Doktor Laser skjuter sig genom spelhistorien: Den taktiska shootern 3

1993 började det hända grejor på allvar, det året släpptes tre spel som enligt er laserfanatiske skribent haft en mer eller mindre markant inverkan på den taktiska shooterns uppkomst, nämligen Space Hulk, Hired Guns och SEAL Team. Den här gången tar vi en snabb titt på Space Hulk.

En logotyp som är nog är välkänd bland tärningsrullare.

Space Hulk är i grund och botten baserat på ett brädspel från Games Workshop, ni vet, det där bolaget som gjort storkovan på att kränga tennsoldater och hyllmeter av regelböcker för hur man leker med sagda tennsoldater. Eller ja, de kan ju ha lagt ett par minuter på att bygga ett fiktivt universum eller två för sina spel också. Ganska många minuter. Space Hulk utspelar sig i Warhammer 40 000:s universum, som ju är en frisk blandning av science fiction och klassisk fantasy. Just Space Hulk har dock kanske hämtat allra mest influenser ifrån den gamla godingen Aliens från 1986.

Bäst att lyssna på honom, han har ju klätt upp sig och allting!

I grund och botten går spelet ut på att du styr en grupp Space Marines, alltså hårda pojkar med grovkalibriga vapen i kvadrat, genom en serie uppdrag där de utforskar och säkrar övergivna rymdstationer. Sagda rymdstationer är ju dock givetvis inte obebodda, utan har istället blivit hem åt Xenomor-förlåt, Genestealers heter de visst här. Slemmiga rymdvarelser med många tänder, klor och andra vassa utväxter på ställen som inte borde ha vassa utväxter. Okej, influenser var kanske ett lite väl svagt ord.

Förvirrande? Bara ganska.

Det som är fascinerande, med tanke på vårt ämne, är dock hur spelet väl spelas, vilket är rätt intressant när man betänker att det från början var ett brädspel. Du har som sagt kontroll över en styrka på flera Space Marines, allt utspelar sig i realtid och ur första personsperspektiv. Dock liknar kontrollschemat snarare det ur gamla rollspel som Dungeon Master, där man förflyttar sig enligt ett rutsystem, genom att klicka i skärmens kanter för att gå, vända sig osv. På samma sätt klickar man i själva fönstret när och var man vill skjuta. Dessa kontroller går att utföra på alla fönster som är synliga, och spelaren kan när denne vill skifta mellan vilket fönster som är aktivt och således större än de andra. Utöver detta, egentligen rätt osmidiga, men åtminstone intressanta kontrollschema, kan spelaren även tillfälligt pausa spelet för att gå in i kartläget och ge order åt sina styrkor, dock kan spelet bara vara pausat en begränsad tid.

Komplexa strategier kräver komplex ordergivning. Som att instruera Nr 2 att gå rakt framåt.

Ur taktisk synpunkt handlar spelet till stor del om att placera sina marinsoldater vid viktiga punkter där de kan blockera inkommande slemmonster medelst konstant eldgivning så fort de syns till. Att försöka springa omkring med en ensam rustningsklädd fanatiker Doom-style är inte att tänka på, dels tillåter kontrollerna knappast smidig förflyttning, dels kommer en Xenom-NEJ... Genestealer, att slita huvudet av den stackaren innan du hunnit säga "rip-off". Spelet påminner på det viset mycket mer om ett pusselspel än om ett actionspel. Ett klassiskt pusselspel hade dock troligtvis inte haft med slumpmomentet att hälften av dina maskingevär får eldavbrott vid absolut fel tillfälle med resultat att dina budgetutrustade soldater får smaka alien-käft. Man kan tycka att imperiets absoluta elit borde fått bättre leksaker med sig...

Blod, en kvalitetsstämpel om något!

Nämnde jag att spelet är skitsvårt också? Det är inte helt lätt att kontrollera sex-sju testosteronstinna fundamentalister samtidigt ur första personperspektiv. Särskilt när det börjar strömma in äckliga rymdvarelser från alla håll och kanter. Har dina underhuggare väl börjat dö så kommer resten av gruppen att följa rätt snart. Svårighetsgraden bidrar dock till den där rätt tryckande, panikartade känslan av hopplöshet när man arbetar sig fram genom trånga korridorer, och håller ett ständigt getöga på rörelsedetektorn. Jepp, du har en sådan också. Influenser, det är bara influenser, jag lovar!

När displayen visar myrornas krig så kan man vara säker på att det börjat barka käpprätt åt helvete.

Sin infernaliskt oförlåtande svårighetsgrad och sitt klumpiga kontrollsystem till trots så är dock Space Hulk intressant i sammanhanget då det är ett av de spel som tidigt försöker låta dig kontrollera flera karaktärer samtidigt ur första personperspektiv, samtidigt som det försöker implementera både action och strategi.

Slem och tänder, en syn du kommer att mötas av igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Plus att du får ha power armour. Det är alltid ett stort plus, oavsett hur många brister det har i övrigt.

Tja. skit.