Först på agendan låg gamla GUN till PC från år 2005, som jag nyligen tjatade om i ett annat spelrelaterat inlägg. För att dra en snabb, om än i sammanhanget upprepande, beskrivning, så kan man säga att GUN var Red Dead Redemption innan Red Dead Redemption var påtänkt. Eller så kan man säga att det är Zelda i cowboyboots, om man är på det humöret. Spelaren kastas rakt in i ett vilda västern-äventyr där man får skjuta desperados, leta guld och rida häst så det står härliga till. Man får fritt utforska den med dagens mått mätt ganska blygsamt befolkade spelvärlden, åta sig uppdrag för att tjäna pengar och uppgradera sina vapen, samt leta efter sin farsgubbes mördare enligt klassisk vilda västern-kliché-handling.
Grafiken är föråldrad, och den lilla världskartan är som sagt glest befolkad, men kontrollerna är stabila och det är än idag roligt att rida omkring, skjuta banditer och utforska prärier, berg och gruvor. Liksom i den smått banbrytande shootern Max Payne kan spelaren tillfälligt sakta ned tiden för att utföra magnifika ballistiska stordåd som att skjuta dynamitgubbar ur luften eller sätta världsrekord i crotch-shots. Ett annat område där GUN har en del gemensamt med Max Payne är att man lagt en hel del krut på röstskådespeleriet; Thomas Jane, Kris Kristofferson och Ron Perlman dyker upp i rollistan, bland andra. Handlingen i sig självt överraskar föga, men mellansekvenserna är lagom underhållande.
Det är inte ett jättelångt spel, vilket jag erkänner är en av anledningarna till att jag bestämde mig för att ta mig an det. Nu tog det mig 11 timmar, men då försökte jag göra i princip alla sidouppdrag, utöver en hel del kringlallande. Plöjer man igenom huvudhandlingen rakt av så klarar man det nog på under halva den tiden.
Därefter blev det dags för Playstation 2-spelet Red Dead Revolver, från 2004. Som titeln antyder så är spelet relaterat till Rockstars mastodont-lir Red Dead Redemption från 2010. Visserligen inte vad gäller handling, stil eller upplägg, men däremot vad gäller mekanik. Det mesta som man sysslar med i Red Dead Redemption, sysslade man även med i Red Dead Revolver och med liknande kontroller; Rider häst, skjuter skurkar och deltar i frustrerande revolverdueller.
Red Dead Revolver är inte bara en andlig föregångare till Red Dead Redemption, det är samtidigt en andlig uppföljare till det gamla arkadspelet Gun.Smoke, vilket främst visar sig på två olika sätt; de serietidningsaktiga skurkarna man jagar efter i rollen som prisjägare, och den ibland frustrerande, oförlåtande svårighetsgraden. Det är ett spel som gör dig förbannad, gång på gång, men man fortsätter kliva upp och ta mer stryk gång efter annan för att det är så fruktansvärt tillfredsställande att spela. De ofta små och arena-liknande banorna fylls snabbt med krutrök, och ofta ser man knappt vad man skjuter på, i synnerhet inte när mörsargranaterna exploderar omkring en, samtidigt som soundtracket bjuder på sköna tolkningar av klassiska låtar från en rad mer eller mindre kända filmer.
Till skillnad från uppföljaren Red Dead Redemption, och det ovan nämnda GUN, så är Red Dead Revolver ett linjärt spel. Mellan vissa banor får man vistas i den lilla staden Brimstone, som fungerar som en hub där spelaren kan köpa nya vapen och låsa upp uppgraderingar. Handlingen är även här en klassisk hämndhistoria, där spelaren som nämnt ikläder sig rollen som en prisjägare som söker efter sina föräldrars mördare. I vissa segment får man även spela som andra karaktärer, som även de har något otalt med spelets antagonist, bland annat en hårdför bondjänta och en färgad soldat, en s.k. buffalo soldier. Kontrollerna är intuitiva och fungerar bra, och det mesta känner man igen när man sedermera spelar Red Dead Redemption. Även revolverduellerna fungerar på samma sätt, där man måste dra sitt vapen vid rätt tidpunkt och sedan tajma in skotten på väl valda platser på sin motståndare.
