Det hände en grej på nyår, och vi behöver prata om det. Eller; Nyårsgalej 2015 - Ett ångkokt mordmysterium i de Weissbierlagerska alperna

Okej. Dags att komma till skott. Lägga korten på bordet. Fälla ned pungen och landa. Det är dags att prata om de där vedervärdigheterna som skedde i en liten gillestuga under nyårsaftonen 2015.

Det kan du dig fan på.

Just det, trodde ni att ni skulle slippa läsa en redogörelse av årets mordmysterium? Då trodde ni förbannat fel. För känsliga läsare tänker jag sammanfatta det hela med en bild. Den här:

Social lubrikation i mängder.

Okej. Jag ljög. Det där var två bilder. Men ni fattar poängen. Nåväl, nog med att dra ut på plågan, dags att sätta igång.

För den som är lyckligt ovetande så tänker jag börja med att bidra med en snabb tillbakablick för att ge lite bakgrund åt det hela. Nyårsaftonen 2014 så arrangerade undertecknad och mina kumpaner ett anspråkslöst litet mordrollspel för att festa in det nya året. Rusdrycker, finkläder och dåligt författarskap blev således ingredienserna till en jävligt lyckad kväll. I sant konservativ, traditionsbunden anda beslutade vi alltså att göra det igen. Vad kan gå snett, liksom?

Temat för årets mordorgie blev steampunk. En garant för att få se en hel rad fantastiska kostymer under aftonens gång. All potentiell besvikelse uteblev givetvis. Men vi kommer dit. Steampunk, som sagt. Scenariot bestod i att kronprinsen av det lilla furstendömet Weissbierlager bestämt sig för att, av någon outgrundlig anledning, rusta upp landets obefintliga försvarsmakt. Sålunda bjuder han in en rad vetenskaps- och affärsmän till sitt gotiska slott Chateau de Lästringe i de Weissbierlagerska alperna för att se vilka lösningar de har att erbjuda. Det gotiska slottet i fråga bestod, liksom förra gången, av ett stall ombyggt till ölstuga. Redan där är så klart succén given. Hur som helst så kom deltagarnas första lilla smakbit av spelet i form av ett litet tidningsurklipp.

Ett journalistiskt underverk.

Liksom förra gången fick deltagarna sina beskrivningar av de karaktärer de skulle gestalta under kvällen. Varje beskrivning innehöll karaktärernas hemligheter, motivation och information om vad de visste om de andra gästerna. Same procedure as last year, som man säger.

Nästa år ska vi se till att ha en tatueringsmaskin på plats. Det handlar om hängivenhet.

Liksom förra året var spelet även denna gång uppdelat i akter, där deltagarna mellan varje akt fick en kort beskrivning av vad de sett och gjort under uppehållet, samt ett antal uppgifter som de skulle genomföra under nästa. Den här gången försökte vi på arrangörssidan att göra dessa uppgifter tydligare, dessutom slängde vi in ett litet belönings/bestraffningssystem i form av Fördels- och Nackdelskort som deltagarna fick dra beroende på huruvida de lyckades med sina uppgifter eller inte. Korten kunde innehålla bonusledtrådar eller extra uppgifter, som att "bli upprörd och ställa till med en scen". Något som resulterade i ett fantastiskt litet utbrott från en av deltagarna, som stormade ut ur rummet, skrikande rappakalja på låtsasryska.

Vissa typer är helt enkelt skummare än andra.

Som sagt.

 Att genomföra sina små personliga uppdrag var dock inte det enda sättet som en småfull rollspelare kunde tjäna bonusledtrådar på. Nej nej. För vad passar bättre ihop med alkohol och fåniga kostymer, om inte kolsyredrivna skjutvapen och skyttetävlingar på en mögel- och kattskitsinfekterad höskulle? Just det, ingenting. Så jag och medarrangör Kalle släpade således dit en så stor arsenal av luftvapen som vi orkade, stängde in deltagarna på höskullen och lät dem lösa sina dispyter som gentlemän. Eller ja, okej, de sköt väl kanske inte på varandra. Men åtminstone på måltavlor föreställande varandras bidrag till den Weissbierlagerska krigsmaskinen; det vill säga ångdrivna robotar, vandrande döda, och genmodifierade pingviner. Hade någon väntat sig något annat? Pfft!

Säkerhetsgenomgången var tämligen rigid, trots allt. Ibland skulle man nästan kunna tro att den gode doktorn var ansvarsfull.

Demonstration av den välkända "Fjärsman-metoden".

Så småningom skedde sålunda det väntade mordet. Liksom förra gången fick offret representeras av en för ändamålet inhandlad nallebjörn. Självfallet var vi dock tvungna att skruva upp det hela några snäpp, och preparerade mordplatsen med mängder av ketchup, samt en ledtråd gömd i den stackars björnen. Varför? För att kunna tvinga någon av deltagarna att genomföra en kladdig obduktion, så klart! Dessutom såg vi till att rigga en liten scen så att någon av deltagarna själva skulle få hitta kroppen, som vid tillfället planterades i ölförrådet. Idiotsäker plan, så att säga.

Mord, mina herrar!

Jag kan ha råkat överanvända ketchupen. Jag kan också ha råkat kleta ned mina brittiska paradbyxor med ketchup. Och halva verkstadsgolvet. Det var mörkt. Jag kunde nämligen inte tända ljuset eftersom det skulle synas från höskullen där deltagarna genomförde en skyttetävling, och jag ville arbeta i högsta hemlighet.

Läkaryrket har tydligen fler likheter med snabbmatsbranschen än man skulle kunna tro.

Ketchupstanken blev för mycket för några.

 Det ketchupstinkande björnfanskapet transporterades med ilfart till köket, där den liktokige doktorn (inte undertecknad, en annan doktor, som inte heller är doktor egentligen) genast tog itu med kroppen. Dock inte på det sätt som jag och min medarrangör räknat med. Istället för att undersöka det kladdiga, sötsliskiga innanmätet så började hon istället att plåstra ihop kräket. Ett helt fantastiskt litet tillfälle av äkta rollspelande. Ett fantastiskt litet tillfälle bland många, skall nämnas. Mer om det snart.

Vissa tog dödsfallet mycket hårt.

Lite medicin kanske hjälper...

Inuti den tomatfyllda teddyn dolde sig, så klart, ännu ett meddelande...

Obduktionens resultat avslöjade något som förhoppningsvis innebar ett litet "what the living fuck"-moment hos den deltagare som genomfört mordet, eftersom någon karvat upp kroppen och slitit ut hjärtat efteråt. Jepp, ni ser varthän det här barkar. Självklart urartade det hela till ytterligare ett ockult mysterium med vedervärdiga ritualer och blodsoffer. Eller ja, underdimensionerade saltcirklar och björnoffer, åtminstone.

Saltkaret var mindre än jag räknat med, och jag blev tvungen att rationalisera bort det planerade tre-meter-i-diameter-pentagrammet.

Necronomicon från förra året återvände givetvis för att göra en ledtrådscameo...

... I form av ett klurigt chiffer med felstavningar som jag absolut inte hade något som helst ansvar för...

Ritualen och tillhörande ledtrådar visade först och främst att manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. I andra hand antydde de att något mycket värre än ett vanligt simpelt mord pågick på Chateau de Lästringe den här kvällen! Ett fasansfullt vidunder fanns bland gästerna, som attackerat dem i form av små meddelanden mellan akterna! Dock glömde ju gästerna givetvis bort den lilla detaljen. Liksom mordet i stort. Det visade sig nämligen att det var minst lika spännande, om inte mer, att intrigera och lura varandra. Tack vare att karaktärerna den här gången hade förhållandevis väl formulerade uppgifter, samt att deltagarna hade lika hög grad av engagemang som promillehalt, så lades mysteriet åt sidan till förmån för en statskupp arrangerad av några av deltagarna! Jag har aldrig varit nöjdare över att se ett spel urarta. Men det slutade ju dessvärre inte där.

Som ett litet klimax hade vi beslutat att låta deltagarna sätta sig runt matsalsbordet med en laddad knallpulverpistol i mitten. Vid det här laget visste alltså alla att något onaturligt pågick, och att de behövde eliminera det hotet. Tanken var att de skulle diskutera sinsemellan och försöka övertyga varandra om sin egen brist på skuld i ärendet. Slutresultatet blev ungefär tusen gånger bättre än väntat.
Innan någon hinner öppna käften för att ens spekulera, så sliter den egentlige mördaren pistolen från bordet och riktar den mot sin medkonspiratör i statskuppen (om jag inte missminner mig). När min medarrangör mer eller mindre reflexmässigt försöker hindra det hela från att spåra ur genom att greppa tag om armen, så vänder plötsligt mördaren pistolen mot sig själv, varpå min kamrat ställer den uppenbara frågan till sig själv: "Vänta, varför försöker jag hindra det här!?"
Slutresultat; mördaren skjuter sig själv, vidundret kommer undan och mysteriet förblir till stora delar olöst. Brydde sig någon? Nej för fan, för det var så in i helvete skoj att det spårade ur till den grad det gjorde. Vad annat kan man räkna med, i det här sällskapet?

Vi är inte bara snygga. Vi är nördiga också.

Som avslutning på själva mysteriet slängde vi ihop en snabb frågesport för att se efter hur många hemligheter och pusselbitar som deltagarna lyckats vaska fram. Dessvärre har jag inget minne av vem som vann, vilket nog är lika bra eftersom vinst i det här sällskapet i regel brukar innebära bestraffning medelst äcklig sprit. Som sig bör i Jantelagens högborg. Gör du bra ifrån dig så ska du fan få lida lite också.

Därefter kan kvällen mest sammanfattas med det av Schillinggänget odödliggjorda begreppet "Lite sång, lite dans, lite naket" samt en trashad bastu. Prima liv, som man säger.

Vad kan jag i efterhand säga om själva mysteriet och dess genomförande, om jag nu skulle få för mig att göra om det en tredje gång? Fallet i sig var onödigt invecklat, och föga hjälpt av det faktum att handlingen hade fler hål än en schweizerost. Det spelade dock inte så stor roll, i och med att karaktärerna hade så pass många små egna uppdrag att deltagarna hade nog med saker att roa sig med utöver själva mysteriet. Huruvida deltagarnas på egen hand initierade intriger skedde på grund av, eller trots, fallets svårgenomträngliga rörighet, har jag ännu inte lyckats lista ut. Förhoppningsvis kan jag få lite klarhet om deltagarna har lust att kasta lite feedback i mitt ansikte.
Mekaniken med Fördels- och Nackdelskort gillade jag, då det tillförde en grad av oförutsägbar slump till det hela, så den kommer definitivt att hänga kvar om det blir någon uppföljare.
Vidare har jag helt klart fastnat för att använda meddelanden knutna till de fysiska ledtrådarna också, som i fallet med obduktionen. Mer sånt lär det bli. Liksom fler chiffer. Rättstavade den här gången.

Den som är nyfiken på spelmaterialet kan för övrigt ladda ned det här.

Det var allt för den här gången, tills nästa gång säger jag, i vanlig ordning: Auf Wiedersehen!