralens väktare. En vanlig distributionsform för spel var shareware, där man mer eller mindre gratis fick spela igenom rätt stora delar av spelet, för att sedan betala för att kunna ta sig igenom hela. I och med CD-romens genombrott kunde en speltörstande liten parvel få tag i skivor med hundratals shareware-spel, av vilka åtminstone hälften gick att starta, och några till och med gick att förstå sig på.

Ett spel som gjort avtryck i minnet, och som är kvällens huvudämne, är ett spel som blandar skräck, pussel och action, och det går under namnet Nitemare 3d. För den uppmärksamme och allmänbildade nörden ter sig spelets likheter med den gamla tyskskjutarklassikern Wolfenstein 3d rätt uppenbara.

Fladdermöss, den plasmapistolbeväpnade monsterjägarens ständige nemesis.

Just Wolfenstein 3d lär tas upp i ett annat inlägg, då även det är ett spel som väcker många minnen. Värt att nämnas redan nu är dock att Wolfenstein 3d är ett betydligt bättre spel, vad gäller kontroller och underhållningsvärde. Men varför har då Nitemare 3d etsat sig fast? Stämningen. Med dagens ögon är spelet föga imponerande, men för en liten lättskrämd grabb med tvivelaktig reaktionsförmåga tedde sig den enformiga pianomusiken och de skrikande monstren tämligen olycksbådande. Detta i kombination med kontroller som inte direkt gjorde det enkelt för spelaren att nedkämpa dessa vederstyggliga mardrömskreationer var tillräckligt för att en stackars vilseledd Doktor Laser inte skulle lyckas ta sig särdeles långt i spelet. Liksom de tidiga Resident Evil-spelen, så hade nog Nitemare 3d inte upplevts i närheten av lika skrämmande för den unge gamern, om inte kontrollerna varit i vägen varje gång det var dags att skjuta sig fram. Till saken hör eventuellt också att den gode doktorns lokalsinne var, och är, särdeles ruttet, vilket sällan är till hjälp i 3d-miljöer.

Stämningsfullt så det förslår.

En annan sak som gjorde intryck var miljöerna. I det tidigare nämnda Wolfenstein sprang man som spelare omkring i ändlösa fängelsehålor belamrade med gallerdörrar och hakkorsflaggor. I Nitemare 3d utforskar man som spelare istället en rikt utsmyckad herrgård, med tavlor, möblemang och till och med fönster som visade natthimlen. För den unge doktorn förstärkte detta känslan av att vara instängd tillsammans med nattens alla demoner i denna helvetets förgård - det finns en värld där ute, men det går ej att ta sig dit längre!

Dö, Frankensteins monster med machete! Dö! Dö!

Som sagt tog sig den gode doktorn aldrig särdeles långt i spelet, vilket innebar att han aldrig riktigt fick uppleva de pussel som denna Wikipedia-artikel om spelet nämner, och heller aldrig riktigt kunde greppa vad spelet egentligen var, annat än en Wolfenstein-klon med skräcktema, och än mindre vad det handlade om. Detta har inte uppdagats för undertecknad förrän i samband med denna återblick; vilket gav en annan, för doktorn mycket skrämmande insikt. Spelet är en direkt uppföljare till ett annat, fundamentalt annorlunda, gammalt shareware-spel som gäckade er ödmjuke skribent framför den gamla 486:an. Mer om det en annan gång!

Vilken prepubertal liten pojke skulle inte bli rädd, när man efter avlutat spel hamnar i den pilske gamle gynnarens blickfång?

För den som vill kliva rakt in i 90-talet och skräckspelens unga tidsålder så finns shareware-versionen att tanka hem på diverse abandonware-sidor, bland annat på DOSgamesarchive. Förslagsvis skaffar ni då även DOSbox för att över huvud taget kunna spela det. Känner ni att spelet fortfarande håller så pass hög kvalitet och klass att det är värt ett inköp, så har vidare efterforskningar visat att spelet till och med fortfarande går att köpa i en ny, fin och prydlig Windows-version här.