Vad som verkligen sticker ut, är bossfajterna, som sker på en rad väldigt väl varierade banor. Vissa, som en av de första, som involverade mängder av småväxta clowner, fick mig att skratta så hårt att jag knappt klarade av att sikta i spelet. Svart humor råder det ingen brist på. Andra var oerhört frustrerande, men ack så tillfredsställande att klara av. Även Red Dead Revolver är ett förhållandevis kort spel, även om svårighetsgraden gjorde sitt till för att dra ut på speltiden. Antal timmar vågar jag inte svara för, men jag kan generellt säga att det tog en helg och ganska mycket whisky.
Sist men inte minst blev det dags för ett spel som länge legat och gäckat mig, nämligen Outlaws från 1997. Rent spelmässigt bjuder Outlaws inte på några överraskningar, vilket det inte heller gjorde när det släpptes. Det är rakt upp och ner en rätt ordinär första persons-skjutare där du navigerar dig igenom kartorna, letar nycklar och pangar ned allt motstånd medelst sexskjutare, hagelbössor och dynamit. Det är dock en mycket stabil shooter, med bra nivådesign som känns tillräckligt varierande för att det inte ska bli tjatigt, och en bra balans mellan nyckelletande, dra i spak-pusslande och labyrintkrälande. Det enda som blir en smula tjatigt är motståndarna, där samma uppsättning banditer upprepas genom alla nivåer, bortsett från bossarna då - som dessvärre inte skiljer sig nämnvärt mycket från det vanliga motståndet de heller. Men efter att ha kämpat sig igenom Red Dead Revolver känns det närmast som en befrielse, kan jag tycka.
Nej, vad som gör Outlaws till en spelupplevelse utöver det vanliga är stilen, stämningen och musiken. Här har vi att göra med ytterligare en hämndhistoria, men kryddat med några nypor kidnappning till på köpet. När en järnvägsmagnats påtryckningar leder till att f.d. lagmannen James Andersons fru mördas och dotter kidnappas så spänner han åter på sig revolverbältet och ger sig ut på en krutdoftande jakt efter förövarna. Under spelets gång får man skjuta sig igenom en rad klassiska vilda västern-miljöer såsom ökenstäder, bondgårdar, fort och bergsklyftor. Handlingen förs framåt genom vackert tecknade animerade filmer mellan banorna, vilket var lite av ett signum för LucasArts spel under 90-talet. Även grafiken i spelet har en cartoon-aktig charm, och det blir som ett genomgående tema för hela upplevelsen. Till detta har vi ett av tidernas kanske bästa spelsoundtrack någonsin, djupt influerat av Ennio Morricones spagettiwestern-musik. Ett varningens ord bör dock tilläggas här, då jag spelade GOG-versionen, som är dras med en del buggar på modernare operativsystem. Den mest frustrerande av sagda buggar är att musiken inte fungerar, vilket tog död på halva spelupplevelsen för min del, men jag valde att i största möjliga mån bortse från detta och kämpa mig igenom ändå. Övrigt ljud och film fungerar som det ska, inklusive de konstanta hån och varningar som fienderna gapar ut. Det blir smått komiskt när man inser att man skjutit ned 95% av motståndet, och någon fortsätter envisas med att vråla "You're outnumbered!"
Hur som helst så är det ett stabilt spel, en klart underhållande shooter och med lagom utmanande nivådesign. På den lättaste svårighetsgraden ligger den största utmaningen i att faktiskt leta sig igenom banorna, bör nämnas, då fienderna inte bjuder på särdeles mycket motstånd. Även Outlaws är ett förhållandevis kort spel, och har man koll på vad man gör så kan man nog ta sig igenom det på en kväll. För min del tog det en veckas spelande med ett snitt på en avklarad bana per kväll. Mycket väl spenderad tid, vad mig anbelangar, musikbristen till trots.
Så, då var det klart. Tre klassiska westernspel som gjorde ett intryck på mig när jag var yngre, men som jag aldrig spelade igenom helt. Förrän nu. Det var allt för den här gången, men jag planerar att återvända till ämnet westernspel ett par gånger till. Framför allt är det två olika ämnen jag tänkte ta en titt på, dels multiplayer-spel med westerntema, och dels westernspel som jag undvek av en anledning, och med stor sannolikhet lär fortsätta att undvika. Hur det hela ter sig får vi se, tills dess säger jag auf Wiedersehen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar