Barndomens blodsugande banaliteter

Hoppsan. Det har visst varit dödstyst från den här stinkande vrån av Internet i över en månads tid nu. Det har väl framför allt bottnat i att undertecknad inte haft mycket för sig, annat än att läsa böcker, se på film och lyssna på osunt många timmar av Creepypodden. Vilket visserligen är fullt godkända aktiviteter i min bok, även om de bidrar med föga stoff för bloggen.

Som mitt tidigare inlägg brutalt påpekade så börjar hösten ge sin mer eller mindre välkomna närvaro till känna, och jag ämnar utnyttja mörkret till fullo. Halloween närmar sig med stormsteg, och jag räknar med att åtminstone kunna ägna den helgen åt att spela någon form av kusligt roll- eller brädspel i goda vänners lag. När jag var yngre var jag skeptisk till att vi som svenskar skulle stjäla det stycket anglo-amerikansk affärskultur, men numer är det en så god ursäkt som någon att få vältra sig i ryslig populärkultur utan att verka allt för udda.

På tal om ryslig populärkultur så har jag börjat förse mig själv med alla gamla svartvita monsterskräckisar jag kunnat komma över. The Wolf Man, Frankenstein och fan och hans moster. Ni vet, sådana där skräckfilmer som ingen blir rädd för längre, men som är ack så stämningsfulla. Undantaget gamla Nosferatu. Den filmen är fortfarande förbannat obehaglig.

Stillbilden av Greve Inte-Dracula Orlok, böjd över en fager jäntas hals, har sedan länge suttit inetsad på min näthinna, ända sedan jag som liten parvel uppvisade ett aningen förvuxet intresse för allsköns övernaturligheter, och bläddrade i böcker jag inte borde ha bläddrat i hemma hos en kamrat. Den stillbilden skrämde tarmsmöret ur mig då, och ingöt en djup fruktan för äckliga jävla blodsugare under lång tid framöver. Givetvis medförde sagda fruktan även en växande fascination, vilket gjort att med skräckblandad förtjusning inte kunnat slita mig från filmer och tv-serier där vampyrer varit inblandade. Då menar jag förstås obehagliga, uråldriga, onda jävlar, inte den där sortens ångestfyllda tonårshunkvampyrer som varit på modet det senaste decenniet.

Värst var det när vampyrfanstygen behagade dyka upp i sammanhang där man inte helt väntade sig att de skulle vara. Ett exempel är den gamla halvtrevliga tv-serien The young Indiana Jones chonicles, där Indy hamnar i ett avlägset slott i en viss bergskedja, som bebos av en viss östeuropeisk adelsman, med smak för blod. Det var lagom mycket bränsle för att hålla mardrömmarna igång ett bra tag.

Från avsnittet Transylvania, January 1918.

En annan serie, som trots sitt skräcktema var lite lättare att hantera eftersom man var beredd på det, var Are you afraid of the dark? Lättare att hantera ända tills avsnittet om den där jävla biografen dök upp. Den där jävla biografen som visade Nosferatu, och greve Drac-jag menar Orlok blir verklig även utanför bioduken. För en redan Nosferatu-traumatiserad fegskit så var det inte den sundaste halvtimmen framför TV-apparaten. Men så här i efterhand kan jag väl istället vara nöjd över att ett av de gamla klassiska filmmonstren för min del alltid kommer att ge mig små kalla kårar när det visar sig, och på sätt förblir odödligt. Eller odött.

Från avsnittet The tale of the midnight madness.