söndag 7 september 2014

Kultursidorna med Dr. L: Hobbyteologi och ockulta obskyriteter

Den gode doktorn har den senaste veckan lagt stora delar sitt krut på att plöja sig igenom de hyllmetrar av suspekta böcker som ansamlats i det Ondskefulla biblioteket™ i såväl materiell som digital form.

Ett av de senaste tillskotten var Jörgen Peterzéns Magi - En resa i myt och verklighet, som köptes på rekommendation av den lokale boknasaren, där även guldkorn som Ryska erotiska folksagor och Den gyllene grenen inhämtats. Jag fick den snabbt beskriven som "ett standardverk" inom området, och efter att ha läst den förstår jag varför. Den tillför visserligen knappast något nytt för den som redan grottat ner sig i religionshistoria av det mer tvivelaktiga slaget, men den ger en bra överblick av det mesta som rör ämnet, allt från Babylonsk demonologi, primitiv avgudadyrkan och häxprocesser till vidskepelse och andetro i modern tid.


 Den är dock fortfarande klart läsvärd, oavsett hur djupt ner i det antropologiska träsket man redan trampat sig, dels för att den innehåller en bibliografi med bra förslag på vidare läsning, och dels för att den är fantastiskt underhållande och lyckas finna det lustigt absurda i de många trosföreställningar som funnits, utan att för den delen sätta sig på en moraliskt hög häst och totalt idiotförklara de människor som upplevt sagda föreställningar som påtaglig verklighet.

Några av de mer humoristiska exemplen är avsnittet om Babylon, där babylonierna blir klassade som historiens otvivelaktigt mest vidskepliga folk, samt stycket om Gilles de Rais, där den ökände svartkonstnären får en viss upprättelse. Eller ja, upprättelse och upprättelse, han får byta roll från nekromantisk barnamördare till lättlurat offer för betydligt mer kvicktänkta kvacksalvare; allt framställt på ett synnerligen komiskt sätt. Peterzéns bok rekommenderas varmt för den som är intresserad av folktro och religionshistoria på populärvetenskaplig nivå, den redan insatte akademikern lär inte bli överraskad av något (så vitt jag vet, men så är jag inte akademiker heller) men kommer nog åtminstone att hitta några vinklingar som får vederbörande att dra på smilbanden, vilket inte är fy skam det heller.

Ett betydligt tyngre verk som undertecknad betat sig igenom är Paul Carus History of The Devil and The Idea of Evil. Den här 500-sidorsbesten har legat och morrat på läsplattan i digital form i flera veckor. Er ödmjuke skribent skulle ju hemskt gärna ha ett exemplar av originalutgåvan i bokhyllan, men i skrivande stund ligger priset på lite drygt 3000 svenska riksdaler på eBay, vilket är en lite för stor del av den månatliga lönekakan för att undertecknad ska vara beredd att punga ut den. Än. Därmed är det ju en förbannad tur att vi lever i den digitala tidsåldern, där all världens information finns blott ett musklick bort, ty en digital utgåva finns att plocka hem på archive.org, fantastiskt, inte sant?


Att ge Carus bok mer än en väldigt snabb överblick skulle sannolikt kräva en uppsats på någon sorts bokstavsnivå, men dess titel talar tack och lov för sig själv (till skillnad från Franz Hartmanns Magi - Hvit och svart, måtte flumteosofen vila i syra för den synden). Den är kort och gått en historisk genomgång av djävulsgestalten genom århundradena, både sedd som ett faktiskt (o)gudomligt väsen, och senare som ren idé och symbol för ondska, samt då även ondskan i sig som filosofiskt koncept.

För den som är nördigt toksåld på religionshistoria, särskilt de mörkare delarna, finns mycket matnyttigt att hämta här. En intressant genomgång finnes av hur tidigare religioners gudar förvandlats till senare religioners djävlar, liksom hur religioner överlag utvecklats från att handla om vad som kan beskrivas som kollektiv djävulsdyrkan till individuell frälsning. Ett saftigt stycke behandlar även häxprocesserna och inkvisitionen, där författaren inte gör några som helst försök att dölja sin avsmak för företeelserna.


Mycket i boken är, enligt undertecknad, synnerligen intressant, men det ska erkännas att ett av de avslutande kapitlen gick över huvudet på mig. I det så dyker Carus ned i filosofien, och då även sin egen (förmodar jag, jag har inte utforskat ämnet tillräckligt för att egentligen uttala mig), som han kallar The Religion of science. Visserligen tar han upp en del intressanta saker om hur det moderna förhållningssättet bör vara att människan skall dyrka sanningen snarare än tron (typ), men jag är på tok för okunnig om filosofi för att få grepp om det hela, plus att Carus historiesyn är en smula för deterministisk för min smak. Bokens avslutning räddas dock av att kapitlet följs upp av en genomgång av de sätt som djävulen gestaltats på i litteraturen, där Milton och Goethe väl får sägas vara de författare som utforskas mest grundligt.


Som lätt söndagsläsning för gemene man kan jag väl inte rekommendera The History of the Devil, men för den med ett uppriktigt intresse för såväl religions- som idéhistoria så är den väl värd att lägga tid på. Den är även full av djävuls- och helvetesillustrationer från alla olika tidsåldrar, vilket ju åtminstone undertecknad är väldigt fascinerad av.

Det var allt för den här gången, ehuru nästa omgång behandlar lasergevär, mumier eller ondskefull ockultism får framtiden utvisa. Auf Wiedersehen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar