lördag 31 augusti 2013

Krigspropaganda, hårspray och mexikanska brottare

Låt oss gräva ned oss i ett av den gode doktorns favoritämnen, nämligen historia! Men inte vilken sorts historia som helst. Världshistoria? Tok heller! Spelhistoria? Nära, men nära skjuter ingen hare. En gissning till? Inte det. Nåväl. Laserhistoria, så klart! Eller snarare "reklam för laser"-historia. Eftersom undertecknads Phenix Tag-projekt fortfarande står stilla i väntan på ett lämpligt skal (hittills har både ett vattengevär och en sugpropps-MP40 fått sätta livet till) kan vi gräva lite i det digitala kulturarkivet som kallas Internet och se på hur några av dessa förträffliga leksaker marknadsförts genom åren.

Störst går först!
Originalet gjorde det bäst! Se så storslaget! Post-apokalyptisk idrott! Spandex-uniformer! Tillräckligt med hårspray för att omintetgöra hela planetens ozon-lager! Absolut bäst är avslutningen som förklarar att inget stadion ingår med produkten, ett sådant får man allt kosta på själv. De menar garanterat allvar, för den här reklamfilmen gjordes innan både hipsters och ironi var uppfunna. Det är dock inte den enda journalfilmen som Worlds of Wonder spottade ur sig under det glada 80-talet.

Den här intar dessutom rollen som utbildningsfilm. Vänligen notera att alla typer av prylar blir exakt tre gånger så häftiga om man sätter ordet "star" framför dem. Se den igen, och våga påstå att jag har fel! Till skillnad från den förra så har man här till och med valt att använda snorvalpar inom den primära målgruppen istället för till synes fullvuxna atleter i filmen. Vilket resulterar i att vi får se två star-ungar leka Rymdmannen Spiff i överdimensionerade star-hjälmar, följt av en uppvisning i exceptionell star-kamratanda när den elaka star-morsan skickar dem i säng. Jag gjorde alltid dubbel-five med mina polare när jag var ung. Lovar och svär. Mina låtsaspolare åtminstone. Vill ni ha mer? Klart ni vill!
Det här är det bästa av det bästa, den har till och med en handling! En handling i samma klass som en skånsk Mike Beck-film möjligtvis, men ändå! Man kan fråga sig varför de ens bemödar sig med att använda ofarliga, infraröda strålar i en sport där man ändå redan gör sådär lagom livsfarliga saker som att blanda skateboards och fyrhjulingar i en gladiator-arena, men skulle man börja ställa sådana frågor kanske man börjar undra varför en mustaschprydd ligist i 30-årsåldern medverkar i en sport med leksaker riktade till prepubertala barn, och den frågan vill vi inte ställa, ty då ter sig doktorns eget intresse än mer tvivelaktigt. ... Här, titta på den här istället!
Jepp, till och med inte-alls-James Bond gillar Lazer Tag! Då är det okej! Eller hur? Någon? Nåväl. Den tar sig ju åtminstone inte på absolut fullaste allvar, till skillnad från de tidigare titta-på-mig-jag-är-den-häftigaste-leksaken-någonsin-filmerna. Tyvärr saknar den skateboards. Åkte James Bond någonsin skateboard? Strunt samma. Mer film!
Aaah, Photon... En av de ärliga, hederliga och rakt igenom vänliga konkurrenterna, vars primära budskap i sina filmer, utöver "bli inte rädd om du blir väckt mitt i natten av att en lastgammal främling krupit in genom ditt sovrumsfönster, bli upphetsad istället" var "köp inte Lazer Tag, det suger, köp Photon istället!". En metod så god som någon, även om den med största sannolikhet skulle lett raka vägen till domstol idag. Eller, vänta... Äh, deras andra reklamfilmer är säkert mer rättvisa, eller hur?

Subtilt, Photon, subtilt. Hur såg deras marknadsföring ut i övrigt då, när de inte fokuserade på att smutskasta sina konkurrenter?
Nej. Bara, nej. Regnbågsfestivaler och prideparader har jag inget emot, men vid transnekromekanosexualitet drar jag gränsen. Det där är, bokstavligen, en lättklädd kvinnas kropp ihopsvetsad med ett avlidet manshuvud med robotfrisyr. Vissa gånger skall människan helt enkelt inte leka gud. Särskilt inte när allt människan vill är att kränga leksakspistoler till tolvåringar. Vik hädan! Ge mig... Ge mig en ny film istället. En bra en.
Tack. Star Wars-ledmotivet läker alla sår. Särskilt när det används för att sälja Han Solos pistol till ockerpriser för att varenda kotte ska kunna visa att Greedo fan inte sköt först. Att de återanvänt klipp från de gamla reklamfilmerna för att sälja helt nya prylar får man helt sonika leva med. En undrar i sitt stilla sinne om någon snorunge på allvar försökte göra ett Darth Vader-force choke på sin motspelare när det gick extra dåligt någon gång. Vi lär aldrig få veta. Nästa!

Ännu en gång vägrar Blogger hitta klippet, så den gode doktorn bistår med en länk istället.

Den här är svårslagen. De vältränade unga männen och kvinnorna i åtsmitande spandex-uniformer har bytts ut mot oborstade småkids, och 80-talets hårt sprayade ishockeyfrisyrer har fått ge vika för den största fasa 90-talet födde, bortsett från Bill Clintons libido, nämligen pottfrillan. Rysningar, mina damer och herrar, rysningar ända in i benmärgen. Att leksaken i fråga är det häftigaste som en underbetald asiat någonsin klistrat ihop gör dock att aktörernas modeval kan förlåtas. Kom igen, det ett långdistansgevär, ett pansarskott och en mörsare i ett! Det enda som är häftigare är superbössan från Snuten i Hollywood 3. Nog om det. Mer film!
Aaah, mer 90-tal. Då grunge var nyskapande, flanellskjortor coola, och en bak-och-fram-vänd keps ett tecken på hög social status. Laser Challenge var en konkurrent som åtminstone inte sjönk till Photons nivå vad gällde marknadsföring. Nämnas bör också att just Laser Challenge var er ödmjuke skribents introduktion till laser tag för hemmabruk. Det blev också en källa för moralpanik för förstoppade föräldrar. Som allt annat barn tycker är roligt. Annat var det i sydeuropa.
Jepp, här är det skjutglädje och familjefest för hela slanten, till och med gråhåriga farsan får vara med till slut. Eftersom mina kunskaper vad gäller utsocknes språk är tämligen begränsade kan jag dessvärre inte göra mig lustig över vad som sägs i filmen, istället får jag nöja mig med att peka och skrika "pottfrisyr!". Okej. Jag skriker egentligen av skräck. Ta bort den nu. Snälla. Låt mig se något annat, något roligt. Något konstnärligt. Något med apor.
Ett rätt åtminstone. Nog sagt om den. Nästa!
Tillbaks till tryggheten igen. Till en tid då det var okej att tycka att krig var kul. Fast ur en moralisk aspekt kan man väl tycka att det är lite mer rättvist med folk som skjuter på varandra för nöjes skull, istället för att ägna sig åt systematiskt djurplågeri genom att fånga ALLA och sedan kasta in dem i tuppfäktningsringen... En till!

Rakt in i 2000-talet! Ungarna ser ju åtminstone mänskliga ut nu, inte en pottfrisyr så långt ögat når. Att de sedan uppvisar så fruktansvärt dåligt sportmannaskap att de skulle blivit belönade med ett "You're out!" från arga damen i den första Lazer Tag-filmen genom att gadda ihop sig mot tjocka farsan med dålig kondis, är en sak man får leva med. Apropå Lazer Tag, vad hade de för sig vid den här tiden?

Marknadsförde det bästa laser tag-systemet för hemmabruk någonsin, så klart! Jag skojar inte, det är grymt. Man hade vett att rikta sig mot en lite äldre, datorspelande publik, istället för små snorungar i pyjamas. Det är lite svårt för mig att roa mig på den där filmens bekostnad. Något saknas. Något uppenbart. En hip hop-låt om Lazer Tag, till exempel.
Så där ja. En av livets stora gåtor är om sångaren i bandet som ligger bakom låten stolt gjorde häftiga gangsta-tecken med händerna när de spelade in den. Notera det överdramatiska war-facet när killen med raketgeväret till slut avfyrar missilen. Så där ser jag ut hela tiden när jag spelar. Jag älskar raketgeväret, för övrigt. Mer!
Nu har den en handling igen! Yaaay! Man måste beundra det engagemang huvudkaraktären uppvisar. Jag må vara en rejäl nörd när det gäller laser tag, och har lagt ned åtskilliga kronor på prylarna, men jag vet inte om jag skulle våga mig på att bekosta en jorden runt-resa för att spela TV-spelsvarianten i Japan, eller riskera livet i Australiens ödemark, enbart för att jag blev sur för att ha åkt på pisk i en låtsaskrigslek. Om någon annan betalade resan å andra sidan... Vi tar en till.

Som en sista spottloska i ansiktet blir jag tvungen att länka även den här, tack, Blogger.

Här ser vi den exakta tidpunkten då leksaksskaparna insåg vilka det var som egentligen köpte de här prylarna. Inte små, coola grabbar i bakvänd keps och flanellskjorta, utan datorspelande nördar i någorlunda vuxen ålder som sett Matrix två gånger för mycket. Den regerar, helt enkelt. Hatten av, Hasbro, hatten av. Deras konkurrenter visade sig dock leva kvar i 80-talet.

Allvarligt, Blogger, vad är ditt problem?!

För dagens ungar är ju så jävla intresserade av wrestling. Gör om, gör rätt.

Tja, brottaren är ju åtminstone borta. Att han istället ersattes av ett klämkäckt ledmotiv värdigt en dålig lördagsmorgons-cartoon är i det här sammanhanget inte ett plus just nu. Kan någon ansvarig snälla berätta vem som faktiskt kom på den idén? Inte? Då så. Då lägger jag av. Nog med den här skiten. Nästa gång gör jag något vettigt istället. Som att skriva om TV-spel. Eller länkar videos på gulliga katter som spelar death metal. Ajöken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar