Grubblerier på en balkong

Vissa gånger sviktar man i sin övertygelse. Detta är oundvikligt, oavsett om det gäller sin politiska ståndpunkt, sin religiösa tro eller huruvida det verkligen var en sådär jättebra idé att samla på sig en infraröd arsenal av massförstörelselaser när man börjar närma sig de trettio fyllda. I fallet Doktor Laser torde den eventuelle läsaren, förutsatt att vederbörande är nästintill normalbegåvad, kunna räkna ut att det är alternativ nummer tre som, i skrivande stund, befinner sig under den introverta granskningsluppen.

Vuxet värre

Det kan bero på att överskottet av nikotin, koffein och alkohol börjat lämna blodomloppet. Det kan också bero på att undertecknad är på väg in i en strax-innan-medelålders-men-ändå-inte-riktigt-extistensiell kris. Eller så kan det bero på att det primära umgänget numer består av medelålders plus-kollegor vars huvudsakliga intressen är sina barn, sina huslån och sin årligen inplanerade semester; varav samtliga är ämnen som undertecknad är nästan lika intresserad av som filateli och linjär algebra. I den typen av sammanhang ter sig införskaffandet och underhållet av en arsenal leksaksgevär ämnade för låtsaskrig inte enbart barnsligt, utan rakt av meningslöst. Man borde kanske göra som de tuffa tonåringarna uppmanar, skaffa sig ett liv. Vuxenrådet att klippa sig och skaffa ett jobb är ju redan gjort, så att säga.

Hon. Den. Det har ännu inte klippt sig. Även om hon verkar ha ett skithäftigt jobb.

Hade jag varit affärsmässigt lagd hade jag säkerligen kunnat hitta en intresserad köpare och tjänat en hacka på den modifierade utrustningen, som aldrig distribuerats i Sverige. Då hade jag dessutom med gott samvete kunnat konstatera att prylarna kommer till användning, snarare än att samla damm och ta upp utrymme i en redan relativt belamrad lägenhet. Inte för att det finns något nämnvärt vettigare att förvara i sagda utrymme, men det faktum att det för närvarande används för att förvara något som inte används gnager lite, så att säga.

Några små trevande försök har gjorts till att bygga upp en spelarbas i närområdet, men responsen har varit obefintlig och faktum är dessvärre att jag inte känner tillräckligt många likasinnade människor inom laserlängds avstånd, vilket försätter ett dylikt företag i en mer eller mindre omöjlig sits. Om det inte finns spelare så spelas inga matcher, och om inga matcher spelas så blir inte folk nyfikna – jag är således nödgad att traska runt i den vida omtalade onda cirkeln.

För att inget tilltalar folk så bra som en förolämpning.

Således sitter jag nu med en anmärkningsvärd mängd Lazer Tag-vapen som tar mycket plats och som hopräknat kostat en rätt saftig summa pengar, och som inte ger mycket mer glädje än den jag upplever då jag finner inspiration  och tid nog att modifiera dem. Samtidigt tycks det mig vemodigt att sälja dem, då jag lagt ned så pass mycket arbete på allt. Pengarna var väl skit det samma i slutändan, att däremot låta all den förmodade tid, tankeverksamhet och uppfinningsrikedom jag ägnat de elektroniska eländena gå till spillo tär desto mer.

Hur jag ska göra har jag inte bestämt ännu, men det sistnämnda konstaterandet är ju åtminstone till liten tröst – det får mig att tro att jag inte helt trillat in i Svensson-fällan än. Den dag jag värderar pengar och vuxenstatus högre än förmågan att fantisera så kan jag lika gärna lägga mig i graven.