måndag 31 oktober 2016

Rollspelsröj och vanvettiga påfund

Ytterligare en helg har passerat, och med den en tuff omgång av Call of Cthulhu. Det är sällan vi spelar rollspel nu för tiden, men när det väl sker så ser vi till att göra det med besked. För att på bästa sätt ta till vara på den nu rådande Halloween-stämningen så samlades vi i en dunkel källarlokal, och körde ett tolvtimmarsmarathon med ett äventyr ur supplementet In the Shadows.




Äventyret i fråga, som heter In the Shadows of Death, var en smula knepigt att spelleda. Dels händer det inte jättemycket om inte spelarna själva tar initiativ till det, och dels så måste deltagarna verkligen vilja reda ut situationen, eftersom den person som scenariot kretsar kring själv inte vill ha någon hjälp av utredarna. Hur som helst så gjorde jag mitt bästa för att bygga upp en känsla av sydstatsgotik, och sedan låta spelarna göra vad de själva ville av situationen. I stort sett vill jag nog påstå att det gick rätt bra, främst tack vare deltagarnas minst sagt färgstarka karaktärer (det första mötet mellan en tämligen självupptagen playboy och en minst lika självupptagen journalist nådde närmast legendariska proportioner).




I vanlig ordning upphör jag aldrig att förvånas över mina spelares förmåga att eskalera en situation, och den här gången slutade det hela på ett exceptionell kaotiskt sätt, ivrigt påhejat av undertecknad som tog tillfället i akt att baka in några konsekvenser av spelarnas tidigare val i situationen. Ett par stendöda spelledarpersoner senare, till följd av några impulsivt fattade beslut från spelarnas sida, kunde jag mest konstatera att det inte fanns mycket kvar att göra i scenariot. Bortsett från en potentiell strid mot några onämnbara varelser, vilken egentligen bara skulle ha tett sig tråkig och slätstruken jämfört med det nyligen uppnådda klimaxet, återstod ingenting mer att upptäcka, varpå jag beslutade att bryta det hela med en olycksbådande avslutningsscen.

Att köra en heldag med ett enda äventyr på det här sättet är väldigt utmattande samtidigt som det är förbannat roligt. Efter att ha byggt upp förväntningar och förberett sig i veckor innan så går luften verkligen ur när man är färdig, och känslan av tomhet efteråt är ytterst påtaglig. Även fast man egentligen är för trött för det, så vill man ta tag i ett nytt projekt, läsa in sig på ett nytt äventyr, tänka ut nya fula knep och personligheter. Helt enkelt göra det större, bättre och snyggare. Man vill ta det till en ny nivå, men hur det blir med den saken får vi se.

Att göra det i form av klassiska murder mystery dinner parties har vi redan gjort, och eftersom undertecknad fått dra i många av trådarna i det sammanhanget så har det givetvis slutat med en hel del Call of Cthulhu-influenser. Vad nästa steg i så fall skulle vara, det vet jag inte riktigt. Måhända något mer kontrollerat och upplevelsebaserat. Att kunna driva mysteriet och deltagarna framåt med mer än bara dialog, story och ledtrådar. Som jämförelse kan nämnas de stora survival horror-spelen som arrangerades i Australien, där en grupp spelare utrustade med Laser Tag-beväpning fick röra sig genom ett "laboratorium" och söka efter ledtrådar samtidigt som de jagades av zombies.




Nog för att det i sig självt lär vara djävulskt roligt, men vad jag föreställer mig är något med mer fokus på det mystiska och olycksbådande, snarare än att skjuta zombies med lasergevär. Till exempel att ha tillgång till ett hus med ledtrådar och pussel utspridda på alla tänkbara obehagliga platser, och låta en eller flera av deltagarna ha som uppgift att (kanske delvis i hemlighet) försvåra för de övriga spelarna.

Blanda ut det med planerade moment där deltagarna överraskas och tvingas gömma sig från ett Lovecraft-stinkande monster (eller ja, en deltagare i jävligt obehaglig monsterdräkt) eller barrikadera sig i ett skjul och lösa ett pussel samtidigt som sagda vidunder lever om utanför och försöker ta sig in, så har man en potentiellt väldigt skrämmande spelupplevelse framför sig.




Scooby Doo möter Cthulhu Live möter valfri slasher-film. Ungefär. Nu lär detta kräva mer än vad jag någonsin kommer att kunna uppbåda i form av såväl ork som resurser. För att inte tala om villiga deltagare. Men drömma går ju. Nåväl, nogspekulerat för den här gången. Jag säger auf Wiedersehen så länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar