Vanligtvis undviker jag att hoppa in mitt i en bokserie, men jag behövde något lättsmält och underhållande. Kill City Blues är en sörja av modern fantasy, skräck och action, som utspelar sig i en värld där vampyrer hänger på nattklubbar, änglar konspirerar för att lägga sina skenheliga händer på massförstörelsevapen och helvetet är ett grumligt skithål som i slutändan inte verkar vara mycket värre än valfri storstadsförort. Sandman Slim, bokens huvudperson, är en typisk, hårdkokt torped/privatsnok som slår folk på käften samtidigt som han slungar helvetisk magi. Skulle inte det räcka så skjuter han dem med en Colt Peacemaker också.
Kill City Blues är inte en jättebra bok någonstans. Den utspelar sig i en rätt icke-originell värld som lika gärna skulle kunna vara valfri övernaturlig TV-serie där änglar, demoner och monster stryker omkring på gatorna. Kul, men knappast överraskande. Kadrey försöker lite väl mycket för att skriva hårdkokt och grisigt. Nog får det en att dra upp mungiporna en gång eller två, men det känns för det mesta krystat, och flyter inte lika naturligt som när man läser till exempel William Gibson, för att ta en författare som behärskar tekniken.
Som hjärndöd underhållning fungerar den dock ypperligt. Humorn är elak och oförarglig på samma gång, och de popkulturella referenserna duggar tätt. Den lyckades utan tvekan rullstarta min läsmotor, med följden att jag äntligen tog tag i att läsa färdigt en viss novellsamling, närmare bestämt Songs of a Dead Dreamer, av Thomas Ligotti.
Jag kan erkänna det direkt. Jag började läsa Ligotti tack vare True Detective. Inga hipsterpoäng till mig alltså. Mer sanningsenligt vore det kanske att påstå att jag började läsa Ligotti på grund av plagieringsanklagelserna som den arga nätmobben riktade mot Nick Pizzolatto, då det var i och med dessa som jag blev nyfiken på Ligotti. Så. Tack för den, arga nätmobben. En hipsterpoäng kan jag väl förresten få ändå, eftersom jag vid genomläsningen upptäckte att jag faktiskt stött på en av hans noveller tidigare, nämligen Notes on the Writing of Horror: A Story, som fanns med i någon skräckantologi som var så dålig att jag inte en minns namnet på den. Något något best new horror yada-yada, ungefär. Det mesta var pretentiös smörja, men Ligottis lilla novell var åtminstone minnesvärd.
Vad ska man säga om Songs of a Dead Dreamer då, förutom att jag pungade ut med alldeles för mycket pengar för att få tag i ett exemplar, eftersom undertecknad är en idiot som vill ha förstautgåvor? För det första; Ligotti är en sur jävel. Kanske inte privat, det har jag ingen aning om. Men i boken framgår med all tydlighet att han inte har mycket till övers för tillvaron, mänskligheten och alltet. Lite som Lovecraft, fast utan den skräckblandade fascinationen för inavel och amfibier. Som skräckförfattare kan han sina saker, utan tvivel. Det är sällan jag läser författare som verkligen lyckas skapa ett faktiskt obehag. Visst, Clive Barker kan lyckas äckla mig lite ibland och M.R. James kan få det att krypa lite i skinnet på ett sådär mysigt sätt. Men Ligotti, den jäveln får mig att ligga vaken om nätterna.
Delvis har det givetvis att göra med att några återkommande element i hans noveller spelar på specifika fobier och rädslor, vilket ju är personligt. För min del är det speglarna som spökar, för någon annan kan det vara dockorna. För speglar och dockor är något som ofta återkommer. Ligotti sänker sig dock inte till något så lågt som mordiska dockor som jagar folk med kniv eller "du stänger badrumsskåpet och-BU MÖRDAREN STÅR BAKOM DIG!"-effekter. Istället använder han dem för att få fram en poäng. Ni minns det där jag skrev om att Ligotti är en sur jävel? För att sammanfatta hans syn på tillvaron så kan man säga att han anser att det värsta som hänt mänskligheten är att vi blivit självmedvetna. Eller kanske snarare att vi tror att vi blivit det. Just jaget och förlusten av sin identitet är återkommande i novellerna. Utan ett jag så är vi inget annat än köttdockor, och om du inte har ett jag, vem fan är det som stirrar tillbaka i spegeln? Ungefär på den vägen är det. Obehagliga saker är det hur som helst.
En stor del av obehaget han lyckas frammana beror också på rent och skärt skickligt författarskap. Språket är ofta vackert och målande men enkelt och utan onödig utfyllnad. Det finns ofta en sorts familijär ton i novellerna. Som om berättaren och läsaren är med på ett gemensamt skämt på bekostnad av berättelsens karaktärer, vilket skapar en sorts osäkerhet hos läsaren eftersom man ju egentligen inte vet vad skämtet är men låtsas hänga med ändå. Tycker man om skräck, obehag och rakt igenom konstiga berättelser skrivna med finess, så är Ligotti helt rätt väg att vandra.
En liten fågel viskade i mitt öra att Songs of a Dead Dreamer ska komma i nytryck igen, så jag kan verkligen rekommendera den eventuelle läsaren att plocka upp ett exemplar av den. Nästa projekt är att återuppta genomplöjandet av Stephen Kings Det. Problemet är bara att jag alltid blir sugen på att skriva själv när jag läser King. Jag antar att han får det att se enkelt ut.
Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar