onsdag 13 april 2016

På klövjestigar genom Ödmården, eller Så här roligt har jag inte haft sedan Faxehus stod i svartom brandom

Uppsala Comix gick av stapeln i helgen och undertecknad släpade givetvis hem en osalig blandning av seriealbum, främst bestående av Lovecraftiansk skräck, som ju brukligt är. Än har jag dock inte hunnit sätta tänderna i något av fynden eftersom jag varit upptagen med mina egna små folkloristiska studier. På sistone har läsningen fått överta större delen av min fritid, då jag upplevt att rollspelandet med allt därtill relaterat börjat innebära mer stress än kul, vilket är en farlig riktning. Sålunda siktar jag på att hålla igång det intresset på en betydligt mindre intensiv nivå framöver.




Närmare bestämt så har jag istället haft fullt upp med att plöja igenom Anders Woxbergs På klövjestigar genom Ödmården. Ett digert verk som kartlägger och berättar om de färdleder som använts av såväl bönder som stråtrövare och fogdar i det vidsträckta skogsområdet Ödmården, som skiljer Svealand från Norrland. Boken torde vara intressant för alla med hobbyintresse för svensk medeltidshistoria i allmänhet, och för de med särskilt intresse för regionen i synnerhet. Den behandlar såväl historiskt vedertagna fakta som de mängder av sägner som finns knutna till klövjestigarna, fäbodarna och de därur sprungna orterna som nu finns i området.




Stort utrymme lämnas åt sägnerna om Stenfinn, Hälsinglands skyddshelgon, som slogs ihjäl någonstans i Ödmården under sin mission i Norrland. Eftersom alla så klart vill kunna säga att "just här slogs han ihjäl", finns flertalet ställen utpekade som den faktiska mordplatsen, givetvis med tillhörande offerkast.
Mycket krut läggs även på "Bondeplågaren" Jösse Erikssons kurirväg, och turerna kring Engelbrektsupproret, där hälsingarna slutligen satte fyr på det förhatliga fogdefästet Faxehus - Hälsinglands egen lilla bastilj, om man så vill.

Boken är på samma gång personlig och faktaspäckad, och en smärre guldgruva för den som gärna låter sig inspireras av gamla folksägner och storskogsmystik, för är det något den här boken är, så är den inspirerande. Vackra naturfotografier trängs med Bror Eriks målningar, muntligt framförda folksägner och gammal folkdiktning. Undertecknad, som gärna ser sig som amatörförfattare inom skräckområdet, har i alla fall fått tag i en hel del stoff att baka in och bygga vidare på. Huruvida det blir i form av serier eller noveller återstår att se, men något blir det.
Jag vore ju inte jag om jag underlät att fortsätta grotta ner mig, och har redan sett till att fortsätta införskaffa material till mitt infernaliska bibliotek. Således såg jag genast till att lägga en beställning på Per Johnsons Folksägner från Hälsingland, tryckt 1920. Måhända bara ett häfte på tjugotalet sidor, men allt dylikt material om min hembygd är ju av intresse.

Det var allt för närvarande, nästa gång ska vi grotta ner oss i barnsligt ballistiska nördigheter. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!

2 kommentarer:

  1. Min bror läste en bok om snapphane-regionerna ovanför Skåne för ett tag sen, som var full med helt bisarra historier och fakta som ofta ignoreras i historieböckerna. Nils Dacke, till exempel, var inte precis en good guy. Han var mer eller mindre en av The Sopranos i Sydostsverige då det begav sig, och mycket av hans uppror handlade om pengar, inte frihet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det brukar ju bli propagandabilden som hänger kvar till slut. De flesta "bondeuppror" brukade ju ha drivande ädlingar och stormän bakom sig som nog var mer intresserade av att själva kunna tjäna sig en hacka än att befria pöbeln från förtryck...

      Radera